Brev från Filippinerna, nr 2

Copyright © Emmaus Sundsvall-Luleå Mars 1998


INNEHÅLL:

VARDAG MED FILIPPINSKA TRADITIONER

VÅLD OCH FÖRSTÖRELSE I SITIO MENDEZ

JAG KAN GÅ UT I VERKLIGHETEN IGEN, VILKET INTE FÅNGARNA KAN

UTVECKLINGEN I SICALAO

TILLBAKABLICK


Emmaus Sundsvall-Luleå skickade ut sjuksköterskan Eva Karlberg som biståndsarbetare till Filippinerna våren -97. En del av hennes arbete är också att hålla kontakt med oss hemma i Sverige. Detta sker mestadels genom e-post. Redan i Brev från Filippinerna nr 1 hade vi en brevhälsning från Eva. Breven här har rubricerats efter innehåll, redigerats och sammanfogats för att lättare kunna läsas.


Vardag med Filippinska traditioner

Hej allihop! Idag är det den 14 maj. Det är väldigt hett här i Manila. Kan ni tänka er att jag har anammat den filippinska traditionen att gå med en pajong (ett paraply) uppfällt för att slippa bli bränd uppe på huvudet. Mitt på dagen bränner det verkligen.
    Jag har nu kommit igång med mina tagaloglektioner, s.k. uppfräschningslektioner. Perfekt! Läraren heter Lum och hon går snabbt fram. Jag har haft två lektioner. En lektion på 50 minuter per dag. Jag känner redan nu att jag vågar konversera mycket mer. Jag lär mig mycket vardagstagalog, som jag praktiserar på jobbet där man "tvingar" mig att prata tagalog.
    Jag planerar att studera i fyra veckor. Fast nästa vecka tänker Jun och jag ta några dagar ledigt för att kunna vara tillsammans på en sandstrand för första gången. (För er som inte känner till det kan jag berätta att Jun har arbetat hos Emmaus Sundsvall). Jag har inte så dåligt samvete för att jag tar ledigt mitt i veckan. Man har ofta arbetet med sig hem. Och när man är ute i bushen så arbetar man ju 24 timmar om dygnet.

Det var en sak till (om ni är intresserade). När jag går omkring på Manilas gator, bland parkerade jeepneys (Manilas bussar) och bland sopor, skitigt vatten, så får jag en déjà vu-upplevelse. Vet ni vad den handlar om? När jag var liten brukade jag leka tvärsöver gatan (i Stockholm). Där fanns en stor tomt varifrån sopbilarna (när jag var riktigt liten: hästarna med sopkärror) åkte ut. Där stod fullt med bilar, och läckte olja och bensin. Grusvägarna var fullkomligt svarta. Under sommartid när solen var stark kom det alltid en stark stank från den svarta marken. Jag associerade då alltid denna stank till gammal olja. NU vet jag vad det var för stank: URIN I SOLSKEN! Urk. Så värme finns här, och mycket IHI (urin). BAWAL UMIHI DITO! (Förbjudet att kissa här!) Slut på barndomsminnet.

Hej då, eva k


Manila den 26 maj 1997

Hej! Manila is flooded. Regnet vräker ner. Åskan dundrar. Sedan i lördags regnar det hela tiden - och det är inte frågan om småregn. Utanför vårt hus i Teacher's Village "simmar" gatan. Men jag var tvungen att gå ut i morse - för jag hade ett möte med AMRSP (Association of Major Religious Superiors in the Philippines) - de kommer troligtvis att hjälpa mig med arbetstillstånd och visa. Papper, papper, papper.
    Vadade ut i vattnet - till gatan bredvid, där tricycles passerar. För att finna att en bit längre ner var gatan översvämmad. I regnjacka och med paraply kämpade jag genom vattenpussarna och de starka vindarna. Fick tag i en tricycle som gick upp till området Philcoa, som var översvämmat. Men tricycleföraren var hygglig nog att försöka köra genom vattnet som nästan nådde upp till golvet i tricyclen.
    Regnet öste ner. Tänkte ta en jeepney - men hittade turligt nog en taxi. Den blev genomblöt när jag öppnade dörren och slängde mig in. Kände mig glad att jag lyckades komma till mötesplatsen i tid. Rose var alldeles dyngsur - och hon berättade att tricyclen hon tagit hade varit tvungen att ta massa omvägar.
    Regnet slutar aldrig. I tidningen står att det är ett djupt tropiskt lågtryck, som Jun tolkar som tropisk storm, på väg. Ska det bli värre? Jag sitter nu på MAG-kontoret. Kommer jag bli tvungen att övernatta här?
    På väg tillbaka till kontoret såg vi från jeepneyn att slumområdena är översvämmade. Just nu håller säkert sluminvånarna på att flytta till andra platser - de kan ju inte stanna i sina lådhus, när vattnet står kanske en meter högt.
    Jag tänker på de 2000 familjerna som blev hemlösa vid en jättebrand i Guadalupe (stadsdel i Metro-Manila) i fredags. Jun och jag passerade på EDSA (stora ringvägen runt stan) när branden höll på avta. Kaos. Det har tydligen regnat i Manila sedan i onsdags, först bara av och till men senare oavbrutet. Familjerna förlorade i stort sett allt de ägde. Rucklen stod tätt - som alltid. Nu befarar folk att de inte ska kunna flytta tillbaka - det lär finnas planer att bygga en stor bilfabrik där. Och om man känner till myndigheterna och privata markägare kommer de väl att ta tillfället i akt att få bort sluminvånarna.
    Det har varit flera stora bränder den senaste veckan i Manila. FIND, en "MR-organisation" (mänskliga rättigheter) som representerar "försvunna", kommer att ha en vecka för hågkomst av de försvunna. Man kommer bl.a. att spela en pjäs om "de försvunna".
    Jag tänker på Balayfolket (Balay är också en MR-organisation som hjälper till med rehabilitering av offer för brott mot mänskliga rättigheter, främst folk som har tvångsförflyttats). De har just en mission i Marag valley i norra Filippinerna, Cagayan Valley, någon timmes resa från MAGs projekt i Sicalao. Där lär det också ösregna.
    När jag pratar om Balay skulle jag vilja berätta för er att u-boden vid Ljungskiles folkhögskola har skänkt 6000 kronor som bidrag till ett av Balays sommarläger. Elever och lärare som är medlemmar i internationella gruppen ställer upp med gratis arbete på raster och fritid, säljer produkter från tredje världen. Jag gillar people-to-people-projekt. Mutual solidarity so to say.

    Många kramar från Eva (som faktiskt tycker att det är lite skönt med regnet - temperaturen har sjunkit till kanske 25 grader istället för 35. Imagine, man behöver inte ha fläkten på här på kontoret!!!)




