Brev från Filippinerna, nr 3-4

Copyright © Emmaus Sundsvall-Luleå, juni 1999


Foto: Eva på hembesök i Sicalao

Eva på hembesök i Sicalao - det minsta barnet är dödssjukt

INNEHÅLL:

INTERNFLYKTINGPROJEKTET FORTSÄTTER:
Fadderprojekt
Besök i Sicalao
Våra hälsoarbetare på skolbänken
Julia, Aggay-hälsoarbetare i Sicalao
Funderingar en dag i juli
TVÅ SVERIGERESOR
FILIPPINSK VARDAG:
Rivningar, arresteringar och hungerstrejker
Dagis i slummen
Missionär
Akupunktur i praktiken

Bilagor:

Emmaus historia
Stiftelsen ESULs verksamhetsberättelse

 
Emmaus Sundsvall-Luleå skickade våren -97 ut sjuksköterskan Eva Karlberg som biståndsarbetare till Filippinerna. En del av hennes arbete är också att hålla kontakt med oss hemma i Sverige. Detta sker mestadels genom e-post. En del av breven redigeras och publiceras, dels på WWW, dels i broschyrformat. I detta dubbelnummer har vi bl.a. sammanställt brev från Evas andra år i Filippinerna samt från hennes sverigebesöken -98 och -99.
   Stiftelsen ESUL - Emmaus Sundsvall-Luleås biståndsfond har tagit över ansvaret för projekten sedan Emmaus-föreningen lagts ned. Om denna förändring rapporterar vi i bilagorna.

 

Internflyktingprojektet fortsätter


Sjuksköterskan Eva Karlberg sändes 1977 ut som biståndsarbetare av Emmaus Sundsvall-Luleå, för att under två år bidra till MAGs (Medical Action Group) stödprojekt bland "internflyktingar", dvs. människor som drivits på flykt från sina hem pga. militäroperationer eller exproprieringar.

MAG har fått bidrag från FN-organet UNICEF för pilotprojekt i fyra filippinska provinser:
1.  Barangay (ung. by) Sicalao, Lasam, Cagayan Valley, Luzon
2. Sitio (del av by eller stad) Vergara, Barangay Bug-an, Toboso, Negros Occidental
3. Barangay Huknan, Giporlos, Eastern Samar
4. Barangay Lebpas, Pres. Roxas, North Cotabato, Mindanao
UNICEFs bidrag täckte dock inga personalkostnader utom den allmänna samordnarens. MAG vände sig därför till Emmaus-föreningen, som i sin tur fick stöd av det svenska biståndsorganet Sida.

Eva började i maj 1977 som en i MAGs arbetslag, först och främst för att arbeta med Sicalao. Med tiden har hon fått ansvar för allt fler arbetsuppgifter, förutom att hon sköter kontakterna med oss i Sverige. När MAG ansökte om förlängning av personalbiståndet hade Emmaus Sundsvall-Luleå överlåtit biståndsverkamheten på Stiftelsen ESUL, som nyligen fått förlängning med ett år beviljad av Sida - tanken är att förlängningen skall bli minst två år.

Redan i tidigare Brev från Filippinerna har Eva berättat om arbetet med internflyktingprojketet. Här följer ytterligare några brev, varav ett från Rose Trajano, MAGs samordnare de första två åren.
 
 

Manila den 18 januari 1998


Utvecklingen av UNICEF-projektet går som planerat. Negros ligger lite före. Och Cagayan ligger mycket efter. Vi har ju bara haft en första hälsoträning där - och vi delade upp den på två, eftersom de är analfabeter (med minimal läskunskap nu). Eventuellt, ja, mycket troligt, måste vi förlänga vår närvaro där. Danny är fortfarande entusiastisk och deltar i utvecklingen i Sicalao. (Är nog väldigt nyttigt också för honom som har blivit så "ilocaniserad" och glömt sin kultur.)
   I slutet av februari ska jag resa med Cecil till Eastern Samar och kolla hur det ser ut på plats där. De har ingen formell organisation än, men eftersom internflyktingarna i Huknan har levt under rebellinflytande tidigare och varit tvingade att arbeta tillsammans när regeringsmilitären bombade deras by för cirka sex år sedan s å är samarbetsviljan stark för att utveckla byn. Man planerar och genomför vad man planerat. Det har hänt på senare tid att de hälsoarbetare som bor i avlägsna sitios (delar av byn) i Huknan har problem med att ha sjukvårdsmaterial hemma. De misstänks av militären att vara medics som servar gerillan. Det problemet måste lösas.
 
 

Manila den 21 februari 1998


Hade tänkt att skriva rapport till er om vad som hänt senast i Sicalao. Men jag känner mig ganska trött just nu, lördag.
   Jag kan iallafall berätta att man har öppnat en sari-sari store med kapital (300 pesos) från f örsålda kläder. Det är hälsoarbetarna som håller i den.
   Aggayer i Sicalao är på väg att få jord. Ett multipurpose center för health center, skola för Aggayer, daycare center och möteslokal har utlovats av kongressman Lara. Berättar mer senare. 40 kycklingar av bra kvalitet har lovats till dem också (från department of agriculture) samt 3 getter (till hälsoarbetarna).
   Det gäller att "knacka dörr" - då kan man få loss pengar från lokala myndigheterna.

eva


Översättning av brev från Rose Trajano, MAG, till Eva (med Evas förklaringar inom parentes)

23 april 1998
Kära Eva,
Hur står det till? Klockan är nio på morgonen och jag har just kommit tillbaka från Cagayan nu på morgonen (dvs. efter en cirka 17 timmars lång resa med bl.a. nattbuss, det vanliga sättet som vi tar oss fram på till och från Sicalao). Gick raka vägen till kontoret för jag har föräldramöte sedan på Layas skola (Laya är Roses 7-åriga dotter).

 Fyra studenter från University of the Philippines (2 läkarstuderande, 1 kommunikations- och 1 tandläkarstuderande) kommer att vara tre veckor i Sicalao, Cagayan, mellan den 18 april och den 5 maj.
   De kommer att hjälpa till med att anlägga örtagårdar, hålla i en 5-halvdagars intensivkurs då vuxeneleverna (hälsoarbetarna) kommer att lära sig läsa, skriva och räkna. De kommer också ha 5-heldagarskurs i hälso- och sjukvård. Kursen innefattar endast andningsorganens funktion och sjukdomar, återgenomgång av reproduktion, delar av första hjälpen samt medicinalväxter och deras användande. Tyvärr kan de inte klara av att ge träning i det som finns kvar av det övriga hälsoschemat, eftersom läkarkandidaterna endast är inne på sitt andra år och har begränsad kunskap.
   De kommer emellertid att försöka slutföra vår hälsoprofil över Aggayer i byn. Två läkare kommer att komma den 27 april till Sicalao och ha en medical mission (tillfällig läkarmottagning i byn).

 Jag har fördelat dem i fyra av hälsoarbetarnas hus, i Balbak. Men de tvekade litet att sova ensamma hos aggayfamiljerna, så vi har ändrat det till att de kommer att sova två och två, och rotera bland familjerna. Aggayerna var mycket entusiastiska och de har byggt till tre av husen eller nya sängplatser för besökarna.
DSWD (lokala social- och välfärdsministeriet i staden Lasam) har givit 38 mellanstora höns - fast 10 dog!. De återstående 28 fördelades mellan 4 hälsoarbetare i Balbak (Pacita och Rodolfo tillhör samma hu shåll; båda är hälsoarbetare) och två stycken gavs till Danny (aggayläraren). Hälsoarbetarna kommer att distribuera hönsen till de familjer som de har ansvar för.
   DSWD har ännu inte som utlovades sett till att de två getterna som donerades i januari blivit dräktiga. Jag upprepade detta till Estanes. Vad DSWD gjorde var att omfördela getterna som ursprungligen gavs till Mariano (en aggay i byn) och Danny till Julia och Sianing (båda hälsoarbetare). Man väntar fortfarande på de två ytterligare lovade getterna, att ges till Pacita och Marina. Det betyder att Myrna, Dolfo och Martina (alla tre hälsoarbetare) ännu inte fått några getter. DSWD förklarade att de kunde inte ge några just nu eftersom det inte är tillåtet under valtider (pengar släpps inte loss under ka mpanj- och valperioden; val hålls den 11 maj i Filippinerna).

När jag kom till Sicalao (tre dagar innan studenterna anlände) var Martina sjuk, troligen amöba- eller bakteriell dysenteri (hon hade blodig och slemmig avföring). Jag köpte medicin åt henne - mycket dyr!
   Vår sista natt i byn hade vi dans och Martina var uppe och med och dansade med oss. Men vi hade ett dödsfall - Marinas svåger hade druckit för mycket och dök i floden. Han blev förlamad från nacken och nedåt. Carlo - en läkarkandidat inne på sitt fjärde år som hade följt med de andra studenterna till Sicalao - begav sig till Agan (en del av byn Sicalao) för att undersöka patienten, och han föreslog att han skulle föras till sjukhus. Familjen insisterade emellertid på att han skulle bli förd till en albularyo (traditionell "läkare" eller medicinman) och under färden dog patienten.

