Brev från Filippinerna, nr 1

Copyright © Emmaus Sundsvall-Luleå Oktober 1997


INNEHÅLL:

JASON HAR SETT VÅRA PROJEKT MED EGNA ÖGON
Läs hans rapport

SJUKSKÖTERSKAN EVA KARLBERG - VÅR BISTÅNDSARBETARE
Hon berättar mer om sitt arbete och Filippinerna

EVAS FÖRSTA BREV FRÅN FILIPPINERNA
Första intrycken från mötet med Aggayerna

EMMAUS BISTÅNDSARBETE


RAPPORT FRÅN FILIPPINERNA

Jason Caddick, januari 1997



Jag möttes på Manilas flygplats av PGX (People's Global Exchange) och Jun. Jag hade mött Jun 10 månader tidigare och kände mig lättad och glad att se ett bekant ansikte i ett främmande land - en känsla som jag hade trots att jag besökt Filippinerna några år tidigare, men då som turist. Nu var jag här som representant för Emmaus Sundsvall-Luleå (ESUL).
    Syftet med min resa var att fördjupa kontakten mellan ESUL och IPHC (Interfaith Program for Health Concerns), besöka "våra" projekt samt bedöma eventuella nya projektförslag.
    Resan från flygplatsen till PGX kontor genom kvällsrusningen var lång, långsam och mycket, mycket het.


TISDAG 14 JANUARI
Hade ett informationsmöte med MEND (Movement for Empowerment and Development). MEND är ett nationellt nätverk av s.k. NGOs (non-governmental organizations; frivilligorganisationer) som arbetar med frågor rörande social utveckling. En av deras huvudfrågor är att arbeta för mänsklig utveckling fokuserat på utrotning av fattigdom samt arbetet för hälsa, utbildning, mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen, familj och barntillsyn.
    Under detta samtal lärde jag mig en del intressanta fakta om huvudstaden Manila.
* där finns 1.5 miljoner bilar inom en 40 km radie
* 7% av landets vägarna finns i Manila
* 68% av landets bilar finns i Manila
* mindre än 1% av förarna har gjort körtestet
(de andra har mutat tjänstemännen.)
Till detta kan man lägga att Manila har ett av världens största problem med trafikstockningar.

Kärnan i MENDs program är Utvecklings- och lednings-utbildning. Man främjar inre styrka och oberoende genom att ge kunskap och färdigheter inom sådana områden som resursledning, områdesutvecklingsplanering, projektledning, företagsutveckling, affärsadministration, kvinnoutveckling och hållbart jordbruk.
    Med marknadsanknuten assistans menar MEND: öka de lokala medlemmarnas och deras partners kunskap och förmåga beträffande distribution och marknadsföring samt deras förmåga att anpassa sina produkter till den lokala, nationella och internationella handeln.
    Projektutveckling och ledarskapsservice betyder enligt MEND att man utvecklar förmågan hos lokala medlemmar och partners i projektutveckling och ledarskap, resursbedömning och byggandet av partnerskap.


ONSDAG 15 JANUARI
Tog förmiddagsflyget till Mindanao och möttes på Cotabato flygplats av Regina Somodio, IPHC-koordinator. Vi åkte till kontoret som de delade med andra frivilligorganisationer. Där gav de mig en kort beskrivning av situationen på Mindanao, och jag fick möjlighet att berätta vad Emmaus Sundsvall-Luleå arbetar med - samtidigt som vi åt lunch.
    Jag fick uppfattningen att de inte var alltför insatta i hur en insamlingsgrupp som vår fungerar som samlar in begagnade kläder och sen sänder dem till andra länder.


TORSDAG 16 JANUARI
Regina hade anordnat ett möte med andra frivilligorganisationer som skulle träffa mig och få möjlighet att berätta om sina projekt. Mötet var planerat till kl. 8.30. Ungefär 9.45 dök tre personer upp (min första upplevelse av "Filippin-tid"). Runt 10 dök nästa person upp. Efter att jag berättat vad ESUL är och vad vi gör, fick var och en berätta vad deras respektive organisation står för, hoppas att uppnå och vad de planerade att göra med pengarna om de skulle få ekonomiskt stöd av Emmaus...!
    Nästa möte var planerat till kl. 14.00 En man skulle ge mig mer ingående information om situationen på Mindanao - fortfarande kl 18.00 lyste han med sin frånvaro. Regina gick tillbaka till kontoret för att se om hon kunde ordna någon annan som kunde ge informationen. De enda som kände till tillräckligt mycket om Mindanao visade sig vara de personer jag åt lunch med dagen innan. De kom över till kursbyggnaden där jag övernattade, och vi samtalade om Minadanao - en del hade vi redan diskuterat ganska grundligt under gårdagens lunch.