Våld och förstörelse i Sitio Mendez


Enligt en FN-rapport utgiven i juli -97 är Filippinerna det land som är värst vad gäller att riva bostäder utan att först ombesörja att invånarna har någon ny plats att flytta till. Ramos-regeringen har undertecknat FN-konventioner men som vanligt har man valt att inte följa dem. Detta fick ödesdigra konsekvenser i området Sitio Mendez, Quezon City, Stor-Manila i Filippinerna.
Den 22 maj påbörjades rivningen av området utan skriftlig förvarning. De flesta boende i Sitio Mendez hade bott där i mer än 20 år, några mer än 30. Hela Sitio Mendez-området med cirka 2.000 familjer är på 6,2 hektar; varav 1,6 hektar ägdes av Araneta Institute of Agriculture. Ägaren utrymde området 1991 och 100 billiga hyresbostäder byggdes. De som kom att bo i dessa bostäder kom dock mestadels från andra slumområden. Några lagliga kontrakt erbjöds aldrig hyresgästerna. Slumhus byggdes upp och även dessa familjer betalade hyra till markägaren.
    På försommaren slog markägaren till igen. De flesta boende är medlemmar i grannskapsorganisationen ASAMBA (som tillhör KPML - Congress for Unity of Urban Poor). De boende organiserade i KPML och ASAMBA försökte med lagliga medel nå en överenskommelse genom kontakter och samtal med politiker och organisationer. Förhandlingarna misslyckades och den 11 juli sattes rivningen i verket med hjälp av rivningsteam, polis och markägarens beväpnade vakter. Invånarna byggde mänskliga barrikader och brände gummidäck för att förhindra rivningen. Sammanstötningen mellan polis och boende blev våldsam. MAG (Medical Action Group) kallades till platsen och gav första hjälpen. Flera hade förts till sjukhus och två barn, 11 månader och 5 år, dog pga tårgas.
    Området inhägnades och strålkastare monterades för att övervaka och förhindra de boende att komma tillbaka till sina skjul. 1/6 av området var nu demolerat.

Den 16 juli återupptogs rivningen klockan 3 på morgonen med bulldozers. Bostäder för cirka 350 familjer hade jämnats med marken. På eftermiddagen uppmanade KPML organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, journalister och andra berörda att komma till området för att förhindra ännu en blodig konfrontation.
    Hundratals familjer slog läger utanför stadshuset i Quezon City medan resten av de berörda familjerna byggde minimala skjul längst trottoarer och utrymmen längst inhägnaden. En del fick tillfällig bostad i en kyrka.
    Den 18 juli hade MAG, där vår biståndsarbetare Eva Karlberg arbetar, ombetts att ha "läkarmottagning" vid stadshuset samt i själva Sitio Mendez. 103 barn och 58 vuxna behandlades. Medan MAG var i Sitio Mendez sköts ledaren för Neighborhood Association of Sitio Mendez, Jonathan Manaay, ner av en av markägarens säkerhetsvakter. Eva har rapporterat om detta i MAGs Progress Notes (se klipp). Här följer Evas brev till Emmaus om händelserna.


Manila den 18 juli 1997

Den här gången går min berättelse i svarthetens tecken, blodbestänkt. En man - president i Sitio Mendez - sköts ihjäl av en privatvakt under tiden som Rose och jag besökte platsen.

    På morgonen höll MAG klinik utanför Quezon City Hall där invånarna från Sitio Mendez samlats med banderoller för protest. De hade tillbringat natten utanför City Hall, sovit på plastskynken - barn och vuxna. Vi undersökte alla akuta fall - mestadels barn. Många hade andningsproblem efter tårgasattacken i fredags.
    Sedan for vi vidare - en läkare, fyra sjuksköterskor och en psykolog - till en kyrka där ett 100-tal invånare har sökt skydd. Vi höll klinik också där. Sammanlagt undersökte vi ca 150 personer, mestadels barn.

   Rose och jag gick för att se rivningsområdet. Där hade bott 2000 familjer tidigare. (Den riktiga siffran berörda av rivningen är ca 350 familjer. Red.)    Allt var jämnat med marken. Staket uppsatt. Kraftigt beväpnade vakter och polis. (Jag såg också att en man innanför hade en videokamera - undrar vad han använde den till, för att filma folk som kommer och kollar på platsen?) Några av de forna invånarna gick in och hämtade gammalt virke, som de använt till sina ruckel. Tidigare i morse hade de gjort likadant och då hade bulldozers kommit och folk hade hoppat undan och skadats.
    Vägen till rivningsplatsen gick via ett slumområde. Detta visar sig vara rivningshotat - i morgon!
    Jag tog några kort med min kamera. Rose klättrade upp på ett metallrör och tog kort. En vakt var uppenbart väldigt stressad. Han viftade åt oss att vi skulle "hålla oss på vår kant". Efter cirka 10 minuter - då vi stod och drack läskedryck vid en angränsande gata - såg vi plötsligt den stressade vakten passera oss. Plötsligt kom folk rusande och berättade för mannen som gjorde oss sällskap att en man hade skjutits ihjäl. Han hade skjutits just av den vakt vi sett passera. Snabbt tillbaka in i slumområdet - och där i ett slumruckel på c:a 2,5x2,5 meter låg mannen skjuten (troligtvis i halsen). Blod hade stänkt upp på ett bord som stod på kant. Det hela var OTROLIGT - unbelievable. Efter någon minut kom tonårsdottern förtvivlat gråtande.
    Hur det hela hade gått till riktigt vet jag inte - men mannen hade jagats av vakten, och rusat in i ett hus. Situationen var spänd och Rose och jag var tvungna att stanna inomhus. Senare smet vi ut bakvägen. Jag ringde ambassaden och meddelade vad som pågick.
    Det kan inte hjälpas att det dök upp tankar som "var vakten extra stressad för att jag och Rose var på plats?" Jag - som utlänning? Det känns litet kusligt - det är svårt att "gömma" sig när man är utlänning, speciellt om man är vit.

Kom ihåg att det är en illegal rivning! Nu sover folk i ruckel alternativt inget tak över huvudet. Och så många barn är sjuka.


Manila den 22 juli 1997

Imorgon begravs Jonathan Manaay som sköts ihjäl. Många vågar inte delta. 19 personer i Sitio Mendez hade fått dödshot innan Jonathan (44 år gammal, och med 3 barn)!! Hustrun kommer att lämna Manila efter begravningen och åka till provinsen - för att barnen ska få en lugnare uppväxt.


