Brev från Filippinerna, nr 5

Copyright © Stiftelsen ESULs vänförening, mars 2000


Bild: Tjuren Ferdinand

Ferdinandus taurus

INNEHÅLL:

"FADDER"PROJEKTEN
KLINIKBESÖK BLAND ARBETARE
LOPPIS I MANILA
STYRELSEMÖTE I MEDICAL ACTION GROUP
ÅTER I SITIO MENDEZ

OM Brev från Filippinerna



"Fadder"projekten


Första arbetsdjuren inköpta
 

25 augusti 1999
Hej vänner!
Tropiska hälsningar från Eva i Filippinerna!
   Monsunregnen verkar minska. Solen lyser oftare nu. Fast emellanåt kommer det tyfoner.

Förra veckan besökte jag Medical Action Groups community-managed health program i byn Huknan på ön Samar. Anledningen var att jag och Cecile från MAG tillsammans med Jun (som representant för Stiftelsen ESUL) skulle inhandla hästar och vattenbufflar.

Nu är de köpta och finns på plats i bergsbyn Huknan – 2 hästar och 2 bufflar. Hälsokommittén har således fått "ambulans" till byn.

Djuren skänktes av Stiftelsen ESUL samt av mig. Jag bidrog med en häst; pengarna till den kommer ifrån de hantverk jag sålde förra året när jag var på besök i Sverige och Holland. Under mitt besök i Sverige under försommaren i år sålde jag hantverk igen och nu går pengarna till en "pumpboat" – dvs en motorbåt – till MAGs lokala hälsovårdsprogram i byn Lebpas, North Cotabato (på ön Mindanao).

Men det behövs mer pengar för att man ska kunna inhandla motorbåten (som ska fungera som ambulans resp. transport av produkter från byn till närmaste stad). Projektet är ett "saving generating projekt" och ska garantera Hälsoprogrammets fortsatta existens – det ska bli självbärande.
 
 

5 september 1999
Hej go´-vänner!

Börjar visst bli litet senil – jag tror inte jag har berättat för er om hur det var när vi åkte till Samar.

Cecile från MAG åkte redan på måndagen den 9 augusti. Jun och jag anlände till Tacloban på ön Leyte den 11 augusti, med eftermiddagsplanet.

Cecile med hjälp av Lanlan (från Balay-organisationen i Tacloban) hade rest runt och tagit reda på var hästar kunde köpas. Fyra man kom från Huknan och hästarna köptes in.
   När Jun och jag kom möttes vi av Cecile och Filemon (från barangay Huknan) på Human Rights-centret. Vi sov över på centret och klev upp ganska tidigt. Då hade Poley (hälsoarbetare och barangay captain i Huknan) anlänt. Poley hade varit med om hästköpet och om att se till att hästarna transporterades till staden Giporlos (22 km från Huknan). Sedan hade han tagit en buss tillbaka till Tacloban för att möta oss.

Vi planerade att ge oss av med en minibuss som skulle gå vid halv tolvtiden. Det betydde att vi hade tid på oss – så vi gick och öppnade ett bankkonto för hälsokommittén.

När vi kom till staden Giporlos, som är närmaste stora samhälle för Huknan, gick vi av hos Poleys syster. Vi skulle stanna där över natten.
   På morgonen handlade vi på marknaden och sedan var det dags att bege sig upp per motorcykel till Huknan. Dvs 3 km före Huknan. Inget fordon kan komma ända fram till byn.

Hästar var alltså köpta. Och de hade kommit till Huknan. Nu skulle vi köpa bufflar. Det gjorde vi av en man som bodde strax utanför Giporlos, om jag fattade det hela rätt.
   När Cecile, Marsing (hälsoarbetare) Jun och jag skulle iväg på motorcyklarna (vi hade hyrt två) kom vi inte så långt först. Det blev punka på den ena när vi fortfarande var i stan. Men det fixades naturligtvis. Sedan bar det av på den knaggliga vägen. Den här gången gick det inte att komma över via bro till barangay Roxas som ligger på väg upp. Förra året var bron redan på väg att rämna – och jag hade varit livrädd att den skulle braka när vi kom på en truck. Den gången klev jag av och låtsades att jag var "väldigt" intresserad av hur man konstruerat bron. Jag såg att det inte behövdes mycket för att det skulle bli en "landslide".
   Och nu fanns inte bron längre. Vi fick kliva av. Balansera på de smala betongfundamenten. Motorcyklarna tog en lerväg och korsade floden.