Mindanaos situation (i korta drag)
Mindanaos naturresurser uppgår till
* 50,3 miljoner ton guld, vilket är 48% av den högvärdiga guldförekomsten i landet;
* 1 miljard ton (18%) av kolreserven;
* 63% av hela landets nickeltillgångar;
* 1,2 miljoner hektar i Cotabatos flodområde bedöms vara potentiellt fullt av naturgas och olja - det utforskas nu av utländska företag;
* Stora vattenkraftresurser samt olika potentiella energitillgångar som kol, vulkanånga, havsvågor etc.
Mindanao har detta till trots den högsta energiskatten.

Trots denna rikedom så finns 14 av de 20 fattigaste provinserna i Filippinerna på Mindanao. Runt 51% av hushållen är berövade möjligheten till ett hyggligt liv.
* 30% klassas som mycket fattiga, med en dagsinkomst på 20-40 peso (ca 5-10 kr);
* 21% räknas som mindre fattiga med en dagsinkomst på P75-107 (18-25 kr);
* 49% anses som relativt fattiga, med en dagsinkomst på P108-130 (25-35 kr).
En familj på sex personer behöver ha en dagsinkomst på P187 (46 kr) för att kunna ha ett drägligt liv.


FREDAG 17 JANUARI
Regina och jag hyrde ett mycket litet plan för att ta oss till Kalamansig, där de projekt ESUL stöder finns. Man kan nå Kalamansig med båt, men det skulle ta runt 5-8 timmar alternativt att vi skulle vandra över bergen 2-3 dagar - 25 minuter med flyg och vi landade i Kalamansig.
    Kalamansig är en stad i provinsen Sultan Kudarat. Invånarantalet är 41.721 personer, av vilka 50% är kristna, 30% muslimer och 20% tillhör minoritetsgruppen lumads. Majoriteten av befolkningen arrenderar små jordlotter eller är jordbruksarbetare åt stora godsägare eller är fiskare.
    Huvudinkomsten kommer från jordbruket. Vanliga grödor är ris, majs och kaffe (kaffe skördas bara en gång per år.) Fattigdomen är utbredd, och med det följer att hälsotillståndet bland människorna är bedrövligt.
    I Kalamansig finns det ett sjukhus (ungefär storleken på en vårdcentral hos oss), två kliniker (ungefär storlek på en tvårumslägenhet hos oss) och åtta hälsocentra (som ett sovrum). Dessa elva hälsoinstitutioner delar på två doktorer, nio sjuksystrar och tjugotre barnmorskor.

Vårt första besök är till en by 5 km utanför Kalamansig, Busawon, där det bor 360 personer (70 hushåll).
    Omgivningen liknar ett vykort över en underbar djungelö, men när vi kommer närmare husen börjar man se den verkliga levnadsstandarden. Inget rinnande vatten. Inget dräneringssytem. Ingen el. Brinnande skräphögar. Listan skulle kunna göras mycket längre. Barfotabarn springer emot oss och stirrar helt förvånade (jag tror inte deras föräldrar berättat för dem att det också finns vita människor på jorden...)
    Vi besöker en hälsoarbetare, som just fött ett barn. Den 17 dagar gamla babyn är invirad i ett lakan och ligger på trägolvet med flugor, moskitmygg och andra insekter flygande över ansiktet. Ingen bryr sig om att ta bort dem från barnets ansikte, Jag skulle så gärna vilja ... men jag förstår att det skulle förolämpa modern om jag gjorde det.
    Huset har tre rum: kök/vardagsrum och två sovrum. Allt på ungefär 10 kvm ... allt är av trä ... det finns ingen toalett, inget rinnande vatten.
    I mitten av byn finns en handdriven vattenpump som delas av de 360 invånarna.
    Maken vill bjuda oss på kokosnötsmjölk, vilket vi tacksamt accepterar. Han plockar upp sin kniv, skuttar ut ur huset och klättrar upp i närmsta palm och plockar ner våra kokosnötter.