11 augusti 1997


Idag hade Sitio Mendez-folket planerat att gå tillbaka - även om det fanns hänglås. De ändrade planen idag. Några från Quezon City Hall skulle ut till området och börja riva inhägnaden.
    Mayor Mathay talade idag vid ett möte utanför City Hall - han blandade mycket politik i det hela, "vända vackra sidan till", men gillade inte att bli "black mailed" av BMPs, Sanlakas stora tygplakat. Biskopen som ledde mötet var diplomatisk och bad folk att montera ned jätte"plakatet", vilket de gjorde. Mathay sade att lokalregeringen i Quezon City har köpt marken i Sitio Mendez nu av Aranetas och att folk kan flytta tillbaka på fredag. De har planer att bygga bankhouses (vad det nu är) på 32 kvm storlek per familj. Alla kan alltså inte få komma tillbaka. På fredag kommer man att sätta upp 6 stora tält där i Sitio Mendez - 3 för män, och 3 för kvinnor.
    Sitio Mendez-folket kommer att fortsätta att kräva att rättvisa skipas och att det undersöks hur Aranetafamiljen manipulerat.


15 Augusti 1997


Det låg sordin över Sitio Mendez-invånarnas hemvändande till sina demolerade hem. Starkt beväpnade säkerhetsvakter (s.k. goons) fanns fortfarande på plats.
    I en lång rad tågade man in - invånarna och supporters. Sex mindre tält hade satts upp - av lokalregeringen. In i det sista rådde det osäkerhet om man skulle få komma in på området. Det tog nästan två timmar att marschera från Quezon City Hall, där 100-tal familjer kamperat på barmarken i drygt en månad, till Sitio Mendez. Borgmästaren Ismael Mathay hade lovat delta i marschen, liksom Biskop Bagani (??). Ingen av dem deltog.
    "Ägaren" till marken SAHARA/Araneta family kom den 13/8 med en "krigsförklaring" - hotade borgmästaren och biskopen, och krävde att polisen skulle få order att köra bort obehöriga. I ett brev lät de påskina att det var väldigt synd om SAHARA/Araneta - och att det var en olaglig handling av borgmästaren att lova 1,4 hektar till Sitio Mendez-invånarna.
    Hemmarschen var väldigt ordnad. Ibland sköts fyrverkeripjäser i luften och folk var i god stämning. Babalik na tayo! Vi går hem nu! Nästan alla bar tröjor med ASAMBA (neighborhood association i Sitio Mendez). Det var en imponerande samling "vanliga människor" - människor som bara önskade att få komma hem och ha tak över huvudet och kunna leva "normalt" igen. På jeepar hade man packat de få tillhörigheter man hade haft utanför City Hall. En buss var full med kvinnor, barn och äldre.
    Det var en konstig känsla att komma till City Hall kl 10 i morse (då man sagt att man skulle avtåga) och finna att alla var borta. Det var tomt. City Hall-anställda spolade rent och satt upp rep (för att förhindra folk att komma tillbaka och protestera utifall att det inte skulle gå att komma in på Sitio Mendez-platsen?)
    KPML (urban poor organisationen) och SANLAKAS och BMP hade banderoller och representanter. Mycket tack vare dem har hela aktionen kunnat genomföras - med förhandlingar och fast beslutsamhet att skipa rättvisa.
    Vid ankomsten till området i närheten av Sitio Mendez fylldes hela gatan av ett lämmeltåg, mäktigt - människor, tricycles, jeepar, buss, banderoller och naturligtvis beväpnade poliser. Vid Mathay Highschool finns ett torg och där samlades man. Folk uppmanades att dela in sig i de områden de bott i.
    Klockan var kvart i tolv - solen stod högt och brände - då man fick meddelandet att man inte kunde återvända - och det fanns misströstan att man eventuellt skulle bli tvungen att återvända till Quezon City Hall. Förhandlingar fortsatte. Ägaren hade sina vakter på plats. Polis var där. Bulldozers arbetade med att jämna marken. Det skar i hjärtat på människorna - deras ägodelar låg i högar, hopskyfflade, förstörda av bulldozers. En kvinna kom fram senare och berättade hur hon bott här 21 år, allt förstört nu och när hon försökt leta efter ägodelar hade hon skadats. Hon grät när hon tänkte på allt som skett.
    Senare, vid 12, meddelades att man skulle få gå in på området kl 2. Folk var hungriga - de hade räknat med att laga mat när de väl kom in på området - som de trodde var när man kom fram. Man sprang runt och letade efter mat att köpa. Vid halv ett kom två män från Sitio Mendez kånkande på en jättegryta med ris, och folk ställde sig i kö för att få en ranson.
    Vid 1-tiden kom meddelandet att man skulle få komma in - och man uppmanade folk att absolut inte gå med på att betala något om de blev uppmanade till detta av f.d. "ägarens" hantlangare. De hade rätt att komma tillbaka - om någon skulle bryta mot detta skulle det förstöra för hela kommuniteten. Alla var överens: Maliwanag! Uppfattat!
    Ces, Beng och jag från Medical Action Group samt Ronny från TFD följde med in. För mig var det en kuslig känsla; här var jag den 18 juli då Jonathan Manaay (ordf. i ASAMA) sköts ihjäl av en av ägarens hjälmförsedda säkerhetsvakter. Där hade jag stått och druckit läskedryck då denne vakt passerade minuten efter mordet. 10 minuter dessförinnan hade jag stått öga mot öga med honom när jag fotograferade rivningsplatsen.
    Under marschen kom folk fram och tackade för min närvaro - mitt moraliska stöd. Vi passerade en mängd vakter, genom en taggtrådsförsedd grind - denna låstes senare när vi alla var inne på platsen. Jag såg en vakt med hjälm som påminde mycket om mördaren - men det var inte han. Men jag kände mig illa berörd. Kände kalla kårar. Det låg oro i luften. Instängd, inlåst med så mycket vapen runt omkring. Handlade jag rätt? Jag beslöt att stanna nära utgången så att jag skulle kunna retirera om det blev våldsamt. Men Beng, Ces och jag kom att hamna på en väldigt utsatt plats när alla vandrade vidare mot de sex tälten som satts upp av lokalregeringen.
    Roger Borromeo, ordförande i KPML, var trött efter att alla förhandlingar. Han kom och uttryckte sin oro: "I smell something fishy here. They promised there should not be armed guards but you see weapons everywhere." (Det är något skumt på gång. De lovade att det inte skulle finnas några beväpnade vakter men du kan se vapen överallt).
    Jag sade till Ces och de andra att jag ville lämna platsen. Men ingen tilläts gå ut. Klockan 5 skulle alla gå ut, supporters skulle inte tillåtas gå in därefter. Alla skulle registreras. Skulle jag vara tvungen att stanna? -Nej, vi försöker, sade jag. Det var då jag såg att det hängde hänglås på grinden. Vi slussades lyckligtvis ut.
    I skrivande stund klockan 7 vet jag inte vad som hänt på platsen. Men folk är rädda - natten med väpnade vakter hotar - ägarens "gangsters" är beredda att skjuta och ägaren accepterar inte att 1,4 hektar av de 6,2 hektaren har givits till folket av lokalregeringen.