Sista tre kilometrarna vandrade vi. Skönt att det inte var starkt solsken.

Bufflarna kom inte upp till Huknan den kvällen – de kom inte förrän lördag kväll. Poleys son Giovanni tog sig an dem och såg till att de emellanåt fick ta sig ett dopp. Vattenbufflar måste ha tillgång till vatten eller gyttja emellanåt för att må bra.
   Den bruna hästen Eva och den grå hästen Emmaus bekantade sig igen med varandra. Emmaus hade trampat snett när han var på väg upp – så han tyckte inte det var kul när Pacito som har vana tidigare med hästar försökte trava lite med honom på bygatan. Han fick vila.
   Hästen Eva var OK och när vi gav oss iväg på söndagseftermiddagen följde Pacito med en bit på henne. Galopperade på grusvägen. Verkade fungera.
   Vi ska höra med Norma (MAG-Iloilo) om hon kan ge bra hälsotips beträffande kreaturen – Norma är i botten veterinär. Buffeln Filippa har ett skrapsår på sidan – vi måste kolla hur det ska skötas.

När Anna-Eva kom tillbaka från Samar berättade hon att Eva är gravid –ja, jag menar att hästen Eva är dräktig. Vi måste nog prata med Norma för nu tror man att man inte kan använda Eva förrän efter att hon har fölat.
   Entusiasmen finns dock att sköta om djuren. Och kan vi bistå dem med lite experthjälp så ska nog allt gå bra.
 

eva
 

21 november

Hej!

Hästen Tina, skänkt av Tina Eriksson, har fått ett litet föl. En pojke. Hästarna håller hus i sitio Vergara på ön Negros. De tillhör MAGs hälsoprogram. Fölpojken kommer troligtvis att bytas mot en fölflicka, så att chanserna att få fler hästar finns.
   Tina har också skänkt 2750 kronor till en vattenbuffel (en gravid sådan) alldeles nyligen. Pengar insatta på ESULs fadderkonto. Tinas skänkta pengar förra året räckte också till 3 getter, en bock och två tackor.
   Hästen Tina har fungerat som ambulans. Bar ner en pojke till Bug-ang efter att han fallit och brutit en arm.
 

kram från eva
 

Quezon City den 22 februari 2000


  Kampanjen för bufflar, hästar och getter fortsätter
Anna-Lena Smith, svensk sjuksköterska, som bor här i Manila har startat en kampanj bland skandinaver och vänner också i Sverige. Man kan köpa en andel i en buffel, häst eller get. Och de kommer att finnas sedan i våra CMHPs.
   Häromdagen kom en större donation från Lunds universitet, omvårdnadsinstitutionen. Till en buffel. MAG har sedan snart ett år sporadisk kontakt med Lund och hoppas att sjuksköterskestuderanden därifrån kommer att ha möjlighet att komma över och besöka buffel och hälsoarbetare.
   Kampanjen startade strax före jul. Och getter har redan blivit inköpta på Negros. En av getterna kommer att heta Cathrine efter en norsk tjej som fick geten i julklapp.
   "Istället för att slakta påskalammet kan du skänka en get till hälsoprogram i Filippinerna." Kanske något att tänka på i påsk.