LÖRDAG 18 JANUARI
Milis är en by som ligger 24 km från Kalamansig. Det tar runt tre timmar att komma dit med motorcykel. Vi sitter fyra på en motorcykel, det är en långsam tur...
    De centrala delarna av Milis består av 20, vad jag skulle kalla, hyddor. Totalt består Milis av 153 hushåll som ligger utspridda över bergen.
    Runt oss är kullarna täckta med majs- och kaffeplantor, som de skördar en gång per år och säljer på den lokala marknaden. Vi presenterar oss för byhövdingen, som är mycket hedrad av att ha oss på besök. Regina berättar senare att hennes dialekt (eller egentligen språk) är lite annorlunda än bybornas... Det finns i Filippinerna omkring 73 olika dialekter, vilket gör att engelskan ofta används som kommunikationsspråk.
    På väg till Kalamansig tog vi av från den smutsiga huvudvägen till en ännu mindre väg för att besöka en annan liten by. Återigen blev jag varmt välkomnad av bybefolkningen.
    Senare på kvällen i Kalamansig satt vi och pratade om morgondagens planer, då ljuset plötsligen slocknade.... Regina började skratta och berättade att i Kalamansig hade man bara el mellan klockan 14.00-24.00. Bevisligen var det dags att gå och lägga sig!


SÖNDAG 19 JANUARI
Vårt flyg tillbaks till Cotabato går klockan 14.00, så vi har tillräckligt med tid att besöka en närliggande by, St. Clara. Detta är den största by vi besökt hittills och invånarantalet är 3.253. Här finns en modern skola som nyligen byggts, vilken alla är mycket stolta över. Vi gör en artighetsvisit hos den lokale byledaren och hans rådgivare. Under vårt möte föreslår en av rådsmedlemmarna att Emmaus kunde sända pengarna direkt till dem och inte via IPHC ... och de kunde då använda pengarna till sådant de fann viktigt!!!!
    Regina förklarade att pengarna var för hälsoprojekt och inte vad som helst.
    Efter att vi fotograferats, skakande hand med byledaren, åkte vi till flygfältet för att åka med planet tillbaka till Cotabato City.


MÅNDAG 20 JANUARI
Tillbaks till kursbyggnaden. Mannen som skulle ha gett mig en fördjupad bild av Mindanao dyker upp, och ger mig mer information. Under vårt samtal förklarar han att en "strid" har brutit ut mellan MILF (Moro Islamic Liberation Front) och regeringen under de senaste tre dagarna... När jag frågar honom var, svarar han "omkring 50 km härifrån..."


TISDAG 21 JANUARI
Vid lunchtid tar jag flyget tillbaks till Manila. På flygplatsen finns ett stort uppbåd av militära grupper, helikoptrar, fraktplan, soldater (och journalister). Jag är glad att kunna lämna platsen (trots att det var sorgligt att säga hej då till Regina och de andra hälsoarbetarna som tagit hand om mig under de senaste 7 dagarna.)


ONSDAG 22 JANUARI
En dag av vila! Samtalade med Jun om vad jag sett och hört under den gångna veckan. Jag förklarade att jag var fullständigt övertygad om att våra projekt var bra projekt och inga "spökprojekt" som jag hört talas om. Jun varnade mig för "att stoppa alla ägg i en korg". Jag fick den uppfattningen att Jun försökte att få mig att ändra uppfattning (eller kanske var han uppriktigt intresserad av det bästa för Emmaus).


TORSDAG 23 JANUARI
Besökte det ökända Smokey Mountain, som är en stor soptipp utanför centrala Manila. Tusentals människor bor där och lever av soporna. De samlar plast, konserver, glas, papper och annat återanvändbart material till försäljning.


LÖRDAG 25 - SÖNDAG 29 JANUARI
Dessa dagar tillbringade jag på ön Mindoro, där jag mötte den lokala Peace-stiftelsen. Deras projekt är huvudsakligen ekologiska; "rädda korallreven", "adoptera en sköldpadda". Jag bedömmer dem inte som möjliga projekt för ESUL.
    Vid detta stadium började jag förstå att människor runt omkring oss såg mig som en "vandrande plånbok". Samtidigt blev jag sjuk. Att ta mig mellan sängen, toaletten och duschen var allt jag var kapabel till. När vi kom tillbaks till Manila sökte jag medicinsk hjälp ... Pharyngits ... inget annat än en mycket ond hals!


SUMMERING
Jag har mött och sett de människor som får hjälp av Emmaus Sundsvall-Luleås direkta stöd till olika hälsoprojekt, och jag känner det som mycket viktigt att fortsätta att stödja dessa typer av hälsoprojekt.