Många hälsningar från eva




"Jag kan ju gå ut i verkligheten igen,
vilket inte fångarna kan"


Manila den 5 juni 1997

Hej allihop! MAAYOS ANG ZAPATOS! (Laga skorna!) eller "with a little help of Juicy Fruit chewing gum". När jag blev utsläppt från fängelset NBP, Muntinlupa, "klipp-klappade" min ena sko. För några dagar sedan besökte jag gamla stadsdelen i Manila (eller Maynila som det egentligen heter). Någon av besökarna på Fort Santiago hade slängt ett tuggummi framför minnestavlan över alla filippiner som suttit fängslade under den japanska ockupationen (1942-45). Sexhundra personer hade trängts nere i fängelsekällaren. De flesta hade dött av utmattning, brist på luft och brist på mat.
    Tuggummit som legat och blivit härligt kladdigt behagade välja ut min skosula att sätta sig på. Under några dagar fastnade ständigt skon i Manilas asfalt och betong.
    Och igår var det alltså dags för hela skosulan att protestera. Den ville inte vara med längre.
    Jag vinkade "hej då" till de tre politiska fångarna som eskorterade mig till utgången - jag slog huvudet i grinden - och jag tyckte skon lät konstig. Tittade ner och fann att mer än halva skosulan lossnat. Jag skulle åka ensam till Manila - med tricycle och buss. Inga problem!
    Jag såg en liten sari-sari-affär vid utgången. Bra, tänkte jag, då kan jag köpa tuggummi och laga skon tillfälligt med. "Walang chewing gum" - nähä, inget tuggummi där. Linkade iväg till tricyclen och hoppades att sulan inte skulle lossna.
    Tricycleföraren försökte naturligtvis lura mig på mer pengar. Men han lyckades inte. Jag hoppade av där man kunde ta bussen. Tänk vad glad man kan bli över att se en "7-11"-affär. De hade Juicy Fruit! Min lycka var gjord. Bussen till Quezon city dök upp efter bara någon minut. Väl på sätet började jag tugga tuggummi. Det hade strax alldeles lagom konsistens för att bli utvalt att sitta på tre ställen mellan skon och sulan.
    Resan hem i eftermiddagstrafiken tog sina dryga 2,5 timmar. Vi har cirka 35 grader varmt. Bussen var en luftkonditionerad buss, vilket inte alltid betyder att det är speciellt svalt i den. Den här bussen tillhörde den varmare typen. Solen stekte genom fönstret. 3-manssätet gjorde att jag kände mig som en stekt sill alt. sardin där jag satt inträngd. Jag kunde inte ändra läge under hela tiden! Gissar att min bak också är full av små röda värmeplitar.
    Väl framme vid Kamias kunde jag hoppa av och ta en jeepney för att sista biten promenera(!!) i hettan. Skon höll!
    Varje dag passerar det en man på vår gata som erbjuder sig att laga skor. Nästa gång jag hör honom ska jag haffa honom och be om hjälp.
    Ha alltid Juicy Fruit till hands!

Besöket på Muntinlupa gjordes i samband med att Medical Action Group kommer dit och har "klinik" cirka en gång i månaden, ibland oftare. Vi hade undersökt de politiska fångarna i Muntinlupa. De är 40 stycken. De flesta kommer utifrån provinserna. En del har suttit väldigt länge.
    Enligt TFD finns det officiellt 175 politiska fångar. Fast rätta siffran egentligen är runt 180. (Den 15 januari frigavs alla politiska fångar.)

NBP (fängelset i Muntinlupa) är stort. Här sitter cirka 5000 fångar. 400 av dem sitter i dödsceller och väntar bara på att avrättas - med dödlig injektion. Hälften av dem är anklagade för våldtäkt.
    Jag såg också några utlänningar - fångar också. Vanligaste brottet är "narkotika".
    Vi hade "klinik" borta vid sjukhuset. Ett bord ute i det fria, i skuggan. Vi för journaler över alla fångar. De vi såg igår var de som hade aktuella problem - ont i ryggen, hosta, förkylning, yrsel, högt blodtryck o.dyl. En del fick paracetamol (värktabletter), antibiotika, järntabletter och vitaminer.

Efter kliniken gick jag tillsammans med Tess Burgos (MAG-läkare) ut från fängelset, för att gå in vid en annan ingång. Lämna ID-kort, skrivas upp, kroppsvisiteras.
    De politiska fångarna bor i en egen byggnad - nr 11 - som kallas för Maximum. Alltså de betraktas som maximalt farliga.
    De bor 12 stycken i ett stort rum, som är uppdelat på småhytter. Ytan på varje "hytt" (eller bas) är på cirka 2x1,5 meter. En del bas är något större. Beroende på fången i fråga är rummen möblerade smakfullt, eller mindre smakfullt. Det är sparsamt med prylar i cellerna. En säng, ett litet bord, en glödlampa, kanske en hylla, enstaka bestick, enstaka tallrikar, någon plastdunk. Det är ofta sparsamt med vatten. Ibland kan det gå en vecka utan vatten.
    Det finns inga fönster. Ljuset kommer ovanifrån - från den gemensamma hallen. De kan stänga dörren om sig, vilket är behövligt när exempelvis frun kommer på besök från provinsen. Inga kvinnliga fångar sitter här.
    Jag fick känslan av att besöka ett museum - med anledning av den påvra interiören. Kom att tänka på Stockholms stadsmuseums utställning om gamla Stockholm från sekelskiftet. Kanske fick jag den känslan mest när jag gick in i fången Jun Natividads cell - allt var så "artistiskt" möblerat och fixat. Känns absurt att komma med en sådan kommentar, men det var så jag uppfattade det hela. Han hade fått tag i papper att ha som tapet. Allting stod ordentligt uppställt - de få köksartiklarna, en liten tvättlina, fotografier etc. Ja, där låg till och med en liten trasmatta som man kunde torka av fötterna på när man kom in i cellen.
    De flesta fångarna jobbar med hantverk - för att få ihop pengar till mat och kläder. En fånge satt och etsade på trä - en stor tavla med ett religiöst motiv. En man kom och visade arrangemang av trä med fotoramar utsnidade med blommotiv, en annan visade en kombination av lampa och fotoramar. Kanske inte precis i min smak, men kanske i andras. Några tillverkar rispapper.
    Jun tillverkade också fotoramar. Liksom hans rum avslöjade att han hade en artistisk ådra visade fotoramarna med träinlägg artistisk läggning. Jag fastnade för dessa fotoramar - i olika storlekar. Priset var lågt. Jag nästan skämdes - exempelvis bara 50 peso (ca 15 skr i juli) för en dubbel fotoram.
    Jag sade till Jun litet blygt att kanske de andra medfångarna skulle bli "arga på mig" om jag bara köpte av honom.
- Oh, nej, sade han, allt vi tjänar går till en gemensam kassa. Vi har kooperativ. Du kanske har sett vår gemensamma affär?
    Det kändes bra. Det finns sammanhållning och utveckling i barack nr 11.