Anna-Eva är gravid – och Malin – och Tina förhoppningsvis snart igen
Ja, det är geten Anna-Eva som är gravid (eller dräktig). Hon bor i Sicalao. Malin är en vattenbuffel som bor i byn sitio Vergara på Negros. Tina Eriksson som skänkte en häst förra året har skänkt pengar till buffel igen. Den heter Malin efter hennes dotter.
   Hästen Tina arbetar i sitio Vergara. Pengarna som Tina skänkte för en häst räckte också till tre getter (getter är relativt billiga på Negros). Så där går det omkring två tackor som heter Anna och Eva samt en getabock som heter Johan.
   Tinas son Johan var här förra årets nyårshelg och kommer tillbaka nu för att dyka på Cebu. Han kommer troligen att besöka sin namne i sitio Vergara.

People-to-people projects
Det är sådana här projekt som jag tycker om. Folk i gräsrotsorganisationer får hjälp med livelihood samtidigt som det ger möjlighet för givarna att få en djupare förståelse av livet ute i en by i bergen. Förståelse av vikten av att folk tar saken i sina egna händer – som att ha egna hälsoprogram.
   Pga att avstånden till våra byar är långt, och det inte finns snabb kommunikation (som telefon) tar det ett tag innan djuren kan köpas in. Det kan ibland ta månader. Ofta i samband med att MAG besöker områdena.
   Cecil och jag planerar att köpa in två getter på marknaden i Alcala i Cagayan valley när vi ska på area visit i Sicalao nästa gång. Troligen i slutet av mars.

Ja, vänner, det här var lite information från mig här.

Sommaren har börjat redan. Det är nu ständigt över trettio grader och folk klagar över värmen. Tankarna går i långsammare mak.

Hälsningar från

eva



Klinikbesök bland arbetare

 

18 juli 1999


Idag kan man läsa i den filippinska dagstidningen Today om denguefeber och lungcancer. Det är en skrämmande utveckling.

MAG (Medical Action Group) hade idag, söndag, en Klinik ng Bayan (grovt översatt folkklinik). Den hölls i barangay Rosario i Cavite. Det är där Cavite Export Processing Zone ligger, och där MAG har gjort undersökning bland arbetare om hälsosituationen samt om arbetsvillkor. Det är främst kvinnor som arbetar i dessa rent exportinriktade fabriker. Lönen är 132 pesos (cirka 30 SEK) för 12 timmars arbetsdag och 7 dagars arbetsvecka. Efter att ha betalat hyra och mat blir det inte mycket över.

Vår "folkklinik" idag var tänkt som ett tack för de arbetare som har ställt upp i undersökningen. MAG arrangerade den tillsammans med barangay hall. Och det var där vi hade mottagningen – medical and dental. Det är nämligen helt omöjligt att få tillåtelse att göra detta inom CEPZA.
   Bland patienterna, de flesta kvinnor, fanns fall med typiskt arbetsmiljörelaterade problem. I CEPZA är majoriteten elektronikföretag. Här finns även textilföretag. Närmare 170 företag finns på ett område på cirka 100 ha.
   En kvinna uppgav andningsproblem hela dagarna under arbetet; först när hon kom hem lättade problemen. En kvinna hade extremt lågt blodvärde samt ödematösa underben. Hon är relativt ung. Hon måste utredas. Har det något samband med arbetsförhållandena?
   Man kan fråga sig hur befolkningen runt CEPZA mår. Vilken kvalitet har vattnet som befolkningen dricker? Kommer effekterna av den dåliga miljön att synas markant först efter något årtionde?

Inom CEPZA hittar man s.k. subcontractors, underleverantörer. Det är således inte alltid lätt att direkt spåra de stora varulvarna, de kända elektroniknamnen. Dessa gömmer sig. "Frihandelsområdena" är den globala imperialismens varulv som döljer sig i ett fåraskinn. "Philippines år 2000" är inget annat än ett stort bidrag till mänsklighetens misär på lång sikt. Ja, även kort sikt.
   Mänskliga rättigheter? De i västvärlden som får rätt att köpa billiga elektronikvaror och kläder? På direkt bekostnad av underbetald filippinsk arbetskraft – en arbetskraft som tvingar sig själv att gå med på låga löner och dåliga arbetsförhållanden för att överhuvudtaget kunna överleva nu . "Man har inte råd att tänka långsiktigt." Och man tillåts inte att samlas och diskutera det – fackföreningar är förbjudna inom CEPZA.