EVA KARLBERG

- VÅR BISTÅNDSARBETARE I FILIPPINERNA



I början av april åkte Eva Karlberg ut till Filippinerna som biståndsarbetare. Hon är sjuksköterska och kommer att arbeta tillsammans med Medical Action Group (MAG) i ett hälso- och sjukvårdsprojekt bland internflyktingar.

Projektet finansieras till största delen av UNICEF, som dock inte ger bidrag till lönerna. Evas biståndsarbete finansieras av SIDA/Forum Syd, varifrån Emmaus Sundsvall-Luleå (ESUL) för MAGs räkning ansökt om pengar.

Det är första gången Emmaus Sundsvall-Luleå skickar ut en biståndsarbetare. Clarence Ekman, personalansvarig på ESUL, säger: - Hade vi inte känt Eva så väl och vetat att hon har stora kunskaper om Filippinerna vet jag inte om vi någonsin skulle ändrat vår inställning att inte sända ut biståndsarbetare. Men nu känner vi Eva så väl att vi är beredda att ta på oss det ansvar det innebär.
    Det är också första gången som en enskild organisation får Sida-stöd genom Forum Syd för biståndsarbetare i Filippinerna. Visst har det funnits och finns svenskar som arbetar i filippinska folkliga projekt, t.ex. Svenska kyrkans mission (SKM) som vid flera tillfällen skickat stipendiater och missionärer till Filippinerna.

Under sin vistelse i Filippinerna kommer Eva att skicka rapporter till ESUL. Dessa kommer att publiceras i Brev från Filippinerna. På så sätt ska vi kunna följa verksamheten.

Eva Karlberg har tidigare varit mycket aktiv inom Svensk-Filippinska föreningen (SFF), speciellt inom Hälsogruppen som bildades på hennes initiativ. Hälsogruppen och ESUL har under många år arbetat tillsammans kring SFF-stödda projekt. ESUL har vid många tillfällen bidragit till den egeninsats på 20% som SIDA kräver för att stödja projekt.

Eva besökte en av projektplatserna förra hösten. - Det finns en entusiasm bland bybefolkningen, internflyktingarna, att lära sig och ta saken i egna händer nu när regeringen i realiteten inte hjälper dem utan snarare motarbetar dem, säger hon.
    Trots statistik som säger att närmare 85% av den filippinska befolkningen kan läsa och skriva, visade det sig när Eva besökte byarna att de flesta av minoritetsbefolkningen var analfabeter. MAG har redan, med hjälp av lärare och studenter, satt igång med skolverksamhet. - Projektet är en utmaning, men jag är säker på att det kommer att lyckas, säger Eva och fortsätter
- Bland annat kommer man att satsa på självfinansiering, socio-ekonomiska projekt, s.k. income saving projects.


Situationen i Filippinerna
Ett samhälle med politiska fångar är inget demokratiskt samhälle. Inte heller ett land med internflyktingar (internal refugees, flyktingar i sitt eget land) kan kallas demokratiskt.
    Filippinerna har skrivit under alla FNs konventioner. Förre presidenten Corazon Aquino såg till att landet skulle få en demokratisk fasad och arbetade aktivt för att skriva under FN-konventionerna. - Syftet med detta var tyvärr alltför ofta endast att det behövdes ett gott ansikte utåt för att locka utländska investerare till Filippinerna, vars ekonomi har stått på gravens rand de senaste decennierna, säger Eva.
- För majoriteten av befolkningen har detta praktiskt betytt att de bokstavligt stått på gravens rand och alltför ofta fallit offer. På senare år har det blivit alltför tydligt för omvärlden att sexturism - med främst kvinnor och barn - och annan turism inte är av godo för landet, säger Eva och fortsätter
- Snabba pengar är det som president Ramos hoppas på och resultatet har blivit jättedammbyggen (främst finansierade av Japan), skogsskövling, nersmutsing av luft och vattendrag, utfiskning av vattnen runt landets 7100 öar. Frihandelszoner där fackföreningar förbjuds, låga löner, barnarbete i stor skala har lett till att mänskliga rättigheter inte respekteras.
- I spåren av Philippines Year 2000 (som president Ramos kallar planen att bli ett nytt asiatiskt "tigerland") följer tvångsförflyttning av stora folkmassor, naturkatastrofer såsom erosion, fiskdöd och översvämningar.