Vi åt tillsammans med fångarna och satt och småpratade ganska länge. Att man är i fängelse - inlåst - glömmer man nästan bort. Men OK jag kan ju gå ut i verkligheten igen, vilket inte fångarna kan. Jag skämdes när jag sade att jag måste gå eftersom jag hade avtalat en tid med en kompis i Quezon City. Fångarna kan bara röra sig inom området ---.

Jag kommer att åka och besöka dem igen när vi har klinik där. Det känns som ett mycket meningsfullt arbete.
    Och jag är verkligen glad att jag kan så pass bra tagalog så att jag kan kommunicera med dem - för de flesta kan ingen som helst engelska.
    Maayos ang zapatos! (Laga skorna!)

Många kramar från eva



Utvecklingen i Sicalao


Emmaus Sundsvall-Luleå skickade våren -97 ut Eva Karlberg för att arbeta i organisationen MAG, Medical Action Group, i Filippinerna. MAG är en mänskliga rättighetsorganisation inriktad på hälso- och sjukvård. Ett av MAGs arbetsområden är "internal refugees" (IR), dvs flyktingar i sitt eget land. Det handlar om tvångsförflyttade människor. MAG får förfrågningar från andra människorättsorganisationer att resa till områdena och ge akut medicinsk och psyko-social hjälp. MAG arbetar dessutom med att hjälpa IRs att bygga upp hälsoprogram som syftar till att kunna drivas av flyktingarna själva i framtiden.
    MAG har idag fyra projektområden: Cagayan Valley, Eastern Samar, North Cotabato och Negros Occidental.
    På sätt och vis skiljer de fyra projektområdena sig från varandra - men de har det gemensamt att IRs är i stort behov av att bygga upp fungerande, aktiva hälsoprogram bland dem själva. Alla områden bebos av s.k. "marginalized people". Det är folk som är mycket fattiga, ofta i dåligt hälsotillstånd, även innan de blev flyktingar. Hit når inte lokalregeringarnas hälso- och sjukvård som är koncentrerad till ett stadscentrum. (Dessutom är resurserna: personal, mediciner och sjukvårdsmaterial, mycket begränsade.) Är man sjuk och får recept utskrivet så har man inte råd att köpa den dyra medicinen.
    Geografiskt ligger de olika områdena utspridda på olika öar och möjligheten att transportera sig dit är väldigt olika. Bl.a. så kan byn Lebpas i North Cotabato bara nås per båt på speciellt schemalagda dagar. I Eastern Samar måste folk vandra över berget cirka 18 km. På Negros når man platsen genom att sitta eller stå på flaket på en 10-hjulslastbil, och åka på en extremt brant knagglig bergsväg som inte en jeep kan klara - en tur på 1 1/2 timme; sedan måste man vandra 2 1/2 timme på småvägar och stigar.
    Andra olikheter i de fyra områdena är skillnaden på läs- och skrivkunskap. I Sicalao (Cagayan Valley) är nästan alla aggayflyktingar analfabeter - dvs också hälsoarbetarna. På MAGs initiativ pågår nu undervisning i läsning och skrivning för hälsoarbetarna och för aggaybarnen.


Utbildning

UNICEF stöder MAG ekonomiskt men ger inte bidrag till löner. UNICEF ger bl.a. pengar till 'area visits' (platsbesök) för 2 personer. Därför kan MAG bara ha 2 personer utsedda per område (ursprungstanken var ett team på 4 personer -läkare, sjuksköterska, psykolog och tandläkare).
    Den sista tiden har alltfler av MAGs medlemmar ställt upp på frivilligbasis och besökt de olika områdena och hjälper till med "basic health skills training" av hälsoarbetarna. En del har fått bidrag till resan men en del har också lyckats få pengar från andra organisationer för att delta under en kort tid.
    UP-ERP/Education Forum-representanter är till stor hjälp för alfabetiseringen och de hjälper till med att utforma - inte bara vanlig undervisning utan utarbetande av det undervisningsmaterial MAG använder för hälsoarbetarna. Tre representanter besöker Sicalao i oktober.
    Vid decemberbesöket kom tre representanter från en volontärorganisation på University of the Philippines i Manila. Två av dem, läkarstuderande, höll i den
första delen av Basic Health Skills Training. De tre deltog och assisterade vid workshops och diskussionen om organisation, som Erwin Lara ledde bland aggays i Sicalao.
    Och nu i februari har Eva och Rose med sig två sjuksköterskor som ska fördjupa sina kunskaper i Community Based Health Programs (de kommer från LaSalle university).
    MAG får således allt fler förfrågningar och det är mycket stimulerande.


Lokala samordnare - LAC

Genom att MAG har begränsade ekonomiska resurser för områdesbesök så förlitar man sig på Local Area Coordinators, LAC (lokala samordnare) som sköter den dagliga kontakten med IR på plats. Samordnarna kollar projektets utveckling och vidarebefordrar förfrågningar från flyktingarna till MAG. Vi i Manila ställer också frågor till dem och ber dem göra undersökningar.
    De lokala områdessamordnarna är en aktiv del i projektet och hjälper flyktingarna att kunna klara av att skapaa hälsoprogram som kan bestå - även när MAG lämnat området. I Sicalao exempelvis hade vi stor hjälp av Monica, som kommer från Lasam. Hon studerar vid Cagayan State University (CSU), utbildar sig till lärare. Hon hjälpte till att göra förarbetet för MAGs projekt. Tack vare henne har vi nu också mycket god kontakt med CSU. Lite oturligt för oss var det när vi fick veta att Monica var gravid. Hon kunde inte lika aktivt åka ut till Sicalao och diskutera med aggays där. Hon studerar ju dessutom.
    Men i Sicalao knöt vi kontakt med Belimar, som liksom Monica levt länge uppe i bergen (rebel returnee), men nu slagit sig ner i Sicalao. Belimar har sjukvårdsträning. Sedan visade det sig att även Belimar var gravid. Hon orkade inte hjälpa till så mycket som hon önskade. Hennes blodtryck under graviditeten var för högt. Dessutom var hon tvungen att hjälpa maken på den lilla jordplätt som regeringen hade tilldelat familjen vid återkomsten. Men Belimar kommer, på förslag från aggayläraren Danny Lazo, att träffa hälsokommittén i Sicalao två gånger i veckan och planera, vilket också stärker aggayorganisationen som helhet. Monica försöker också att hjälpa till med kontakterna med CSU och myndigheterna i Lasam. Arbetet i Sicalao är extra krävande, och det är därför väldigt värdefullt att Danny ställer upp och hjälper att samordna hela arbetet. Danny är anställd av Medical Action Group och pengarna har vi fått från UNICEF speciellt för literacy training.