 Det var allt för idag som jag har tid att berätta, för nu måste jag gå på föräldramötet.

 Lycka till med ditt arbete och försök att vila litet emellanåt också.

 Hälsningar,

Rosa



Fadderprojekt

Foto: Eva med geten Anna-Eva
Eva och "Anna-Eva".
Anna-Eva i Emmaus har skänkt en get, som fått namn efter sin sponsor

Under arbetet med internflyktingarna har Eva förordat flera små delprojekt som kan förbättra situationen för de frivilliga hälsoarbetarna och andra i stödområdena. Hälsoarbetarna är lokala volontärer - oftast kvinnor - som utbildas att ansvara för den primära sjuk- och hälsovården på sin ort. Eftersom deras arbete i någon mån kan sägas ske "på familjens bekostnad" går delprojekten ofta ut på att förse dem med husdjur för uppfödning, vilka kan generera inkomster som delas mellan hälsoarbetaren och det lokala hälsoprojektet.

Emmaus Sundsvall-Luleå har redan beslutat bidra till ett sådant projekt; tillsammans med våra dagcenterbodar finansierar vi inköp av en häst och två vattenbufflar. Utdrag ur brevväxlingen som ledde till detta följer.

På Evas förslag uppmanar vi enskilda givare som vill stödja sådana projekt att bli "faddrar". Sätt regelbundet (t.ex. varje månad, kvartal, halvår eller år) in en summa på vårt särskilda "fadderkonto", så går den direkt till ett eller flera av lokalprojekten (max. 5 % använder vi för administration).
 
 

Quezon City den 8 oktober 1998


Kära vänner!

Vi har fått bifogade brev från barangay Huknan (Giporlos, Eastern Samar).

Förra veckan besökte jag byn tillsammans med Cecil (MAG-ansvarig för Eastern Samar). Efter att ha kunna följa deras leadership and financial management training och se deras entusiasm och kapacitet skulle jag vilja rekommendera att deras förfrågan om ekonomiskt stöd för häst(ar) och vattenbufflar bifalls.
   Under tiden jag var där förvärrades tillståndet för en kvinna som är gravid i andra månaden så allvarligt att man beslöt att transportera henne till vårdcentralen i Giporlos (en vandring på 18 km). En man bar henne på ryggen (på en tredelad rotting/bambu-bäranordning).
   Efter att ha sett detta önskade jag att den häst som jag skänkt (pengar från försäljning av hantverk i Sverige och Holland) redan funnits på plats. Man undersöker just nu vettigt pris och bra kvalitet på häst.

Här följer en översättning av tagalogdelen av brevet till engelska:

"EXPLANATION OF THE IMPORTANCE OF THE PROJECT:
Through the help of MAG we see the importance of setting up a project on health for the community to address the basic health needs as well in case of emergency. In line with this we also need to help the people in their economic conditions to ensure a healthy community.
   Because of this, may we ask you to help us to have 2 (two) carabaos (water buffalos) to be used in farming and 2 (horses) to be used for transporting our products to be sold downtown.
    To all those who will use or rent the said animals they need to donate 10% of whatever they will earn on their products. They can avail the use of the animals any time they need them. And the 10% income of those animals will go to the CMHP.
   With this, surely it is a big help for the community to earn some extra money.
Thank you!

In your service,
Hon. Napoleon A. Lacdao
Barangay captain"


Jag skulle vilja tillägga beträffande projektansökan att hästarna kommer att användas också för att transportera ner patienter, samt när hälsoarbetarna ska göra hembesök i de avlägsna sitios (del av en by).
   Brevet kom MAG tillhanda i augusti och det var då jag bestämde mig för att skänka pengar till en häst för att användas i barangay Huknan.
   En häst respektive vattenbuffel kostar cirka 20.000 pesos var.
De behöver således 60.000 pesos, vilket i svenska pengar motsvaras av 12.000 SEK.

Med vänlig hälsning från
Eva Karlberg

Besök i Sicalao

 

Den 24 februari, 1998
Hej uppe i snöiga norden!
Här sitter jag och svettas framför datorn som vanligt.

Kanske det skulle vara kul för läsarna att få lite nytt material. Jag kom tillbaka från Cagayan i fredags morse efter en långbussresa. Vägen är helt otroligt dålig, kanske den kommer att vara angenäm att åka på nästa år. Men sedan mer än ett halvår är den katastrofal. Det är inte bara att det är en liten stump, nej, kanske är det 100 meter betong på en väghalva sedan guppig grusväg och så plötsligt betong på andra halvan en 100 meter etc. etc. Hastigheten på bussen (när den inte står stilla för att släppa fram mötande trafik i 15 minuter) är cirka 5-10 km/tim.
    Nog om detta kanske? Resan från Sicalao gjorde jag med jeep (det kommer en jeep någon gång per dag dit) tillsammans med massanarraträ - som det är förbjudet att hugga ned men folk fortsätter. Halvvägs till Sicalao i Peru lastade man av virket. Eftersom virket är enormt tungt så tog det cirka 45 minuter att lasta av. Även i Peru och i Lasam håller man på att förbättra vägen (se berättelsen ovan, same procedure). Dammig anlände jag till Lasam Centro och tog en tricycle till Cagayan State University där jag pratade med deanen (vad heter det på svenska?) samt med läraren mr. Vega som hjälper oss att få in kostnadsförslag från firmor som säljer farming tools i Lasam.
   Vilket skiftande arbete jag har. Utmanande. Man måste vara uppfinningsrik samt allkonstnär. Passar jag? Jag tror det.
   Och mitt i alltihop koncentrerar vi oss på hälsoprogrammet, med hälso- och sjukvårdsträning för aggay-hälsoarbetarna.

 Den 7 februari tog vi nattbussen till Gatarran, Rose och jag tillsammans med två sjuksköterskor som går vidareutbildning (fokuserad på community based service) på DeLasalle-universitet i Manila. Det är trevligt att vi får många förfrågningar om möjligheter för studenter att åka och besöka våra projektområden och det brukar alltid bli att de väljer Cagayan eftersom det är billigast att komma dit.
 
 

Den 8 13 februari


För Joel och Donna (studenterna) var det spännande att ta båten över Cagayan river. Eftersom vi skulle ha Basic Health Skills Training så tog vi tricycle till marknaden - det var söndag och marknadsdag - för att köpa proviant för oss och hälsoarbetarna i Sicalao för närmare en vecka.
    Vi hade lämnat 3 kartonger samt en stor plastkasse med kläder och leksaker i Gatarran för att hämtas senare. Medicinkartongen kånkade vi med oss.
   Vi fick skjuts med en lastbil (betalade samma pris som för en specialbeställd tricycle, dvs. 100 pesos) till sitio Balbak i Sicalao. Det är i Balbak som de flesta hälsoarbetarna bor och vi hade bestämt oss för att vi skulle hålla träningen där.
   Tyvärr krånglar min kamera (vilket jag märkte när jag framkallade korten igår) så jag kan inte visa er de fina korten på den sari-sari-store som de har öppnat med ett startkapital på 350 pesos bara (från försäljning av second hand clothes). Ej heller kan jag visa er de fina korten på de lyckliga hälsoarbetarna när de fick sina UNICEF-ryggsäckar eller de lyckliga tre eleverna som fick skolväskor skänkta av svenskar i Manila.

 Rose är perfekt som hälsovårdslärare! Entusiasmen smittar av sig till hälsoarbetarna. De verkar suga upp kunskapen som delges dem, och de deltar aktivt. De försöker skriva anteckningar så att de kan läsa själva senare. Ett par av mina glasögon (det enda paret som jag hade med mig till Sicalao den här gången) fastnade på Marinas näsa (hälsoarbetare). Hon blev så lycklig när hon märkte att hon kunde läsa mycket bättre med dem. Läsglasögon behövs. De flesta hälsoarbetarna är 40-55 år.
   Vi lyckades få med oss Myrna som är cirka 30 år att delta i träningen. Hon kan redan läsa och skriva och är väldigt intresserad. Haken där har varit att maken stretat mot. Men de sista dagarna var han positiv och kom också till Balbak (de bor annars cirka 3 km ifrån, i sitio Intek). Myrna har 5 barn; 2 barn har dött. Hon födde ett prematurt barn i början av januari som dog efter fem dagar, troligtvis i stelkramp. Det första barnet dog vid 2-3 års ålder. Hon bad redan förra året i maj att få piller, men barnmorskan från Lasams hälsocenter gav henne aldrig det. Istället föreslog denna att hon kunde ligeras efter barnets födsel. Cyniskt, inte sant?
   Efter att ha haft sexualundervisning och sett olika alternativ av contraceptives valde Myrna alternativet att få injektion. Hon vill nämligen ha möjlighet att kunna få barn senare i livet. Får se vad läkaren på hälsocentret i Lasam gör, han är informerad.