- Mot alla dessa, av människor orsakade naturkatastrofer, har folket över hela landet protesterat och många har hamnat i fängelse för sina protestaktioner. Den 6 november -96 startades en hungerstrejk bland politiska fångar i New Bilibid-fängelset. Det blev den längsta hungerstrejken av fångar i Filippinernas historia och varade 65 dagar. Man avslutade hungerstrejken när president Ramos beordrade frigivning av 15 fångar. Av dem fanns 12 fångar som suttit sedan Aquino-administrationen samt en som suttit sedan Marcos-regimens tid. Två stycken var fängslade under Ramos-administrationen. De fängslade politiska samvetsfångarna sa sig ha uppnått seger till viss del, men de lovade att fortsätta kampanjen för frihet för de återstående politiska fångarna som sitter i 50 fängelser över hela landet. Enligt uppgift från TFD (Task force detainees) fanns i april i år 175 erkända politiska fångar. Men man uppskattar att det finns mellan 180-200 i verkligheten.

Eva avslutar med att säga - Jag ser fram emot att åka och arbeta tillsammans med MAG. Organisationens motto är Health and Human Rights for All (Hälsa och mänskliga rättigheter för alla). Jag får nu möjlighet att praktiskt arbeta för mänskliga rättigheter bland den fattiga landsbygdsbefolkningen i Filippinerna.


Evas första brev

Manila den 10 maj 1997

Hej!
Jag är här som aid worker. ESUL har skickat mig till Filippinerna på begäran från Medical Action Group. Sida har bistått med volontärbidrag.
    MAGs projekt, där jag ingår, går ut på att ge akut medicinsk och psykisk hjälp åt människor som tidigare under en längre tid levt i starkt militäriserade områden. De har nu slagit sig ner på platser som tidigare kryllade av militärer. Men en del av de interna flyktingarna som de också kallas har blivit tvångsförflyttade pga stora dammbyggen, frihandelszoner eller andra storslagna projekt som Ramos-regeringen har för att som han tror snabbt kunna få ekonomin på fötter.
    En viktig del i MAG-projektet är att stimulera bildande av community managed health programs bland internflyktingarna. Projektet består av 4 pilotprojekt - i Cagayan på norra Luzon, Eastern Samar, Negros Occidental samt North Cotabato. Negrosprojektet handhas av MAGs lokalavdelning på Iloilo. Eastern Samar och North Cotabato sköts av 4 stycken MAG-medlemmar. Rose Trajano och jag (båda sjuksköterskor) ansvarar för Sicalaoprojektet, men jag kommer att besöka de andra platserna också.

Mellan den 1 och 7 maj besökte Rose och jag Sicalao och minoritetsfolket aggays (ibland kallas de för negritos eftersom de är mörkare i hyn än övriga filippinare. Dessutom har de mestadels krulligt hår. Aggays talar ett eget språk.) Jag talar inte aggay och inte heller ilocano som är lingua franca i norra Filippinerna. Men de flesta aggays förstår ilocano och Rose behärskar det ganska bra. Dessutom har vi hjälp av tolkar från området. Det viktigaste visar sig vara att det finns en vilja från båda sidor att göra sig förstådda. Och när jag talar tagalog (filipino) blandat med en del ilocano och aggay uppskattas det bland befolkningen.
    Resan till Lasam (som Sicalao tillhör) tog 12 timmar. The highway är aldrig bredare än en fil i vardera riktningen. Emellanåt är det stora gropar i vägen, eller man håller på att laga den efter att tyfonen drog förbi här i höstas och drog med sig broar.
    Sista biten färdades vi med motorbåt och tricykel. Det är dry season (sommar) nu i Filippinerna vilket gör att vi kan korsa floden med tricykel. När jag var här i höstas gick vattnet upp till låren när vi vadade genom den strida forsen bland vattenbufflarna (karabaws). Vid det tillfället hade en flodvåg sköljt över hela staden Lasam. Vattnet hade täckt nästan hela bottenvåningen på husen. Och man hade inte elektricitet på länge. Även nu har man s.k. brown outs (elavbrott) alltemellanåt. I Sicalao - byn där vi arbetar - finns ingen elektricitet. Det är som i de flesta byar. När mörkret faller tänder man sina hemmagjorda oljelampor. Naturligtvis finns det ingen telefon.
    Djungeltelegrafen har meddelat att vi är på väg. Och tidigt nästa morgon när vi har annonserat att vi ska ha klinik infinner sig de första aggayfamiljerna. Oftast är det mammorna som kommer med barnen, men ibland kommer hela familjen - eller också kommer mamman ena dagen och pappan den andra. Man har ju arbete att utföra. De flesta aggays här lever på att samla rotting eller bambu och sälja det till kooperativet i Peru som också tillhör Lasam. Man lever så att säga från dag till dag. När man gjort av med de pengar man fått för rottingen och bambun ger man sig av ut i skogen igen. I MAG-projektet ingår också stimulerande av ett saving generating project.