Emmaus stöder ekonomiskt

Stiftelsen ESUL har beslutat att betala ut en ersättning till områdessamordnarna, LACs. En "lön" till varje område. Biståndet uppgår till 1000 skr per person och år. LAC kommer att vara extra värdefulla när MAG kommer att dra sig ur projektet. Då är det meningen att hälsoprogrammen med hjälp av bybefolkningen ska fungera själva. Samordnaren kan då vara den person som direkt har kontakt och översikt hur utvecklingen går. LAC i North Cotabato hjälper till att bedöma exempelvis hur säkerhetssituationen är. Speciellt gäller detta vårt projektområde Lebpas. Vägen till området är inte alltid säker, även om det är relativt lugnt i själva Lebpas. MILF (Moro Islamic Liberation Front) och regeringsstyrkor har alltemellanåt konfrontationer.

13 augusti 1997

Vi är jättenöjda med utvecklingen i Sicalao. Vi gjorde historia där - första aggayskolan i Filippinerna, dessutom med en aggaylärare! Tjänstemän från olika avdelningar inom lokalregeringen var där första skoldagen, den 31 juli.
    Rose och jag tog nattbussen upp på söndagskvällen. På morgonkvisten ankom vi i Gatarran där vi tog båten över floden, och sedan tricycle till Lasam centro (alltså staden Lasam, med 30.000 invånare).
    Vi hade avtalat möte med 2 kanadensiska tjejer - Mary och Caroline. Den ena läkarstuderande på 3:e året och den andra har ett år kvar till lärare (matte och fysik). De hade semestrat några dagar i Sagada efter att ha tillbringat en månad i Manila.
    Vid 2-tiden på eftermiddagen dök de upp och vi tog en tricycle till Cagayan State University (som ligger ute på ett lerigt risfält) där vi träffade rektorn samt läraren Mr. Vega. Vi diskuterade om projektförslaget som CSU lämnat in till DECS (department of education, culture and sports) för att få pengar till att starta en skola för aggays. Aggays har redan byggt ett "skolhus" av bambu, men eventuellt ska man kunna få ytterligare klassrum i den redan existerande skolan i Sicalao, där ilocanobarnen går. Endast två aggaybarn går i den skolan. De har inte råd med skolavgiften och inte heller med skoluniform etc.
    Mr. Vega beslöt sig för att resa tillsammans med oss till Sicalao nästa dag. Vi hade fått höra att det två veckor tidigare varit en sammandrabbning mellan gerillan och regeringsmilitären - bara 3 km från den plats där vi arbetar. Alltså beslöt vi att göra en artighetsvisit hos militären. Visserligen har vi redan tidigare fått klartecken från militären att vara i Sicalao men ---.
    Vi hann också med att besöka stadens enda hälsocenter, som arbetar med väldigt marginella resurser. Sjukhuset servar hela området Lasam, så det är dit som aggay far om de någonsin åker med en sjuk familjemedlem och då är det alltid väldigt akut. Där träffade vi dr. Jojo Go och syster Helen. På onsdagen skulle det vara seminarium för barangay health workers (kommunanställda; de som vi klagar lite på för att de så sällan är aktivt arbetande ute i byarna, och att de saknar initiativkraft). Våra aggayhälsoarbetare skulle också få delta. Det var fortfarande möjligt att åka hela vägen till Sicalao, trots att regnperioden pågår. Besöket hos militären gick "smidigt".


Festligheter tack vare två gaslampor

    Folket var mycket glada att se oss. Vi var väntade. Rose och jag hade köpt 2 gaslampor (stormlampor) för pengar som donerats. Det var första gången någonsin som aggayfolket har sådana i Sicalao!
    Vi berättade vad vi hade planerat - om skolans öppnande, om oath taking (de som valt att representera organisationen samt hälsoarbetarna skulle svära ed, en tradition man har i Filippinerna) på torsdagen samt barnens första skoldag på fredagen. På fredagen skulle också doktorn, sköterskan och barnmorskan från Lasam centro komma.
    Vi hade också planerat att prata om självförsörjningsprojekt och hur de hade planerat att finansiera hälsoprogrammet.
    Onsdagskvällen blev fantastisk. Boog hade fått låna en gitarr från en Ilocano och ytterligare en gitarr dök upp. Och så spelades och sjöngs det, och dansades. Enligt en ilocanokvinna var det första gången som aggays, tack vare gaslamporna, kunde vara uppe tillsammans så länge.
    Rose, jag, Mary och Caroline gjorde tappert försök att somna någon gång vid 10-tiden. Det fanns ett litet rum bakom det stora rummet i "skolan" - med bambugolv. Kanske vid 12- eller 1-tiden slocknade vi. Sång och musik fortsatte nämligen - och alldeles bredvid oss satt Mariano och pratade mycket högt. Vi somnade till musik. Vi vaknade vid 5-tiden till tuppar och gitarrmusik.
    På onsdagen åkte Rose och jag till Tuguegarao. Vi besökte Cagayan State University. Med oss hade vi rektorn från Lasam. DECS tar lång tid på sig för att besluta om de kan stödja skolan. The president vid CSU i Tuguegarao föreslog istället att skolan skulle bli som annex till CSU-Lasam. Där har de också program för studenterna att åka ut i byarna. Vi får väl se vad som händer.
    Mary och Caroline var tillsammans med "våra" sex aggayhälsoarbetare i Lasam centro, på seminariet. Första gången som aggays deltar i något sådant. Två av aggayhälsoarbetarna fick hålla tal, och sjunga. Mycket populärt. Det var också väldigt bra att de hade kanadensiskorna med sig - de steg liksom i respekt. De besökte också en restaurang (av det enklare slaget som man finner här).


Transport i mörker med ficklampor

På torsdagen kom det stora ögonblicket. Elva representanter för lokala regeringen dök upp. Vi var lite förvånade. Även sköterskan och barnmorskan och några av de barangay health workers som vi träffade i Sicalao förra oktober var där. Samt representanter för rebel returnees kooperativ i Peru och många Ilocanos. Det hölls tal och fotograferades.
    Det blev ytterligare en kväll med sång och dans. Caroline fick migrän och behövde ett lugnt, mörkt och tyst ställe att sova på. Via Ilocano barangaykaptenens kommunikationsradio fick vi kontakt med Essex i Peru som kom med tricycle. Färden till Sicalao fick Mary och Caroline göra i helmörker - det visade sig att den tricycle de åkte med inte hade några lampor. En ficklampa fanns och Mary bidrog med ytterligare en.