 Balbak har flera trädgårdar med grönsaker. Där finns en get, som DSWD (efter samtal med Amy och mig i december) skänkte i början av januari. Ytterligare två hade skänkts, varav en var gravid. Den senare dog.
   Danny Lazo, läraren, hade också utsetts som care taker, men han hade placerat sin get i Peru. Efter diskussion föreslog han att den geten ska ges till Myrna i Intek. Jag pratade med DSWD igen när Rose och Joel och Donna hade åkt hem till Manila, och bad om kompensation för geten som dog. Bad att få två getter. Tre getter kommer att ges! Och det kommer att bli hälsoarbetarna som får ta hand om dem.

 Som ni ser koncentrerar vi oss på att utveckla hälsokommittén och hoppas att de övriga invå narna i Sicalao ska påverkas av det goda resultat som den åstadkommer. Visserligen finns Organisasyon ti Aggay, men den behöver utvecklas och det bästa är om de utvecklar den i sin egen takt. Eftersom aggayer inte är vana att arbeta i en organisation stöter de på problem, och de har ännu inte vana att mötas och lösa problemen.
   Hälsoarbetarna har nu fått konkreta uppgifter som de ska genomföra varje vecka: kolla renlighet i varje sitio (Sicalao består av flera sitios). De har fått ansvarsområden. De ska också kolla om det finns toalett, om det finns trädgård, om någon är sjuk samt om det är någon som är gravid och kanske behöver extra koll betr. hälsotillståndet. De flesta aggayer är anemiska och speciellt gäller detta kvinnorna.
   Belimars son Christie har nu blivit någon månad och hon kan hjälpa till mer. Monika, den andra locala områdessamordnaren (LAC) har också en spädis (Samir) och studerar samtidigt vid Cagayan State University. Under mitt besök i Lasam pratade jag med Monika några gånger och intresset för Sicalao finns där verkligen. Tillsammans med kurskamrater ska hon göra ett specialarbete om aggayers liv i Sicalao.
   Danny Lazo gör så gott han kan. Hans problem är att inte alla elever som skrivit in sig kommer till skolan; det kan vara olika skäl, som att det är för långt eller att föräldrarna helt enkelt inte har kläder till barnen. Vi hoppas att han kan lösa problemet. Det finns ju en del kläder som skulle kunna skänkas till de behövande.
   Danny fungerade som tolk emellanåt under tiden som Rose undervisade. Rose pratar bra Ilocano men ibland är det svårt att hitta rätta ord. Danny försöker integrera sig i Sicalao och han stannar där hela veckorna.

Den 9 februari fick vi besök av kongressman Lara. På stående fot utlovade han att Danny kan stanna i Sicalao och undervisa och få lön i tre år (efter att UNICEF-projektet är slut). Han utlovade också multipurpose center/hälsocenter/daycare center och skola som ska byggas på jord som en jordägare skulle skänka till aggayerna. (Senare fick vi höra att jordägaren kommer att få ekonomisk kompensation.)
   Den ilocanska barangay captain i Sicalao ville att MAG fanns representerat när kongressman Lara skulle komma tillbaka veckan efter. Alltså fick jag stanna ytterligare en vecka. Och den tiden använde jag till att gå till DSWD, Department of Agriculture och Lasams hälsocenter. Jag lyckades få 40 höns och kanske kommer det också grisar. Hönsen har ännu inte kommit. Monika föreslog att man skulle ha poultry (hönsfarm) istället för att sprida ut till hela byn. Men det får folk diskutera mer om och bestämma själva.

 Jag åkte också till Tuguegarao och besökte Task Force Detainees där. Pratade med administrative officer för ONCC (tror det betyder Organization of Northern Cultural Communities).

 Den 10 februari åkte Joel och Donna och jag till Gatarran och hämtade kartongerna i Gatarran.
   En bärare spanade in oss vid färjeläget och erbjöd sig att bära en del av packningen. Men vi skulle kunnat vara utan hans hjälp. För det första var han full, dessutom till åren kommen, men vi tänkte att vi kunde stödja honom litet.
   När vi kom till andra sidan måste man kliva upp på en ranglig bambubrygga. Det blev för mycket för farbrorn. Han nästan föll i vattnet. Joel var den som i verkligheten kom att fungera som bärare. Farbrorn tog bara plastpåsen och Joel bar två kartonger.


Våra hälsoarbetare på skolbänken

 

torsdag den 14 maj 1998


Idag var jag på seminarium i Cavite. För representanter för health workers i våra områden samt för community leaders. Det var en representant från Lebpas, N.Cotabato (Inday), en health worker från Toboso, Negros Occidental (Rita) och Baby dela Pena från MAG-Iloilo, Danny (vår Aggay-lärare), Myrna med tvåårig dotter Marleen (Aggay health worker; Myrna som har fem barn i livet och två som dött, ett som dog i januari) samt Mr. Zaldy Vega (universitetslärare från Cagayan State University, som hjälper Danny med sitt outreach teaching program). Dessutom deltog Baby Morado från MAG (tandläkare och som har ansvaret för Lebpas) samt Cecil de Joya (från MAG och som har ansvaret för Samar). Och så var jag där.
   Seminariet håller på till och med söndag. Det är meningen att de ska lära sig alternativ, community-based teaching av folk från f.d. Education Forum (en NGO som nu ligger i träda mycket pga splittringen). Medan det begav sig startade man en skola som ligger i Cavite. Skolan finns kvar. Och lärarna där är engagerade i alternativundervisning. De är också knutna till Education Research Program of the University of the Philippines. Verkligen engagerade, kvalificerad lärare som leder det hela. Cecile Sipin. Hon har också besökt Sicalao när vi bad om hjälp.
  Jag har varit med tidigare i Sicalao när hon lärde ut en del av tekniken. Det var intressant att se Zaldy Vega engagerat sitta och lyssna och delta. Zaldy är Monicas (en av våra LACs) lärare på Cagayan State University i Lasam. Han känner till generellt om omständigheterna i området, med rebel returnees (som Monica är) etc.
   Det är mycket nyttigt för Danny att få repetera inlärningstekniken. Han följde en kurs i Cavite hos Cecile & Co i höstas. Man kan se att Danny har blivit litet säkrare nu. Men han har fortfarande en hel del egenheter.

Det visade sig senare att tekniken att förmedla kunskap på ett engagerat sätt inte hade gått in i Dannys huvud. Bara till en del. Tyvärr.



 

Julia, Aggay-hälsoarbetare i Sicalao


Julia har tre barn Edgar (17), Alona (15) och Wilson (8). (kommentar: Alona gifte sig senare i december med Arman - 15 resp. 16 år gamla.)
   Family planning? Nej.

Julia har varit gravid 10 gånger och fött 10 barn, men bara 3 av barnen har överlevt. Det senaste barnet, Mary Jane, föddes i september 1998 och dog vid julen. Orsak: plötsligt magont - enligt Julia.
   Är du gravid igen, Julia, frågade jag förra veckan när jag var uppe I Sicalao. Nej, var svaret då.
   Men när Julia plötsligt hade över 40 graders feber och eventuellt hade malaria, bekräftade Martina (också hälsoarbetare) att Julia var gravid. 4 månaders graviditet.
   Hos aggayerna räknar man graviditeten från det att man har pica-syndrom (man får exempelvis mani på någon speciell mat).
   Julia behandlades med klorokin och febernedsättande mot malarian. Hon brukar få malariaattack om hon har feber av olika anledningar. Den här gången var det hungern som hade utlöst malariaattacken, enligt Julia.
 

Varför hunger?

Jo, lille Judy (cirka 5 år gammal) har länge haft problem när han kissar (ja, det är en pojke även om han har ett flicknamn). Sedan maj 1997 har vi försökt få hjälp på sjukhuset. Om ni kommer ihåg så bad vi några barangay health workers (regeringens) då att se till att Judy kom till sjukhuset.
   Rose och jag var förbi för att finna att mamma Thelma och Judy hade vänt hem meddetsamma. Ingen hade brytt sig att förklara hur allt fungerade på sjukhuset för Thelma.
   Sedan gjorde jag ytterligare ett försök i februari 1998, vilket misslyckades. När jag skulle åka ner till Lasam så kom inte Thelma och Judy på avtalad tid där vi bestämt plats och jag måste åka ensam.
   Well, den här gången lyckades vi bättre.
   Julia följde med för att assistera Thelma. I Filippinerna tar man för givet att patienten har med sig en bantay (en som vaktar och hjälper till), ofta en släkting. Men vi föreslog en av våra health workers att följa med och lära sig hur det går till på sjukhuset och på andra institutioner i Lasam stad.
   Gerry (också från MAG) och jag konsulterade doktorn och sköterskorna på district hospital. Kanske eftersom jag är vit fick vi förtur. Kissprov skulle lämnas och det var som alltid fruktansvärt för Judy. Det gör så ont varje gång. Kronisk urinvägsinfektion - eventuellt annan defekt på urinvägar eller njurar.
   Judy blev inlagd och fick dropp, och senare antibiotika. För aggayer är allt gratis på sjukhuset (har vi kommit underfund med) dvs om det finns medicin och sjukvårdsmaterial på sjukhuset. Annars får man gå och köpa det på en drugstore eller läkarpraktik ute.