I Today berättas att WHO (Världshälsoorganisationen) har kommit ut med en rapport så påvisar att antalet sjukdomsfall i tropiska sjukdomar är på uppåtgående. Filippinerna finns på 10-i-topp-listan för denguefeber – dengue hemorrhagic fever eller, som den också kallas, dengue shock syndrome.
   En undersökning som WHO gjort bland pojkar i åldersgruppen 15–19 år visar att fallen lungcancer här i Metro Manila är sex gånger högre än bland pojkar i samma åldersgrupp i USA. Dr. John Budroe, en toxokolog i Oakland (på Office of the Envi
ronmental Hazard Assessment) påpekar att det är anmärkningsvärt. I USA ser man inga utvecklade lungcancerfall i den åldersgruppen. Men här i Manila ser man dem.
   Man menar att risken för lungcancer ökar kraftigt p.g.a. exponering för dieselavgaserna från bilar, jeepneys och bussar. Det är bekant att man hittar många gatubarn i Manila. Man hittar också mängder med slumområden som ligger vid kraftigt trafikerade gator. Det är i den miljön som barnen växer upp. Det är här de leker. De är här de befinner sig när de ska till skolan – om de går i skolan. Det är här de jobbar, alla barn som befinner sig på gatan och säljer cigaretter, snask, tidningar, sampanguitablomkransar etc.
   Situationen är alltså skrämmande – och värre kommer det säkert att bli när man om något år kollar situationen igen. För det finns fler och fler bilar på Manilas gator. Och det finns fler och fler sluminvånare som lever under omänskliga förhållanden.

21 juli 1999
Regnet har öst ner mest hela dagen. Det har blåst kraftigt. Och Manila har varit översvämmat på flera ställen. En del säger att 60% av Manila ligger under vatten.

Nick, Gil och jag skulle tillsammans med Benedicte (fransk läkarstuderande som blir färdig i november) göra läkarundersökning av strejkande arbetare nere i Malate (del av Metro Manila). Strax före lunch började det regna kraftigt. Och det blev bara värre och värre. När Benedicte kom till kontoret tvekade vi om vi skulle ge oss iväg. Risken finns ju alltid att man blir sittande i timmar någonstans.
   Det gick relativt hyfsat ner till restaurangen utanför vilka de strejkande var. Jag känner till Manila ganska bra, och undvek att åka på Maria Clara där det alltid svämmar över så fort det regnar.

Vi undersökte de som var på picketline. De strejkar för att få höjd lön – nu har de som bäst 198 pesos per dag, under minimilön, och de arbetar 6 dagar i veckan, har ingen betald semester, och inte får de något om de är sjuka.
   Men många av de 60 anställda har lägre lön. De har kontakt med ett av facken och de hade rekommenderat att de skulle begära 8 pesos löneförhöjning. Men ägaren går bara med på 3 pesos. Då kom arbetarna med ett bud på 5 pesos. Inte ens det accepterar ägaren.
   De har strejkat sedan 9 juli. Och de hade bett MAG att komma och undersöka dem. Det är ju ett av våra arbetsområden. Vi har dock ingen budget för det. Men vi försöker alltid ställa upp om vi kan. Benedicte hjälpte till. Och jag fungerade som tolk och sjuksköterska.

Vädret blev värre och värre. När vi var klara åkte vi iväg från platsen som är känt turistområde. Här ser man många uteliggare av olika åldrar. Ett tag var området "rensat" från prostitution. Men allt är sig likt igen.
 

eva



Loppis i Manila

 

Quezon City den 29 september 1999


Häromdagen hade MAG loppis igen hos Balay. Det var ett tag sedan sist.

Anja, min holländska väninna, åkte tillbaka till Holland efter att ha varit här ett år. Hon gav några påsar till bidrag. Och av Annika Eriksson, ambassadörsfrun, fick jag en hel del kassar med kläder. Dessutom skänkte hon fina yllefiltar. 10 stycken. Ska fundera på var jag kan kränga dem. För även om det ibland är kyligt på natten ute i byarna, så är de inte lämpliga där. De blir lätt skitiga – av lerdamm.