MAG har varit uppe 3 gånger tidigare i Sicalao hos aggay-folket. Jag var med vid det andra tillfället. Den här gången hade vi planerat att hålla health clinic och i samband med den försöka registrera så många som möjligt av familjerna - storlek, åldrar, kolla sjukdomsbilden, barnadödlighet, näringsstatus.
    Intresset från lokala regeringen har varit lamt. Man har visserligen fått specialpengar tilldelade för att hjälpa minoritetsfolk. Men initiativförmågan bland de offentliganställda och politikerna är under all kritik. Exempelvis finns det en speciell barnmorska (i Filippinerna har en barnmorska lägre utbildning än en sjuksköterska) utsedd för just Sicalao. Hon får betalt från USAID. Trots detta har hon - och de offentliganställda baranggay health workers (ilocanos) som hon arbetar tillsammans med - inte gjort något åt att ta reda på hur hälsosituationen är i verkligheten hos internflyktingarna.
    Vi tog kontakt med barnmorskan innan vi åkte till Sicalao. Hon tog tillfället i akt att åka dit nästa dag och hjälpa till - med vaccinering. Det förekommer en kampanj för vaccinering mot tuberkulos just nu över hela Filippinerna.
    Redan vid vårt andra besök i Sicalao hade vi träffat aggays som ville arbeta som health workers. Problemet för dem är oftast att de inte kan läsa och skriva. Vår undervisning och diskussion får bli med teckningar. I november startade man på MAGs initiativ ett alfabetiseringsprogram. Lärare och studenter från Cagayan State University har ställt upp en gång i veckan, men det visar sig nu att aggayfolket hellre skulle vilja att de fick undervisning från måndag till fredag. De upplever det som mycket svårare att lära sig när det blir för sällan. Undervisningen sker i två skilda grupper - vuxna och barn.