Hälsningar från eva, vi hörs snart igen!


Tillbakablick

25 oktober 1997

Hej!
Här kommer en rapport - eller snarare tillbakablick. Just hemkommen från besök i Sicalao sitter fortfarande "supertyfon"-känslorna kvar. Under vårt besök härjade tyfonen "Narsing" i Cagayan Valley och Isabela. Den delade fält och förstörde grödor, floden svämmade över sina bräddar och broar och vägar rasade. Träd blockerade vägarna. Elektriciteten i hela Lasam var bruten. Under måndagen kunde inte fordon ta sig till eller från Lasam. Rose åkte upp två dagar före mig.

Den 15 oktober tog jag nattbussen tillsammans med Peter (med.stud. från Holland) samt Cecile, Neneng och Erwin från UP (University of the Philippines) som hjälper oss med alfabetiseringsundervisningen. Som vanligt landade vi i Gatarran som ligger utefter national highway och tog båten över Cagayan river för att sedan fortsätta till Lasam. Där väntade Rose på oss. Vi behövde två tricycles för att komma till Sicalao. Och vi hade tur - det var fortfarande ganska torrt så vi kunde korsa vadstället strax före byn med tricycles. I bagaget hade jag second hand clothes till aggays, för försäljning. Där väntade man på oss. Danny Lazo, MAG-anställd aggaylärare, hade förberett dagen. Han hade gjort en fotoutställning, arrangemang med nyttig frukt att äta, en liten läshörna med infomaterial i skolbyggnaden (den multipurpose hall som aggays i byn byggt till skolöppnandet i slutet av juli, en multipurpose hall kan liknas vid våra Folkets Hus). Cecile fick äran att klippa bandet till utställningen.

Traditionell dans

Danny hade bett sin släkting, Mariano Uti, att uppträda i den (tidigare) traditionella klädseln, alltså G-string. Mariano hade försett sig med sin pilbåge som han fortfarande använder flitigt, dagligdags. Han hade också svärtat ner ansiktet.
    Jocelyn och Rexon stod och "stampade" ris i en trämortel. Rexon var iförd G-string och Jocelyn i en klänning av rissäckstyg. Sedan förra gången jag var uppe i Sicalao har Danny varit på seminarier i Manilaområdet - hos Community of Learners (som bedriver alternativ undervisning för barn och ungdom; mer aktivt deltagande hos eleverna än i traditionella filippinska skolan) samt i Cavite där Cecile undervisar vuxna analfabeter.
    Speciellt det sista studiebesöket hade gjort starkt intryck på Danny som utexaminerades i mars i år (första aggayläraren i Filippinerna för grundskolan). Dock är Danny verkligen "preparerad" av traditionell undervisning från studietiden. Det lär ta ett tag innan han kan "lära av" och lära om - för att kunna lyckas att under 50 timmar lära aggays läsa och skriva samt lite enklare räkning. Detta för att kunna fungera som hälsoarbetare och ledamöter i den organisation som de bildat. Entusiasmen finns hos Danny och det bådar gott.
    Danny har också kontakt med NFE (non-formal education, en organisation som får regeringsstöd) och han hade varit på utflykt med dem till Banawe, risterasserna. Tre av NFE-lärarna var närvarande den 16 oktober.
    Även vice-borgmästaren från Lasam (en charmerande, mjuk kvinna) kom med några av sina medarbetare från kommunhuset. Tal hölls och barnen framförde sånger som Danny lärt dem. De sjöng på ilocano, tagalog och engelska. Som ni förstår är det inte så lyckat att blanda in engelska - men för Danny som gått i den traditionella, filippinska skolan sitter det djupt att man ska lära sig sjunga på engelska.

Danny har tappat mycket av sin aggayidentitet efter att ha avgränsat sig från sina rötter (många av familjemedlemmarna har arbetat som "katulong", hembiträden, hos ilocanos - och det har satt sina spår). Det här är ett problem bland de flesta i ursprungsbefolkningen i Filippinerna - mindervärdeskomplex för sin egna tradition. Traditionen "glöms" medvetet bort. Vi hoppas dock att Danny efter upprepade förslag från Cecile och även från Edna från NFE ska försöka locka fram den genuina, egna aggaykulturen.


Militärbesök

    Under eftermiddagen med sina framträdanden dök plötsligt sex starkt beväpnade soldater upp runt omkring skolbyggnaden. På väg till Sicalao passerar vi alltid två militärförläggningar. Fortfarande anses det alltså vara suspekt att så många människor beger sig till Sicalao, och att man intresserar sig för att hjälpa aggayfolket att utveckla sitt samhälle själva - eller reflekterar inte soldaterna så djupt? Enligt traditionell militär- och regeringsuppfattning uppfattas det som omstörtande verksamhet. Varför skulle annars militären dyka upp? Vice borgmästaren är mycket positiv och visar i handling att hon stöder det UNICEF-projekt som MAG genomför. Vårt projekt är lyckat.


Självförsörjningsprojekt

När jag ser tillbaka på året som gått - från första gången jag besökte Sicalao - ser jag en stor skillnad. Det finns en organisation - som man dock ännu får säga är i sin linda pga små erfarenheter från aggaybefolkningen att agera ekonomiskt gemensamt. (I gamla traditionen måste det ha varit så att man diskuterade gemensamma problem, den traditionen har funnits hos de flesta av ursprungsbefolkningen - fast då existerade inte penninghushållning.)
    Folket i byn har diskuterat under handledning av MAG vilka socioekonomiska projekt de skulle vilja genomföra tillsammans. Sakteliga börjar de vänja sig att tänka längre än bara för dagen - vilket annars är utmärkande för filippinaren i gemen. De har startat självförsörjningsprojekt. Bl.a. hyr de ut de två Colmanlampor (gaslampor) som MAG skänkte i maj (pengar skänkta av bl.a. besökare som hört om våra projekt ute på landsbygden). Pengarna går till gemensamma fonden. De har en vattenbuffel (karabaw) som skänkts av DOLE (följaktligen har de givit buffeln namnet Dole - department of labor). Den hyr de ut och fonden ökar.
    På MAGs initiativ säljer aggays i Sicalao nu begagnade kläder, som vi samlar in i Manila och skänker till dem. Det har blivit en bra inkomstkälla. Kläderna säljs för 5, 10, 15 och 20 pesos (dubbla priset för ilocanos som bor i byn, som visserligen är fattiga men har en något mer ordnad ekonomi). Aggays kan få ha lån, för att köpa kläderna - tre dagar, därefter måste skulden betalas; och man får inte låna mer än 30 pesos åt gången. Det är lite si och så med återbetalningen har vi märkt.
    Aggaykassören gör sitt bästa, och nu har han också hjälp av läraren Danny att hålla i pengarna. Man har beslutat att öppna ett bankkonto i staden Lasam för att slippa lockas att använda fondpengarna - innan man gemensamt har tagit beslut vad de ska användas till.
    DSWD (Social- och välståndsdepartementet, med säte i Tuguegarao, Cagayan Valley) kom till byn och skänkte rotting och lärde aggays att fläta korgar. Dessa såldes sedan till DSWD - och första resan till Tuguegarao betalades av DSWD, dock inte den andra. Kassören Ben har varit mycket aktiv att göra korgar, och när den andra resan skulle göras använde han sig av pengarna man hade i kassan till att betala resan. Det kritiserades - först måste det diskuteras och beslutas av Organisasyon ti mga Aggay.