Det gick ganska bra på loppisen. Vi fick ihop cirka 3700 pesos. Det var mest Balay- folk som köpte. De hade haft general assembly med folk från provinserna på besök. Det var ju ett tillfälle för dem att ta del av svenska och holländska garderober.
   Men nu ska Balay flytta. Dock inte så långt ifrån. Men inte samma ypperliga läge. Får se hur vi ordnar det med loppisarna i fortsättning.

17 november
Anna-Lena (sjuksköterska som bor här) kommer att göra en annons om getter och andra kreatur för att sätta in den i ScanNews som är skandinaviska föreningens tidning. Jag hade en lång artikel där i septembernumret. Den artikeln gav respons det ringde en norska som ville följa med till Sicalao med andra norrmän/kvinnor. Tyvärr passade inte tiden för något besök.
   Men skandinaverna (speciellt de norska) är väldigt intresserade och på alerten vad det gäller att komma ut och se saker, samt stödja NGOs.

Så imorse var jag på skandinavisk kaffemorgon. Jag hade ett eget bord där jag sålde hantverk – och jag sålde bra. Det fanns ytterligare ett bord med hantverk från E.V.A, en paraplyorganisation som tillverkar hantverksprodukter, bl.a. från Aetasprojekt (med laharaska). Vackra produkter.
   Jag hade trådkort som kvinnor vid lake Cebu på Mindanao har tillverkat. Jennifer (en engelska med skotskt ursprung) sålde och pratade för sina produkter. Hon blev mycket intresserad av trådkorten och ville beställa flera hundra – för att användas tillsammans med "hennes" produkter. Så nu har jag kopplat ihop People´s Mend med henne. Kändes alltså mycket stimulerande.
   En laddning med hantverk har också kommit till Sverige via en vän från ICA. Det är min väninna Lena J. som försöker sälja till vänner och bekanta inför julen. Om det blir något över tänker hon se till att de kommer upp till Anna-Eva i Sundsvall. Och till slut kanske de kommer att hamna hos er i Kramfors resp. Skellefteå.
   Idag fick jag meddelande att fotoramar som jag beställt från politiska fångar i Muntinlupa kommer att bli klara i slutet av november. Fina fotoramar.

Alla mina 24 trådkort tog slut i brådrasket, så jag åkte över till PGX och köpte några till – för att sälja. Det blir en del pengar för MAG. och vår Unexpected fund. Tre hundra kronor cirka, vilket betyder ungefär en get – om man vill använda dem till det ändamålet.

eva

Styrelsemöte i Medical Action Group

 

17 oktober 1999


 Hej vänner!

Jag har just kommit hem från MAGs styrelsemöte – tvådagars. Jag är inte med i styrelsen, men MAG har för vana att också låta personal som kan det vara med på diskussioner. Speciellt som nu när vi skulle presentera hur våra program fungerar.

Det diskuterades om strategisk planering – för år 2000 fram till 2004. Man diskuterade också mycket om hälsa och mänskliga rättigheter.

MAGs ekonomiska situation är inte så jobbig som den var för knappt ett år sedan. Vi har fått 180.000 pesos som stöd till vårt CMHP-projekt från Medisch Comité Filippijnen (i Nederländerna). Och till den potten kommer mitt stöd på 108.000 pesos + 24.000 pesos (de senare är direkt stöd till Norma Chans lön i MAGs Western Visayan chapter).
   Vi har andra pengar också; vår Unexpected Fund för CMHP – sålda kläder, hantverk och donationer; en Sicalaofond; ESULs djurfond. Det blev pengar över efter köpet av häst och vattenbufflar. Det finns nu en vattenbuffel (en kossa som väntar kalv) i Lebpas CMHP. Baby och Faith köpte en när de var nere där häromveckan.
   Och så samlar vi pengar till en motorbåtsambulans.