Under de 4 dagar som Rose och jag var i Sicalao registrerade vi cirka 35 hushåll. Få vet hur gamla de är. Begreppet år, månader känner man inte till. De kanske har hört begreppen, men det betyder inte att de använder dem för att referera när olika händelser ägt rum.
    När vi frågade efter namn kunde vi ibland få höra ett namn en dag och nästa dag ett annat. Åldersuppgift bland barnen, men även bland de vuxna, varierade väldigt. Ibland sade de t.ex. att barnet var 4 år gammalt. Efter att försiktigt ha bett att få se tänderna kunde man snabbt konstatera att detta inte stämde - ett barn som tappat mjölktänderna och börjar få nya är med all sannolikhet 6-7 år - även bland aggays.
    Ett barn vet vi iallafall när det är fött. Hon var nyfödd. Hade fötts på sjukhuset, vilket inte är vanligt när det gäller aggays, varför vi tror att mamman haft komplikationer. Eva - som hon fick heta eftersom hon ännu inte hade något namn - föddes den 26 april. Om mamman haft komplikationer tidigare märkte man ingenting av det 7 dagar efter förlossningen. När vi lämnade Sicalao var Eva 10 dagar. Hela familjen var på väg till skogen med förnödenheter. Mamman bar Eva samt ett paket på huvudet.
    Barnmorskan från Lasam hade med sig vacciner - mot tetanus (stelkramp), mot tuberkulos, mässling, polio samt vitamin A (för att förhindra katarakt som är vanligt bland barnen i Filippinerna). Vi hade UNICEFs gula kort där vi registrerade vikt, ålder, antal graviditeter, antal levande barn, amning samt uppgift om hälsoundersökning m.m.
    Där fanns också plats för registrering av vaccinationer. Rose och jag blev litet skeptiska mot barnmorskans sätt att fylla i korten betr. vaccinationer och vitamin A. Tog hon det hela på allvar riktigt? Förstod hon att det handlade om människoliv? Varför antecknade hon att hon givit injektioner som hon uppenbarligen inte hade givit? En mamma nekade prompt till att hennes barn hade fått någon injektion, men det stod registrerat. Generellt i Filippinerna (bland folk kopplade till offentliga sektorn) verkar det viktigare att ha statistik att visa upp än att hålla sig till verkliga fakta. Tyvärr.
    Vår aktivitet kanske kan stimulera sjukvårdsfolk - det intrycket fick vi när vi talade med the public health nurse på vårdcentralen i Lasam. Vi berättade för Helene (sjuksköterskan) om vad vi hade gjort under våra 4 dagar i Sicalao, vilka fakta vi fått fram etc. Bl.a. nutritionstillståndet hos barnen - och den grava undernäring bland dem som vi noterat - ledde till att Helene reagerade snabbt och beslöt att man skulle distribuera näringstillskott som man fått från regeringen (och USAID). På måndag åker Helene dit tillsammans med en sjuksköterskevolontär och två barnmorskevolontärer samt en sanitetsinspektör.
    Vi beräknade att cirka 8,5 säckar näringsstillskott behövdes. En rätt som man kan tillaga tillreds tillsammans med kokosnötsmjölk, så vi meddelade folket i Sicalao (per brev) att de skulle se till att det fanns kokosnötter så att man kunde göra prov och låta folk smaka.
    Mestadels äter aggays bara ris med salt. Grönsaker - som dock finns tillgängliga ute i naturen runtom - används sällan vid matlagningen. Järnbrist (anemi) är allmänt utbredd. Proteinintaget är i stort sett noll. Motståndskraften mot sjukdomar är låg. Någon enstaka gång fångar man vildsvin ute i skogen genom att gillra upp bambufällor.
    Barnen går till sängs utan att äta middag. Ett mål om dagen verkar vara det normala. Tandstatus är anmärkningsvärt gott - man ser sällan aggaybarn äta snacks som annars är så vanligt bland filippinare ute på landsbygden. Dock såg vi barn som blev erbjudna öl av föräldrar. Man har den föreställningen att öl hjälper mot sur mage.
    Få aggays röker cigaretter. Någon enstaka person i Sicalao röker lokal tobak. Mestadels tuggar de betel vilket får tänderna att bli röda och de spottar rött. Betel ger en mättnadskänsla.
    Två av våra nätter sov vi hos aggays för att få en uppfattning om hur deras liv fungerar. De sover ofta på en förhöjd balustrad - byggd av lösa brädor eller bambu. Man sover i de kläder man haft på dagen. Husen här var av bambu. Det hus vi sov i hade bara två väggar, och vi uppskattade den ljumma vinden som svepte kring oss där vi låg och sov under moskitnätet. Malaria är endemiskt här. Många dör av malaria. Under vårt besök i Sicalao hade 17-åriga Janet malariaattack; vi kunde ge henne klorokinfosfat och hon förbättrades. Janet har en dotter på drygt ett år.
    Vi hade kommit överens om att bidra till kvällsmaten - en sardinburk. När vi kom till Fidel (barangay captain) bland aggays i Sicalao påstod han först att de ätit, vilket inte var sant. De hade inget att bidra med annat än ris. Sex personer delade på sardinburken och tre små bananer. Det blev mat över. Andra kvällen hade vi kulturafton hos Fidel. Boog hade lånat gitarr från en ilocano. Hela kvällen sjöng han och vi dansade på en yta av cirka 3-4 kvm. De flesta gamla traditionella sångerna har gått till spillo. När aggays började bo tillsammans med ilocanos verkar de ha försökt att förtränga sina egna traditioner. Bl.a. går de klädda i västerländska kläder. Gong verkar ha använts hos aggays och de lär ha dansat liknande danser som de i Mountain Province.

Sista dagen ägnade vi åt att försöka förmedla för folket vilka intryck vi hade fått från besöket. Vi försökte beskriva det hela med teckningar och kallade det vi sett alternativ 1. Vi menade att det fanns ett bättre alternativ om man ville ha ett sundare liv. Flera av männen hade vi noterat drack ofta gin - dag efter dag. De använde pengarna de fått för rotting och bambu till att köpa förnödenheter såsom ris, salt och socker. Sedan spenderade männen pengarna på gin, öl och kortspel.
    Om den organisation som de har bildat redan förra året hade några konkreta mål för ögonen att uppnå skulle folket via exempelvis ett kooperativ kunna spara pengar - köpa ris tillsammans billigare, de skulle tillsammans kunna starta en sari-sari store (liten affär). Att ha perspektiv längre än att göra av med pengarna och sedan gå ut och arbeta igen är livsviktigt för att de överhuvudtaget ska kunna ha barn som överlever och är friska.
    Det finns möjligheter för dem - om det finns en fungerande organisation - att få hackor och andra jordbruksartiklar. Men att distribuera individuellt skulle erfarenhetsmässigt leda till att ansvaret för att sköta dem och underhålla dem och se till att de kommer alla till del inte skulle vara tydligt.
    Tillsammans är de starka. Vi uppmanade dem att försöka bevisa att de var seriösa med hälsoprogrammet och med kooperativ genom att be dem att till nästa gång vi kommer ha byggt åtminstone två toaletter - dvs hål täckt med bambu, på behörligt avstånd från husen. Tredje veckan i juni åker vi dit upp igen - främst för att följa upp om alfabetiseringen fungerar.