Hur skulle Thelma ha råd med det? Vi åkte till socialtjänsten i kommunalhuset och diskuterade med dem. Det visade sig, att det var bara för Thelma eller Julia att komma dit och visa receptet så skulle de hjälpa till och handla medicin. Det är något som aggays inte känner till. Rättigheter måste man informera om, och det brister.

Samtidigt som vi var i kommunalhuset passade vi på att informera dr. Jojo Go på vårdcentralen om situationen. Och på stående fot bjöd han in Julia som gjorde sällskap med oss på lunch. Gerry och jag lämnade dem och uträttade andra ärenden.
   Vi fick också höra att de skulle inte behöva betala maten under sjukhusvistelsen. Senare fick vi reda på att det hade brustit i kommunikationen till sjukhusköket. Julia fick ingen mat. De 50 pesos vi lämnat till henne för att använda utifall att för resor (till lokala socialkontoret samt för att åka tillbaka till Sicalao) använde Julia också att köpa en Coca Cola och några kex för samt för att åka tillbaka till byn.
 

En sjuk Julia kom tillbaka till Sicalao

Ledsen, nedstämd, hungrig och som det senare visade sig med hög feber kom Julia tillbaka. Vi hörde Berto, maken, fälla starka kommentarer. Vad hade hänt egentligen?
   Dr. Go hade haft mycket att göra och därför blev lunchen försenad. När han sedan skulle äta (berättade barnmorskan Nita som vi träffade dagen efter) hade Julia redan sagt att hon skulle tillbaka till sjukhuset.
   Troligtvis kände Julia sig osäker. Var det verkligen sant att hon skulle bjudas på lunch av doktorn? Blyghet att fråga kanske fick henne att bestämma att åka till sjukhuset.

På kvällen hade en sjuksköterska skällt ut Julia. Oklart varför. Men troligtvis rasistisk. Sådant har jag sett vid annat tillfälle på sjukhuset.
   När morgonen kom fick Julia ingen mat. Och hunger kan utlösa feber. Det känner aggays till.
   Första hjälpen-träningen som Gerry höll i började dagen efter. Skulle Julia känna sig OK eller ej för att vara med? Febern fortsatte, men viljan att lära sig var stark och så fort paracetamolen hade hjälpt litet fanns Julia på plats under träningen.
 

Bättre med små barn

Alla aggaykvinnorna är anemiska till följd av felaktigt och bristande födointag. Och är de så gravida så är det ännu värre. Julia fick järnmedicin.
   Viktigt att du tar den, så att ditt barn får en bra början och blir stor och starkt.
   Jag vill inte ha ett stort barn i min mage. Det kanske inte kan komma ut då, sade Julia.
   Skrattande tog hon iallafall sina järntabletter.
 

Barn har vitamin A-brist

Alona och Wilson som är de yngsta av Julias barn har båda A-vitaminbrist. Båda har vita grumliga pupiller på ett öga. Det kan avhjälvas med A-vitamintillskott. Helst genom regelbunden god föda. Båda får dessutom A-vitaminkapslar.
   Sedan det här skrevs har Alona gift sig med Arman. 15 resp 16 år troligen.
Hur kommer deras barns start i livet bli? Bättre förhoppningsvis. 



 

Funderingar en dag i juli 1998


Jag sitter och tittar på mina kort från senaste besöket i Sicalao. Måste säga att jag är en bra fotograf. Korten är lyckade. Motiven också. Talande.
   Man kan se skillnad från när MAG kom till byn och nu.
 

Musiken och dansen kommer till byn eller gamla kulturen väcks till liv

Sedan förra gången jag var i Sicalao i februari har familjen Abalteng flyttat in i Rodolfos och Pacitas hus. Dessa har i sin tur flyttat över kullen till Bagong Lupa (betyder nya jorden), som vi kallar det område där de fått tillåtelse att odla.
   För 100 pesos och en hund fick alltså Estrella (eller Ester som hon kallas ibland) och José och deras två barn Nancy och Jonalyn ett hus i Balbak.
   Ester visar sig vara mycket duktig på att dansa gammaldans - påminner mycket om hur minoritetsfolken i Mountain Province dansar. Och hon älskar att dansa. Och ungdomarna var nyfikna fast lite blyga att försöka sig på kanske en tidsfråga.
   Berto, vår hälsoarbetare Julias make, hade tillverkat en gitarr. En slags stränginstrument av bambustav med fyra strängar som kan stämmas. På lediga stunder satt han och spelade på den.
   Ett sådant instrument hittar man även på andra platser i Filippinerna.
   Eran, som är släkt med vår hälsoarbetare Sianning, tycker mycket om att spela och tillverkade en xylofon av bambu.
   Det är första gången jag ser en xylofon med lösa stavar (av bambu). Han lade de olika stänger tvärs över benen, flyttade på dem för att få dem i rätt ordning. Sedan använde han två bambustavar och slog med. Underbart ljud som kom ur det instrumentet.
   Roger, Siannings son, är också mycket musikalisk. Och även han alternerade med Eran att spela xylofon. Ibland hade han bara tre stavar, eller två.
   Även Pilis hängde på när det var frågan om att ha orkester.
   För att inte tala om vår hälsoarbetare Martina (som vi har sett dansa gammaldans tidigare) som slog sig ner i orkestern och spelade på bambustavar. Och Berto dansade. Och jag dansade med.
 

Spontant

Det roliga var att detta skedde helt spontant. Under flera dagar, och flera kvällar kunde vi höra hur speciellt Eran och Roger spelade och sjöng.
   För drygt ett år sedan såg vi en panflöjt som aggay captain Ka Fidel hade tillverkat och som man spelade på. Och Niebes, hans fru, plockade fram en gammal gong (som de inte verkade använda).
 

Kuliglig

Nora, vår hälsoarbetare Marinas barnbarn, pockade på att jag skulle dansa kuliglig. Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag hittade på en dans förra året, som var mycket omtyckt av barnen. Boog, Fidels son, som älskar att spela gitarr satt och spelade en låt om och om igen förra året i maj. Och jag tyckte att den passade att dansa kuliglig med, tillsammans med barnen.
   En kuliglig är en liten handtraktor som man kan koppla ett släp till. Om man formar armar och händer som en spets så liknar det en kuliglig. (I själva verket betyder kuliglig gräshoppa tror jag.) Och för att illustrera hjulen så låter man händerna veva runt framåt. Helt perfekt dans att vara flera på i släptåg.
   Den här gången fanns inte Boog där med sin speciella låt. En kväll släppte jag och Ester runt i en vild dans. Flickorna Nora och Jocelyn och jag gjorde en liten kortare version av vår kuligligdans. Den kan annars hålla på i timmar, beroende på Boogs humör och naturligtvis också barnens och mitt.
 

Bjud upp till dans

En del av er känner till att jag gillar att dansa. Och jag har kommit så långt i livet att jag lever ut vad jag känner med musiken.
   När jag besöker Linda (ilocana) ger hon gärna en vink att hon vill att jag ska dansa. Som nu för några dagar sedan. Jag var bara förbi och pratade litet med henne. Så satte hon på ett band med filippinsk musik och sång (litet progressiv sådan som jag gett till henne förra året). Och så plötsligt började lola (Lindas mamma) att svänga runt.
   Jag kunde inte stå emot lolas inbjudande dans. Och vips så var det fullt med folk i huset som kollade in hur vi dansade. Never mind. Vi hade kul allihop.
   Två dagar senare var jag förbi igen hos Linda. Den här gången undrade Linda om jag hade medicin för lola. Vad är det för fel? Hon har ont i axlarna. Det hade lola även när vi dansade men dansen fick henne att glömma bort det onda och bara ha roligt.
   Det blev ingen medicin för lola. Linda kommer att assistera lola när hon gör lite armövningar. Och de verkade ganska nöjda båda två.



 

Sverigeresor våren -98 och sommaren -99

 

På besök i Sverige våren -98


 Jag klev ur planet på Arlanda den 29 mars och möttes av ett småkallt Sverige. I Manila hade vi 32 grader varmt och varmare skulle det bli under den s.k. sommaren (mars-maj) eftersom El Niño-fenomenet påverkar Filippinerna i allra högsta grad.

Ganska snart upptäckte jag att det kändes ganska befriande att inte behöva svettas hela tiden, vilket man gör i Filippinerna - speciellt i Manila där jag har min "bas".
   Väl inne i "storstaden" Stockholm kom reflektionen: vad gråa och slitna alla ser ut, och vad dystra färger de har på sina kläder.
   Om jag hade varit filippinare skulle "chocken" med all säkerhet varit större. Under vintern har jag fått rapporter tillsända som förmedlat att vintern i Sverige har varit fruktansvärd. Man har inte fått många soltimmar.
   Men det handlar inte bara om hur folk ser ut och hur mycket sol som har skinit. Men vädret är tydligen en viktig del som påverkar folks psyke.