Imorgon och tisdag ska vi ha CMHP-möte och diskutera och utvärdera projektområdena och hur vi har arbetat – om det var på rätt eller fel sätt etc. – och klargöra vilka stadier de olika områdena är på – samt planera hur vi ska gå vidare. Norma från Iloilo, Cecil, Faith, Baby och jag är "vi".
   Då kommer vi också att diskutera om de olika saving generating projects som finns i de olika områdena. De pengar vi har för CMHPs är inte på långt när vad som behövs – men vi tänker försöker göra det bästa möjliga av det vi har. Och det positiva är iallafall att se att hälsoprogrammen har kunnat jobba om än på sparlåga.

Vi hoppas naturligtvis att mer stöd kommer att komma in. Och kanske ESUL kommer att diskutera stöd till något av områdena.

MAG har fått stöd för arbetet med tortyroffer från en FN-fond. Vi fortsätter med Occupational Health and Safetyprogrammet, som har stöd till juni 2000.
   Vi arbetar också med Cooperative Botica (apotek). Och så har vi vårt Human Rights Education Program – bland sjuksköterskor- och medicine studerande.

Det var mycket stimulerande att följa med i den engagerande diskussion som MAG-styrelsen hade.

Ha det så bra. Hör gärna av er.
 

eva

Åter i Sitio Mendez

 

Lördag den 4 december 1999
Hej allihopa!

Igår gjorde jag något som jag tänkt göra för länge sedan: jag var tillbaka i Sitio Mendez. Kommer ni ihåg rivningen av slumområdet där en av ledarna mördades medan jag var där?

Det har gått drygt två år sedan jag var där sist.
   Beng (sjuksköterska på MAGkontoret) och jag åkte dit. Ett helt opretentiöst besök. Jag ville se hur det ser ut där nu.

Ka Roger kanske en del av er kommer ihåg till namnet. KPML-ledaren – urban poor-organisationen. Det var han som sade att "I smell something fishy here, they promised no weapon". Det var i augusti 1997 när invånarna från Sitio Mendez tågade tillbaka efter att ha demonstrerat i mer än en månads tid utanför Quezon City Hall. Det var ett triumfartat återtåg – land var utlovat till dem. Men fortfarande hängde "lukten av vapen i luften". Vi blev ju inlåsta i det avspärrade området.
   Det jag såg 1997 när jag blickade över platsen var ett totalförstört område. Med bråte överallt. Raserade hus. Möbler. Hushållsredskap. Folk som försökte komma in och ta till vara på något att bygga ett skjul av igen. Det var starkt bevakat av privatvakter – kraftigt beväpnade.

Jag känner igen mig nu – men samtidigt inte. Där det senast fanns uppspända tältdukar byggs det nu – och många hus är färdigbyggda.
   Sitio Mendez-invånarna har fått land, per hushåll. Och de har lyckats förhandla till sig så att de får "radhus" i två våningar på en sammanlagd bostadsyta av 32 kvadratmeter. De är mycket glada. 31 hus är redan färdigbyggda. Före jul beräknar man att det ska finnas ytterligare 39 klara. Januari–februari kommer det att finnas ytterligare 35 färdigbyggda hus.
   Alla hjälper till och bygger – av hollow blocks. Man bygger längor på 15–20 hus rygg mot rygg. Med 6 meter breda gator. Man bygger tillsammans – använder sig av Bayanihan-metoden, som är vanlig ute på landsbygden. När man ska bygga ett hus hjälper alla grannarna till – och när nästa granne behöver bygga till eller nytt så ställer alla upp igen.
   I det här fallet, i Sitio Mendez, är det unikt eftersom det är ett stadsområde. Man vet i förväg inte vem som ska ha turen – det lottas nämligen om turordning – att få
flytta in när hus blir klara. Det resulterar i att man lägger ner all sin kraft för att få husen så bra som möjligt.
   En annan fördel är också att befolkningen blandas – de som har det relativt bra beställt och de som inte har det. Och det blandas också bland forna grannar och släktingar etc.