Toalett som hygieninrättning eller...

Med hjälp från hälsocentralen i Lasam har man också byggt en toalett som ligger ett 50-tal meter från skolan (också initiativ från MAG, diskuterat tillsammans med organisationen). Toaletten är ett litet bambuskjul med två väggar av bananblad och nipa. Från toaletten har man en vacker utsikt över bergen. Danny har engagerat barnen. De håller rent på toaletten. Dock är det mestadels bara besökare som använder den. Aggays använder sig annars av naturen runt omkring, vilket inte är så hälsosamt för barnen som leker där.
    Vid ett hembesök fann vi ytterligare en toalett; det var bara det att den inte var installerad på marken, plasttoaletten hängde uppe vid taket av hyddan. Hade man överhuvudtaget planerat att bygga någon toalett?
    Skolbarnen har också röjt mark för en liten trädgård. Men under de två veckor som Danny var på seminarier i Manila växte allt igen. (Senare återuppstod trädgården, med bambustaket). Danny planerar att hjälpa barnen och man ska försöka plantera diverse nyttiga växter. Det ingår i skolundervisningen
    Hos Bely och Elmer har en köksträdgård vuxit upp, och de hämtar sina grönsaker därifrån. Aggays är annars vana att hämta grönt från skogen. Dock brukar deras måltider vara väldigt näringsfattiga - ris och bagoon (jäst fisksås) är den föda man mestadels äter, om man har råd med bagoon, annars blir det bara ris och salt. Och måltiderna är få, mestadels bara en gång om dagen. Barnen går till sängs utan att ha ätit kvällsmat.
    Undernäringen är fortfarande lika påtaglig i byn. Vi hoppas mycket på grundläggande hälso- och sjukvårdsträning som vi planerar påbörja i slutet av november.


Vuxen läs- och skrivträning

Vi har sex hälsoarbetare (vid senaste besöket i början av december utökades gruppen till sju, så nu är de sex kvinnor och en man) som också går i Dannys skola. Några av dem känner till lite hur man skriver och läser. Efter att ha sett Cecile ge en provlektion på hur man går till väga för att lära vuxna läsa och skriva, och sett den entusiasm som de vuxna visade när de försökte sig på att skriva och läsa stora bokstäver samt enstaka ord som är viktiga för dem, har vi stort hopp. Måtte nu Danny kunna praktisera samma teknik under de 50 timmars koncentrerade undervisning som planerades starta i onsdags, men som fick skjutas upp pga supertyfonen. Vägen har rasat, och troligtvis har många bambuhyddor förstörts och aggays är sysselsatta med att bygga upp dem igen.
    Nu börjar undervisningen på måndag istället. Då kommer de att sitta och lära sig skriva med "rotting åt vänster", "rotting till höger", "rotting rakt ner", "ratan na patay" (liggande rotting), "kalabass", "mone" etc. Försök själv - metoden är enkel, och man kommer lätt ihåg när man säger det högt och skriver antingen i luften eller på papper.

Tyfon


Det arbete vi gör är som en droppe i havet - men många droppar små blir en stor å - fast supertyfoner som "Narsing" får gärna hålla sig borta. Översvämmade flodbäddar är inte det vi vill se som resultat. Miljömedvetenhet är också en del av utvecklingen. Hur ser det ut nu i Sicalao efter att "Narsing" dragit fram? Hur många av de undernärda, svaga barnen har blivit förkylda och ådragit sig lunginflammation? Det var kallt när det stormade och regnet öste ner - 150-200 km/tim!    Förstod de att jag och Peter omöjligen kunde komma tillbaka som planerat efter att vi lämnade Sicalao i söndags? Vi satt fast i Lasam och hade dåligt samvete. Vi hann iallafall ha klinik på söndagmorgonen - den andra under vår vistelse den här gången. Och vi hade möjlighet att besöka Intek som är en sitio (del av Sicalao) och som ligger några kilometer bort vid Abot (där det finns en underjordisk grotta och härligt badvatten). Vi gjorde hembesök och fann patienter i husen.

Jag längtar redan tillbaka, till att få träffa mina aggayvänner i Sicalao. Kanske jag skulle lära mig lite ilocano så att jag kan kommunicera mer direkt med fler av dem.


Senare tillägg av Eva:

Vid decemberbesöket hade vi med oss en annan Erwin, nämligen Roses man. Han förklarade om styre (governance), om hur man driver en organisation, om skillnaden mellan en regeringsorganisation och en frivilligorganisation.
När Edwin såg organisationens struktur; med officials, lupon och poli; kunde han meddetsamma säga att det var en politisk struktur. Aggays hade försökt likna barangaystrukturen.
    Vid detta besök noterade jag att egna initiativ att sälja kläder när inte MAG är på besök är små. Nu plockade visserligen Marina och Olive fram kläderna och hängde upp dem på hemmagjorda galgar, så att det såg nästan ut som en sari-sari-store. (Liten affär. Red) Och när vi åkte pratade Marina och Siannin om att de gärna skulle vilja starta en sari-sari-store för pengarna som fanns i klädfonden. Det är ju inte vi i MAG som ska besluta det. Det får de ta upp i sin organisation och diskutera. Men initiativet är hedervärt.

Det finns således en karabaw (vattenbuffel) i byn. Var är den andra som DOLE hade skänkt via Cagayan Tribal Livelihood Association till Sicalao-aggays? Vid ett samtal med Jordbruksdepartementet (DAR) framkom det att det mera är regel än undantag att karabaws hamnar i "någons ficka".

Danny hörde av sig per telefon i början av januari och berättade att byorganisationen nu har fått tre stycken getter.
    Det är mycket som har skett sedan MAG startade programmet, och mer utveckling sker.