Tystheten var något annat som jag reagerade för. Att komma tillbaka från Filippinerna är för mig inget nytt. Jag har besökt landet sju gånger tidigare. Men den här gången har jag varit borta ett helt år.
   I Manila är det aldrig tyst. Alltid surrar det en fläkt - pga värmen - och tupparna som används för tuppfäktning finner man i vart och varannat hushåll tycks det. Iallafall har vår granne två stycken som behagar gala på dygnets alla timmar. Och en av dem har dessutom problem att riktigt få till det så hans galande blir extra utdraget och stör nattsömnen. Trafiken avstannar aldrig i Manila. Och balutförsäljaren kommer strax före midnatt och ropar ut att han säljer ankägg som innehåller kokta ankfoster (en "delikatess").

Stockholm är som en liten småstad som man snabbt kan promenera tvärs igenom. Och det har jag gjort under de veckor som jag har vistats hemma. Min lägenhet är uthyrd så jag bor hos min syster i mitt gamla barndomshem. Denna gång betydde detta väldigt mycket för mig när jag varit från landet länge. Barndomshem förknippas med minnen och fullt med känslor och reflektioner.

Under min s.k. semester har jag inte kunnat koppla av riktigt från mitt arbete med fattiga och brott mot mänskliga rättigheter i Filippinerna. Antagligen beror det på att jag är en gammal "solidaritets"-människa med lång erfarenhet från att arbeta för stöd för de behövande i undertryckta och exploaterade länder.
   Det kan också hänga ihop med hela min personlighet - och där kommer också barndomen in. Jag utbildade mig till sjuksköterska först 1981, dessförinnan var jag byggnadsingenjör. En mycket trevlig kombination har jag erfarit. Sjuksköterskerollen gav mig utrymme för att tillfredsställa de behov som fanns inom mig att känna mig "behövd". Och än mer tillfredsställande är det att arbeta med något som man kan se resultat av ganska omgående.
   Kombinationen att arbeta för att stödja filippinska hälsoorganisationers initiativ att göra livet drägligare samt att förändra grundläggande de fattigas levnadsförhållanden och i Sverige arbeta som akutsjuksköterska har varit förträfflig. Det sista året innan jag for iväg som biståndsarbetare för Emmaus Sundsvall arbetade jag som nattsköterska på infektionsavdelning - med sikte Filippinerna.

Att arbeta med Medical Action Group (en helt filippinsk NGO i Filippinerna) har givit mig väldigt mycket. Att arbeta med mottot hälsa och mänskliga rättigheter har känts och känns väldigt givande och har passat mig med tanke på det stadium i livet som jag står i.
   Arbetet har gett mig möjlighet att använda alla mina kunskaper - de som jag har haft aktuella, men även de som har fått sova under en längre tid. Häromveckan satt jag på MAG-kontoret och gjorde en skiss på hur en satellit-klinik i byn Lebpas på ön Mindanao skulle kunna se ut för att fungera. Genom att jag har arbetat med människor ute i byarna i Filippinerna under ett år har jag skaffat mig mer kunskap om vad som behövs.
   Flexibilitet och idérikedom är mycket viktigt att man besitter. Och det är väl så att jag gör det. Annars skulle jag inte ha klarat av arbetet så bra som jag har gjort - konkret men även psykiskt. Att arbeta i Filippinerna är ibland som att arbeta med en "smältande" hjärna. Om ni förstår vad jag menar. Man kan inte alltid tänka klart. Hettan påverkar en.
   Det kan inte hjälpas att jag oftast tar med mig jobbet hem. En del av mitt arbete är ju också att informera människor i Sverige. Det har känts väldigt stimulerande att ha haft kontakten med främst Anna-Eva i Emmaus Sundsvall. Hon och andra vänner har förmedlat vardagshändelser i Sverige. Och detta är viktigt när man är utomlands eftersom man gärna "kopplar bort" Sverige - och man inser när man kommer tillbaka på besök att det har hänt en del i gamla bidragssverige.
   Anna-Eva och Clarence har också tagit på sig att redigera och trycka en del av mina brev som jag har skrivit till Emmaus Sundsvall. Två nummer av Brev från Filippinerna har kommit ut. Vi hoppas att de som läser dem har behållning och får litet mer insikt i mitt arbete med community-managed health programs among internal refugees samt om den allmänna situationen i Filippinerna.

Under mitt besök i Sverige har jag tagit kontakt med flera organisationer och institutioner som jag har haft kontakt med tidigare, då jag var en av de drivande i Svensk-Filippinska föreningens Hälsogrupp.
   MAGs arbete handlar ju om hälsa och mänskliga rättigheter. Och det känns stimulerande att det finns människor i Sverige också som har ett vidare perspektiv, är intresserade av att lyssna till vad jag har att förmedla beträffande situationen i Filippinerna.
   Den här gången (1998) har jag pratat med individer som arbetar för frigivning av politiska fångar samt Vårdförbundet, Amnesty, UD, Center för Tortyr- och Traumaskadade, Sida m.fl., m.fl. Jag har hållit föredrag och visat bilder.

Under tre dagar var jag över i Helsingfors hos vänner som arbetar för stöd åt filippinska organisationer. Det är 16 år sedan jag sist besökte landet. Det mesta var sig likt. Träffade intresserade åhörare.

Min "turné" till Norrland som anordnades av Emmaus Sundsvall har varit mycket givande.
   En onsdagmorgon steg jag av tåget i Bastuträsk i kanonvackert soligt vårvinterväder. Resan till Skellefteå fick mig att tänka på Cagayan (i norra Filippinerna) där jag arbetar mest. Landskapet påminde om det. Mjuka kullar. Skog ombytt av fält. Dock är flodkanterna brantare, stupar mer i Cagayan.
   Moröbacke dagcenter i Skellefteå stöder genom Emmaboden hälsoprojekt i Filippinerna via Emmaus Sundsvall. Mitt besök där var stimulerande för mig och även för de på centrat. Hantverken - väskor, börsar, pennfodral m.m. - som jag tagit med mig från ett kooperativ i Filippinerna uppskattades. Och inkomsten därifrån går till projektverksamheten som MAG har. (Det blev en ambulanshäst till vårt projekt på Samar.)
   I Limsta dagcenter i Kramfors hittar man Filippaboden med liknande verksamhet. Även där var åhörarna engagerade och verkade mycket nöjda att få se mina diabilder och höra vad jag hade att berätta. Dagen efter publicerades artiklar om verksamheten i tidningarna.
   Jag kom till Kramfors via Bjärtrå där en "gammal" Emmaus Sundsvall-medarbetare bor - Inger. Det var väldigt trevligt att möta henne igen. Vi har känt varandra mycket länge.
   Det blev en avstickare till Sida-Sandö också där jag hälsade på min lärare från förra året. Och med honom fick jag lift till Härnösand där jag träffade Amnesty International.
   Det var förvånansvärt många människor som hade letat sig till mötet i den ljumma vårkvällen. Kanske är det så att - som jag är van vid - folk i Stockholm är mer bortskämda, det är så stort utbud av olika slags möten. Eller också är det så att intresset för omvärlden är starkare runt omkring i landet.
   När jag närmade mig Timrå drogs en dimridå ner för solen som jag njutit av. Landskapet blir så mycket vackrare i solsken. Och denna dimridå sträckte sig till Sundsvall, kanske vidare, men det var hit jag skulle några dagar för att träffa Emmaus-folket igen.
   Trevligt att vara "hemma". De som arbetar på Emmaus fick specialföredrag och dagen efter hjälpte jag till med loppisförsäljningen och höll föredrag för ett tiotal personer som stannade kvar.
   När jag sitter och skriver detta har det blivit söndag och Anna-Eva och jag ska strax åka med Emmausbussen till Dorotea för att träffa socialdemokratiska kvinnoklubben. Känns mycket meningsfullt att ha gjort denna norrlandsturné. Och jag hoppas att fler människor vänder kosan till Emmausbutiken och handlar så att verksamheten kan hållas igång för jag anser att det är ett mycket viktigt arbete som man utför.
   Aktivt intresse för världen utanför Sverige - speciellt längre bort - är på avtagande mycket pga den ekonomiska krisen. Men kanske kommer trenden att vända ...
 