Kramar fran eva k


EMMAUS SUNDSVALL-LULEÅ

Klädinsamlingar
Föreningen Emmaus Sundsvall-Luleås verksamhet har två mål: klädbistånd till Angola och ekonomiskt bistånd till Filippinerna. Våra insamlingar pågår året runt. Vi samlar in hela och rena kläder, skor, tyger och filtar som sorteras och packas till balar i Luleå och Sundsvall, för att sedan per båt transporteras genom samordning av Praktisk Solidaritet.

Juli-95 till dec-96 sände Emmaus Sundsvall-Luleå 258 ton till i huvudsak Angola, men också till Eritrea och Moçambique. 1997 kommer vi uteslutande att skicka till Angola och den oberoende hjälporganisationen i landet ADRA (Acção para o Desenvolvimento Rural e Ambiente). De arbetar med katastrofstöd, återflyttning och stöd för ekonomisk och social rehabilitering. Emmaus Sundsvall-Luleå har avböjt att delta i grossistförsäljning och våra sändningar går fortfarande uteslutande till bistånd.

Loppmarknader
Prylar, böcker, möbler och en liten del av kläderna säljer vi på loppis i både Sundsvall och Luleå. Loppis har öppet lördagar. Här behöver vi ert stöd att handla, då vinsten av loppis är direkt avgörande för vårt ekonomiska bistånd till Filippinerna. Vid -96 års utgång fanns 384.163 kronor reserverade för biståndsprojekt. Efter att Jason Caddick besökt våra tänkta projekt i Filippinerna har nu kontrakt slutits med Interfaith Program for Health Concerns (IPHC). Vi kommer att stödja två projekt. Ett för utbildning av lokala hälsoarbetare, med inköp av undervisningsmaterial m.m. Det andra är ett självförsörjningsprojekt för hälsoarbetarfamiljer med cykeltaxi m.m.

Emmaus historia
Emmaus grundades av den franske katolske prästen Abbé Pierre efter andra världskriget. I början av 60-talet bildades de första Emmaus-grupperna i Sverige. År 1968 startade Emmaus Fnysinge, och där fortsatte man arbetet tills hyreskontraktet sades upp 1979. Man beslutade att flytta till Sundsvall då man såg att hela Norrland saknade denna verksamhet. Emmaus Sundsvall startade 1987 sin filial Emmaus Luleå genom stödarbetare som sedan ett par år hjälpt till att samla in kläder i Luleå.

Emmaus har nu under många år arbetat med att stödja befrielsekampen mot imperialismen och minska orättvisorna i världen. Flera av de befrielserörelser vi stött genom åren har segrat och blivit regeringsbildare i "nya" stater. Men den imperialistiska utsugningen har snarare ökat än minskat, och länder som politiskt kan kalla sig befriade är nu efter 80-talet än mer utplundrade genom den så kallade skuldfällan, som överför allt större mervärde från de fattiga till de redan rika.

Stödarbetare
Emmaus fortsätter dock oförtrutet sitt arbete och vi tackar varmt alla som genom åren på olika sätt stött vår hjälp till kämpande fattiga i världen. Vi hoppas att ni i framtiden vill fortsätta att stödja Emmaus Sundsvall-Luleå med kläder och prylar samt genom att handla på loppis. Kanske vill du bli en av vår trogna grupp av stödarbetare? Vi behöver alltid människor som oavlönat vill hjälpa till med insamling, packning, loppmarknader och administration. Hör av dig!

Brev från Filippinerna är ett nytt sätt att föra ut information om vår verksamhet. Det kommer till stor del att bygga på de brev vår biståndsarbetare Eva Karlberg skickar hem från Filippinerna. (Vanligen kommer inte breven att vara så omfattande som detta första, utan kanske 4-8 sidor.)
Känner du att du vill ha den informationen vill vi att du betalar in 50 kr på vårt postgirokonto 67 600-7. Vi tar ut den avgiften för att täcka porto och framställningskostnader under ett år. För oss är det viktigt att hålla nere kostnaderna då det i slutändan annars blir mindre att dela ut i våra projekt. Du får gärna betala en större summa - överskottet går direkt till vårt biståndskonto. Många bäckar små...