 

Tankar under sverigebesöket 1999


Ett år går fort.
I år valde jag att komma en månad senare till Sverige. El Niño-fenomenet (med fruktansvärd torka) avlöstes av La Niña. Och i Manila fortsatte det att regna nästan varje dag under den filippinska sommaren (mars-maj). Ni har säkert läst om det i tidningarna i samband med ökat filippinintresse med anledning av jippot Robinsongänget att tyfonerna har kommit tidigare i år än vad som är vanligt.
   Jag lämnade Manila när det bara blev hetare och hetare. Jag tar med mig solen till er i Sverige, ni som har haft så solfattig höst/vinter/vår. Jag landade på, enligt uppgift, den första riktiga vårdagen med sol. Och snart började löv spricka ut, vårfåglarna kvittra - och dagarna blev bara längre och längre.
   Det är en konstig känsla att komma hem, men ändå inte komma hem. Min lägenhet är uthyrd i andra hand. Så jag har bott hos min faster på 89 år. En trevlig och ny upplevelse. Många av er har haft möjlighet att prata med denna pigga dam när ni försökt få tag på mig.
   Det var väldigt trevligt att komma hem och få vara farmor på riktigt - till Linda som nu har blivit mer än två år. Jag har träffat vänner och gamla och arbetskamrater och berättat om mitt arbete i Filippinerna. Några gånger har jag åkt upp till Uppsala och bl.a. träffat Margareta på Svenska Kyrkans Mission. Träffade också Juliska och Sonja som är med i Vårdförbundet och arbetar på Akademiska sjukhuset. De två besökte Filippinerna tillsammans i höstas då vi fick tillfälle att träffas innan de for hem. De tänker hjälpa till att samla pengar till en get i våra saving generating projects.
   Forum Syd har också fått besök av mig - jag har deltagit i deras årsmöte samt i en kurs om att söka bidrag.
   Även i år åkte jag över till Finland. Det börjar bli en trevlig vana. Pekka och Riiitta från finsk-filippinska solidaritetsorganisationen var mitt värdfolk och de hade ordnat ett litet program för mig under de fyra dagar jag var i Helsingfors. Bl.a. fick jag möjlighet att visa bilder och berätta för föreningens styrelse.
   Ungdomsalliansen skickar ut ungdomar till Filippinerna - med värdorganisationen Kakammpi (som arbetar med migrant workers families i Filippinerna). I höst kommer Laura över, och Riitta, Terttu och jag hade en pratstund med henne. Eeva på alliansen var tacksam för den allmänna information jag kunde ge om Filippinerna eftersom hon är ny på sin post. Även Jonna från Kepa (Forum Syds motsvarighet i Finland) kom till mötet med Eeva.
   En ny kontakt var läkarstuderanden Simo, Patrik och Tom från FIMSIC, deras studerandeorganisation, delgav mig sina planer om att uppmuntra andra studeranden att komma över till Filippinerna. MAG ser fram mot att kunna ta emot dem.
   Och under helgen var det en stor festival i Helsingfors och jag fick möjlighet att sälja hantverk som den här gången ska kunna bidra till att vårt projektområde i North Cotabato ska kunna få en ambulansmotorbåt. Motorbåten ska också kunna fungera som ett saving-generating project, dvs frakta ner produkter och passagerare till marknaden i staden.

Jag har också besökt min väninna Anna Jansson som arbetade med filippinska ECPAT under närmare fyra år och kom tillbaka till Göteborg i början av året. Tillsammans var vi med på dopet av lilla Clara född i Filippinerna. Hennes pappa, Per Kristiansson, var församlingspräst i IFI-kyrkan i New Washington i Aklan under närmare fyra år. Och med där var också Gunilla och barnen Emil, Anna och Linnea (också född i Filippinerna). Nu bor de nere i Skåne.

Under mitten av juni for jag till Sundsvall och träffade Anna-Eva som nu har flyttat till Arjeplog sedan Emmaus Sundsvall lades ner. Emmaus Sundsvall hade sitt sista årsmöte nu i Sundsvall. Anna-Eva och Clarence arbetar vidare i Stiftelsen ESUL, som är den organisation som skickar ut mig i fortsättningen.
   Det var en fantastisk resa genom Sverige på väg upp till Sundsvall. Vad vackert det är med svensk natur i junidagar och -nätter.
   Även denna gång fick jag bo hos Inger i Bjärtrå. Hjälpa till lite med deras jordbruk. Och sedan skjutsade Inger mig till Limsta dagcenter och Filippaboden. Kändes trevligt som förra året. Kul att prata för den blandade samlingen åhörare. Och två journalister var där och skrev och fotade.

Och vart jag än har varit har jag dragit fram mitt hantverk från kooperativet i Filippinerna och sålt väskor, pennfodral, plånböcker m.m. och nu har jag nästan fått ihop till hälften av en motorbåtsambulans som vi tänker köpa till byn Lebpas i North Cotabato. Det ska bli ettt av deras saving generating projects. Båten kommer att transportera patienter (för det kommer man inte att ta betalt), och man ska transportera produkter till närmaste marknad samt få in pengar för folk som vill utnyttja båten.

Nu börjar det dra ihop sig till avfärdsdatum. Jag åker ut minst ytterligare ett år för att fortsätta att arbeta med Medical Action Group. Hoppas ni får en skön sommar - vi hörs!

eva





Biståndsarbetaren Eva Karlberg håller kontakt med emmauskamrater och andra vänner i Sverige via e-post, och får själv rapporter från Sverige den vägen. Eva skriver sina brev i en ledig stil, eftersom de flesta mottagarna känner henne personligen. Här återges ett redigerat urval brev som vi hoppas kan ge en bild av Evas filippinska vardag.
 
 

Violent demolitions in Metro Manila, Philippines

 

Manila den 26 november 1997
Hej!
Som tidningsrubriken säger är det rivningar av slumbebyggelse, med våldsinslag på gång i Stor-Manila - folkmotstånd möts av väpnad polis, militär och privatvakter. MAG har blivit tillfrågad att bistå med medicinsk hjälp. Det handlar just nu om 5 platser - North Triangle vid ringvägen Edsa; Tatalon vid korsningen E. Rodriguez/Araneta; R-10 i Tondodistriktet; Makati; och i Muntinlupa.
   Ett team har redan åkt iväg till Tatalon som revs igår.

De senaste rivningarna hänger ihop med byggande av affärscentrum samt bygget av väg/luftbana (T-bana över jord). Det är blandat privat- och regeringsägd mark.
   Under nästa år förväntas närmare 92.000 familjer att bli bortkörda från sina bostäder i slumområdena. Det rör sig således om cirka 500.000 drabbade människor (eftersom en genomsnittsfamilj består av 2 vuxna och  4 barn).
   Vart ska de ta vägen? Oftast erbjuds inte relocation areas - och om det görs så är det långt ifrån arbetstillfällen.
   Det här är exempel på Ramos aggressiva plan Philippines year 2000.

Det pågår två hungerstrejker - Temic-arbetarna fortsätter sin hungerstrejk - de är 22 stycken. De är tillbaka igen utanför Högsta domstolen efter att blivit fördrivna förra veckan av polis.
   Den andra hungerstrejken är utanför Manuel Luis Quezon University. Där fastestrejkar 3 samt hungerstrejkar 2 studenter - för att kongressen har backat ur beträffande Magna Carta för studenter. Magna Carta är progressiv - det handlar om medbestämmanderätt för studenterna.

MAG kommer att bevaka alla områdena.
   Just nu ar vi bara 4 på kontoret eftersom de andra är ute på fältet, i North Cotabato och i östra Samar. Men vi har mobiliserat hjälpande medicinska händer.

Hälsningar eva

Rivningar, arresteringar och hungerstrejker

 

Manila den 26 november 1997
Hej igen!
Just kommit tillbaka till kontoret efter att ha besökt North Triangle samt MLQU.
   Innan vi besökte North Triangle åkte vi till polisstationen i Balerområdet i närheten av West Triangle. I morse arresterades 10 stycken män (i åldern 15 -33 år). De hade gjort motstånd när rivningsstyrkor fortsatte att riva idag.
   Efter att ha pratat ett tag med polisen (det är en liten byggnad) fick vi så tillåtelse att undersöka fyra av de arresterade som hade skadats - de hade sårskador samt bulor med blodutgjutelse. Polisen var till en början tveksam att låta dem komma ut ur cellen. "De kan ju fly." Vi tilläts att undersöka dem framför polisens bord, efter att vi - Rose, Gil och jag - förklarat för polisen att vi hjälper victims of human rights violation.
   En man hade en rejäl bula efter ett slag över vänster öga. Han hade tur att det inte gått hål. Vi uppmanade honom att vara observant - han skulle mycket väl efter ett sådant slag ha kunnat ådragit sig hjärnskakning. Dessutom hade han en sårskada uppe på huvudet. Det tvättades rent men behövdes inte sys.
   En hade sår på ett ben och sår på ryggen. En annan hade en skärskada på foten. Den fjärde hade skrapskador på armen. Eftersom de lever i en miljö där det är mycket smutsigt och risken för infektion är mycket stor fick alla antibiotika.
   Efter att ha hjälpt till att förbinda dem tog jag mig en titt bakom den skärm där cellerna finns. I cellen för kvinnor satt två  kvinnor.
   Bredvid den är cellen för män. Där fanns de tio männen från North Triangle. Cellen är inte större än sex kvadratmeter! Och i den sitter 35 (!!!) män. Det blir 6 personer per kvadratmeter! Det fanns två översängar. Inga undersängar. Männen låg mer eller mindre på varandra, men de flesta stod. Groteskt - prata om mänskliga rättigheter!

Jag har kontakt med ambassaden eftersom jag blivit ombedd att meddela var jag håller hus - speciellt om jag åker till riskfyllda områden. Och ni kanske minns vad som hände i Sitio Mendez i juli -97, där en man sköts ihjäl medan MAG höll klinik i ett kapell utanför rivningsområdet. Utveckling vid North Triangle kan komma att få en snabb vändning.
   Vi träffade Roger Borromeo som kommer från Urban Poor Organization (KPML). Han är en eldsjäl, själv sluminvånare.
   Nu när rivningen påbörjades bodde drygt 1.700 personer där. Tidigare 3.000 personer. De cirka 1.300 återfinns nu på en relocation site i provinsen Bulacan - där de blivit erbjudna hus av regeringen. Månadshyra 800 pesos för 21 kvadratmeter. Och att betala tillbaka 95.000 pesos på 25 år. (1 SEK = ca. 4 pesos)
   Var kommer de att kunna hitta arbete? De flesta är sidewalk vendors (gatuförsäljare), några security guards. Många är arbetslösa, ett fåtal har kontorsjobb.

Sedan åkte vi tillsammans med folk från Task Force Detainees-National till Quiapo, där studenter hungerstrejkar (utanför MLQU). Vi undersökte Mario och Carlo (21 resp. 24 år) som nu hungerstrejkar på åttonde dagen. Vi gav dem råd ur de ska kunna klara hungerstrejk utan att få allvarliga problem och skador. Bl.a. fick de en skrift som getts ut av Johannes Wier foundation i Holland - Medicinska råd vid hungerstrejk. Vi gav dem ORS-påsar - oral rehydration solutions - så att de får avvägd socker-salt-lösning (innehåller också mineraler). Råd om att sköta personlig hygien, väga sig regelbundet. BT och puls kommer att kollas av MAG varannan dag tills vidare.
   Här fanns en hel del sympatiserande studenter hos dem. De tre fastande studenterna deltog i undervisningen. Studenterna är med i studentorganisationen KAMALAYAN som har anknytning till Sanlakas.
   Ett stycke ifrån hungerstrejkarna låg tre äldre medelålders människor (en kvinna och två män) och sov på en kärra resp. på trottoaren (mannen). De var rejält smutsiga. Sophögar bredvis och flugorna frodades och surrade runt de sovande.

När vi sedan promenerade ut för att åka tillbaka till Quezon City passerade vi ett avloppsstinkande vattendrag - fullt med sopor, plastpåsar, vansinnigt smutsigt vatten och insekter som surrar --- Människor längs stränderna. Ute vid stora genomfartsgatan mitt emot Plaza Miranda "bor" en familj. Två kvinnor och två barn. Utrymmet som de ockuperade var väl på cirka 1,5 - 2 kvadratmeter. Kvinnorna höll på att diska och tvätta kläder.
   Philippines year 2000???
Troligtvis fortsatt Philippines Poverty year 2000.

Hälsn eva


 

Dagis i slummen

onsdagen den 21 januari 1998


 Klockan har blivit över nio på kvällen. Jag kom hem för en halvtimme sedan - från slumdistrikten i Navotas och Tondo.
   Som ni vet ringde jag runt före Lucia och frågade om folk hade pants and panties att skänka till Sicalao. Jag fick ganska bra respons. Och den största kartongen kom från Ann Jonsson - kartongen var fylld med avlagda leksaker! En del sorterade jag ut för att ge till barnen i Sicalao. Men de flesta av leksakerna passar bättre för daycare centers i Manila.
Foto: Aggaybarn i skolhuset

Aggaybarn med leksaker skänkta av svenskar. Petromaxlampan som Eva berättade om i förra numret av breven hänger i Sicalaos kombinerade skolhus och sari-sari-store.
   Två daycare center (dagis, ibland med förskola) får dela på leksakerna - nämligen daycare center i San Roque i Navotas samt det i Sitio Mendez.
   I dag åkte jag iväg med Ria från Sarilaya (kvinnoorganisation) och även från SAMAKKA (urban poor women). Vi åkte till Navotas. Deras daycare center har 22 elever. Här har man en fungerande förskola. Och när skolåret slutar någon gång i mars kommer 16 barn att ha "graduated" och kan börja vanliga skolan. Barn i Filippinerna börjar "skolan" tidigt. Vid cirka fyra års ålder. Förberedande för riktiga skolan. Och man tar mer allvarligt på "skolgången".
   Detta daycare center är  viktigt för barnen och också för deras mammor i slumområdet. Visst är det bara en droppe i havet - Navotas är enormt stort. Kvinnorna i SAMAKKA gör ett hedervärt arbete att organisera kvinnorna och försöka avlasta dem.
   Mottagandet av leksakerna blev en succé.
   Centret har fungerat sedan 1993 men det är först det senaste året som de har kunnat driva det i en permanent byggnad av betong. Och man har utrustning, även om det är väldigt sparsamt. Finansiella resurserna är väldigt begränsade.
   Byggnaden är på cirka 4x4 meter, och det finns en toalett med draperi för. Man har små plaststolar för barnen och 3 stycken låga bord, storlek cirka 60x120 cm. Väggarna pryds av en svarta tavla och planscher. Om jag var ansvarig för centrat skulle jag måla väggarna vita. Nu är det råbetong. Men för en organisation med små resurser är inte det det första man tänker på (och väl är det, kanske). Dessutom ser man väldigt sällan målarfärg på väggarna i slumbyggnaderna, man har inte råd till sådana utsvävningar.
   Centrat ligger verkligen i slummen. Snåriga, smala vägar i hela området. Vi gick först till Mercys hus och ställde ifrån oss väskorna med leksaker ett tag. Mercy är bookkeeper i SAMAKKA i området. Hon är själv mamma med småbarn.
   Vi kom utan föranmälan. De har inte telefon. Vi gick hem till läraren, Cecilia. Den senaste veckan har hon besvärats av en infektion under foten och kan knappt gå. Så de senaste tre dagarna har hon inte kunnat undervisa. Hon hade på eget bevåg gått och köpt Amoxicillin - antibiotika. Men antibiotika är dyr. Hon är medveten om att hon skulle ha ätit en kur en vecka. Nu tog hon medicin tre dagar - och hon åt bara en dos om dagen. Helt galet.
   Hon har alltså fortfarande besvär av foten. Hennes exempel är mycket typiskt för fattig filippin. Man har hört att man ska ta antibiotika. Man går till en drugstore och köper över disk utan att ha recept. Och man väljer ofta fel antibiotika
   Finns det inget health center här i närheten, undrade jag. Jo, det finns men där finns ingen som kan skriva ut medicin. Och den service de har att erbjuda är minimal.
   Vi kom även hit oanmälda. Cecilia satt i vardagskläder tillsammans med sina barn. När jag sade att jag skulle vilja ta kort så försvann hon en stund, duschade och kom ner från övervåningen i "perfekt skepnad", fräsch, välpressad T-shirt och med make up. Inte överdriven utan klädsam. (Det är inte säkert att T-shirten var struken utan kanske bara "pressad" tillsammans med andra kläder. I det här fuktiga klimatet blir vikta kläder som strukna.)
   Hon bor i ett hus som NHA (National Housing Authorities) har byggt och erbjudit sluminvånarna att köpa. Man får ett kontrakt på 25 år och man betalar cirka 125 pesos/månad (ca 30 kr) i 25 års tid. Därefter äger man huset.
   Huset är byggt av betongblock. Cirka 4x4 meter, i två våningar. "Gatan" (en jordig gång) utanför är knappt en meter bred. Mitt emot Cecilia bor hennes svägerska med sex barn. Maken är sjöman, har ett niomånaderskontrakt. Han är alltså en av alla filippinska migrant workers. Genom att han arbetar utomlands har familjen råd att låta några av barnen gå i skolan. Ett av barnen går i highschool, och den äldsta går i college.
   Utbildning är för filippinen väldigt viktig. Man kan föreställa sig hur frustrerande det måste kännas när barnen sedan inte får något arbete. Och nu för tiden är det ännu svårare, eftersom man inte kan hitta jobb utomlands lika lätt som för något år sedan. I december när den filippinska ekonomin och övriga asiatiska länders ekonomi försämrades katastrofalt började de "rikare" grannländerna att skicka hem filippinska gästarbetare. Eftersom dessa gästarbetare spelar en viktig roll i den filippinska ekonomin så kom många familjers situation att försämras avsevärt.
   Och i Stormanila-området avskedades på en dag 20.000 arbetare.

Cecilias svägerska har inga planer på att flytta från huset de hyr. Bostadsmiljön, omgivningen främst är en sanitär olägenhet. Filippinen är känd för att hålla rent och snyggt omkring sig, och sluminvånarna försöker att hålla sina hem "piffiga". Och i det här området finns en del delvis betonglagda smala "gator".
   Men vanligare är en "gata" med en sur stank från stillastående vatten (svartfärgat) uppblandat med en del avfall. Folk lagar mat ute i gångarna. Och man äter ofta också ute på gången. För alla har inte ett NHA-hus. Nej, vanligare är små plywoodskjul, av mindre mått än NHA-husen. Och där trängs hela den utvidgade familjen.

Efter vårt besök ville Ria att jag skulle följa med henne hem till Tondo där hon bor. Hon skulle lämna av en del saker där för att senare återvända till Sarilayakontoret för att slutföra en hel del före måndag, då hon ska delta några veckor i gender sensitive training.
---
Berättade jag att Caritas i Stockholm har skänkt 9.000.000 pesos till ett streetchildren project i Bataan (rehabilitering)? Det är mycket tack vare Carina Carlström (Svensk-filippinska föreningen samt SAC), som besökte projektet i somras. Det handlar om Sida-pengar. Projektet är väldigt "comprehensive" - ingår socioekonomisk, självgående aspekt i projektet. (Projektet är mycket lyckat och utvecklas efter planerna. Carina gjorde ett uppföljningsbesök där i april-99 och var mäkta imponerad.)
---
Det här blev längre än vad jag tänkt mig.
Ha det så bra!
Hälsa alla.

eva


 

Missionär

onsdag den 11 mars 1998
Hej!
De tre sista dagarna har jag "bott" på Immigration. Jun har gjort mig sällskap. Så dödtiden mellan de olika stationerna blev inte så outhärdlig. Vi passade på att  gå runt lite i Intramuros - gamla stan - där mängder av pengar pumpas in för att återge stadsdelen sin ursprungliga spanska kolonialistiska prägel och ett fint ansikte utåt för turisterna som man vill locka till sig. (Och i dess spår har följt bortsopande av urban poor families.)
   Immigration har givit mig missionärsstatus! 

lördagen den 14 mars 1998
Hej!
"Så nu har du blivit en riktig missionary Filipina, Eva", sade Rose på MAG idag när jag ringde henne och berättade att jag ska äta profylaktisk TBC-medicin.

Bakgrunden var att immigration ville ha friskintyg från mig för att jag skulle kunna få mitt nya status som missionär fullständigt godkänt.
   I den medicinska undersökningen ingick lungröntgen, urin- och avföringstest samt ett blodprov för att kolla om jag har syfilis. Läkaren på National Bureau of Quaraintine godkände mitt material.
   En mer noggrann tolkning av lungröntgen gjordes på mitt egna initiativ dock dagen efter på det diagnostiska center där jag röntgats. Tolkningen visade att det syntes något suspekt på höger lunga. Rekommenderades att ytterligare en bild skulle tas, i en annan vinkel.
   Och dagen efter kom svaret att det pleuraväggarna på båda lungorna upptill var förtjockade. Tess (dr.) och Rose (ssk) på MAG rekommenderade att jag skulle ta kontakt med dr. Andres på Lungcenter (ett av sjukhusen som byggdes under Marcostiden - då man byggde sjukhus för alla organ).
   Hans tolkning är att jag har blivit exponerad för tuberkelbaciller och kroppen har försvarsreagerat, dvs. lungsäcksväggarna blir förtjockade. Jag har alltså inte TBC, men måste ta medicin under ett halvårs tid för att få stopp på försvarsreaktionen.
   Jag lärde mig också av dr. Andres att BCG-vaccinering inte skyddar så bra mot lung-TBC. Utan om man riskerar att bli utsatt för smitta - som jag ju utsätter mig för i Sicalao, där folk verkligen är sjuka i TBC - måste man ta profylaxmedicin. Han hade viss förståelse för att läkare i Sverige (och övriga Europa och i USA) inte är medvetna om detta. Men läkare i Filippinerna, speciellt om man är lungspecialist, är mer kunniga på detta område.
   Man skulle kunna fråga sig varför inte alla filippinare tar profylaxmedicin. Svaret är ju ganska självklart, inte sant? Man skulle aldrig ha råd. Och även om hälsoministeriet bekostar TBC-medicin om man verkligen är sjuk, så är det inte alltid säkert att man kan få tag i TBC-medicin.

Det är verkligen en fördel att jobba med sjuksköterskor och läkare omkring sig. De har många bra kontakter att rekommendera. Det känns tryggt. Och ibland kan vänner på besök också få rekommendationer eller direkt hjälp på MAGs klinik.
   Vi har ju också tandläkarmottagning. Baby har fixat en av mina tänder som behagade braka sönder. Det var i höstas hon gjorde lagningen. Och jag är mycket nöjd med den. Om det är någon som har tandläkarutrustning att skänka så tar vi gärna emot - särskilt om det är borrar av hög kvalitet - exempelvis restoration burs drills som är av svenskt ursprung och kända för att vara bra - men dyra.

Rose kallade mig riktig missionary Filipina. Filipina - eftersom nästan alla filippiner har blivit exponerade för TBC och det är många, många miljoner som har aktiv TBC. Missionär, eftersom jag nu har fått det statuset.
 

juni 1999
Jag blev ännu mer missionary Filipina sommaren 1998.
Jag ådrog mig läkemedelsutlöst hepatit och var tvungen att avsluta min TBC-medicinering och äta leverstärkande medicin.
Och strax därefter fick jag ögoninfektion vilket är mycket vanligt under regnperioden. Eftersom det är mycket smittsamt var jag portad på MAG-kontoret. Så många drabbades i Manila att det skrevs om i tidningarna.

Under denna period dog många - barn och vuxna - i hemorrhagisk denguefeber. Det är en mygga som för smittan vidare, och den biter dagtid. Hela Filippinerna drabbades. En del områden mycket hårt.
   Kvällstid har vi ju alltid malariamyggor som slår till. Och de bits inte som svenska myggor. Nej, de här myggorna biter flera gånger innan de är nöjda.



 
 

Akupunktur i praktiken

 

19 augusti 1998
Hej!

Idag kunde man läsa i tidningen om akupunktur. En grupp läkare har bildat Philippine Academy of Acupuncture Inc. (Pamai). Tänkt att betjäna allmänheten genom ett "holistic health-care system".
   Pamai vill försöka få akupunktur integrerat i hälso- och sjukvården. Syftet med paraplyorganisationen är också att utveckla undervisning och träning i akupunktur som passar för filippinska sammanhang. Man vill också nå ut till alla samhällssektorer - dvs också nå ut till de fattiga.
   Och Pamai har sitt kontor på 82-A Malakas St., Diliman, Quezon City.

Jag hajade till när jag såg om akupunktur. Igår var jag på sagda adress - hos ATRC (Acupuncture Therapeutic and Research Center) och fick akupunktur för första gången i mitt liv.
   Förra veckan träffade jag Dr. Ben Molino som arbetar där. Han var tidigare executive director för MAG. Det var i samband med att en väninna som besvärats av långvarig feber var där.
   Hon rekommenderades bl.a. att genomgå akupunktur för att stärka kroppen.
   När han nämnde det sade jag att jag funderat själv på akupunktur för att få någon ordning på min trasiga rygg. ATRC har drop-in-system - first come, first served.
   Samma eftermiddag bröt min ögoninfektion ut - med någon slags underliggande infektion inne i huvudet. Det blev till att hålla sig hemma och se ut som Dracula, med ögonmedicin. Våldsamt smittsam infektion. ---
   Kontaktade Ben igen och tittade över på ATRC igår.
   Fortsatt behandling av ögonen. Och vi kom överens om att jag kunde börja min akupunktursession samma dag - mot ryggvärk och stress.
   Lilette tog emot och berättade ingående för mig hur allt fungerade. Min sjukdomshistoria, nuvarande men främst tidigare. Hon kunde diagnosticera att jag hade har problem med urinvägarna genom att kolla pulsen och titta på beläggningen på tungan. Något som kineserna känt till sedan länge.
   Min grundkonstitution verkade ganska skröplig. Mycket "deficiency" på det ena och det andra organet. Det mesta av vad hon sade stämde in. Hon sade, att jag kunde välja på att få ryggvärken akut avhjälpt, temporär hjälp, eller välja att försöka rätta till det hela mer från grunden. Jag valde det senare alternativet.
   Hon bestämde sig för att pröva sig fram till hur många nålar hon skulle använda första gången. Det slutade med att sex nålar sattes in - mellan stortå och "pektå" på båda fötter, på insidan av vaderna samt mellan tumme och pekfinger. Läget bestämdes av hur jag upplevde "sensationerna" - när man är helt ny och inte vet riktigt vad det är man ska känna är det svårt att definiera hur allt känns.
   Man skulle kunna känna "numbness" (då man tappar känseln), värme eller kyla - och vad var det nu mer man kunde känna. När nålarna var på plats och "systemet" kopplat ihop så att säga - energin kunde förflytta sig - fick jag ligga 25 minuter och bara uppleva. Det var tydligt att högra sidan, speciellt vid handen kände väldigt energitilldragande. När jag berättade för Lilette senare att vänstra sidan kändes som om ingenting hände, konstaterade hon bara att min vänstra sida är mer "deficient" och det krävs mer arbete där. ---

Efter att detta skrevs har jag varit på akupunktur vid ett flertal tillfällen.
Rekommenderas.
   Säga vad man vill men det är väldigt avkopplande att bara få chans att ligga och kanske slumra till utan att störas - psykologiska effekten gör väl till att man slappnar av ordentligt.

hälsningar eva