Jag "besiktigade" husen som var klara. En del är enormt propra. Det verkar som om de som har sari-sari store har det litet mer inkomst. De har oftast målat väggarna inomhus, och ibland utomhus. Och de har pyntat utanför huset, gjort en liten trädgård, eller cementerat och en del har byggt ut taket så att det inte ska bli regnigt vid entrén, och några enstaka har satt upp staket.
   Målade väggar har naturligtvis sin fördel – ser renare ut, lättare att hålla rent. Men målarfärg är dyrt och det är inget man prioriterar.
   Alla hus har rinnande vatten. I en del av rummet nertill finns en diskbänk med rostfri ho och en kallvattenskran (i Filippinerna ser man väldigt sällan varmvatten, endast på hotell o.dyl.). Det finns också en vattentoalett – dock inte med spolning. Man använder sig av skopmetoden när man spolar.
   En trappa utefter väggen leder upp till övervåningen som är ljus: två fönster åt ena hållet och ett fönster åt andra hållet.

Hur utvecklades nu det hela till ett lyckat husprojekt? Enligt Samuel Manalan som är styrelseordförande i neighboorhood association ASAMBA föreslog en NGO under 1997 att Sitio Mendez-folket via ASAMBA skulle försöka kontakta HABITAT for humanity, en organisation med huvudkontor i USA. Jimmy Carter, f.d. USA-president, är visst högsta hönset där. HABITAT har ett lokalkontor i Filippinerna. HABITAT stöder livelihood projects. De ger lån till familjer/communities. Center for community transformancy. Och man stödde således också Sitio Mendezinvånarna.

Husbygget påbörjades i juli i år. 298 familjer har alltså fått möjlighet till långtidslån för husbygge – på 10 år ska de ha betalt tillbaka de 82265 pesos som ett hus kostar. De betalar 700 pesos i avgift per månad. En mycket låg boendekostnad. Speciellt om man betänker att de kommer att äga husen, och de äger också marken som huset står på (endast ett 20-tal familjer hade valt att bara ta emot mark).
   HABITAT hade vissa kriterier för lån. Bl.a. skulle familjen ha en inkomst på 8.000 pesos per månad. Om inte mannen tjänade tillräckligt så stimulerades frun att ta arbete också. Mina siffror kanske inte är exakta, men i princip riktiga. Totalt kommer 240 hus att byggas. De kommer att vara klara under 3:e kvartalet av år 2000.
   HABITAT diskuterade med varje familj, under 3 timmar pågick intervjun. Det var de familjer som hade ansökt om att få bygga. Under intervjun fanns det folk även från city government, barangay chairman och även från grannorganisationen ASAMBA närvarande.
   Om man ansågs ha klarat av kraven/kriterierna blev man erbjuden att delta i seminarier som hölls under 3 på varandra följande lördagar. Efter att man hade klarat "examen" kunde man påbörja byggandet av husen per batch (huslänga).

Det hela bygger på kooperativ idé. Frivilliga från NGOs kommer också och deltar i byggandet. Speciellt på lördagarna ser man många frivilliga. De kommer inte bara från folkrörelser utan också från olika kyrkliga organisationer.
   Washington State University har etablerat kontakt med Sitio Mendez via HABITAT. HABITAT lånar också ut pengar – på en 3-månaders period. Lånen är alltså mycket fördelaktiga. Man betalar en ränta på 3% vilket är helt annat än vad man tidigare varit van vid – när man går till en "bombay" (av indisk ursprung – de lånar ut pengar till ockerräntor och med fruktansvärda villkor). Deras lån kallas 5/6 lån. Det betyder man lånar 5 pesos och efter en månad ska man ha betalat tillbaka 6 pesos. Det blir väl 20% ränta vad jag förstår.

"En del människor kallas oss slarvigt för ´squatters´ men det stämmer inte. Vi äger marken och vi kommer att äga våra hus", säger Samuel till mig.

Jag träffade Linda Sapikandante igen. Hon är ordförande för ASAMBA. Kärt återseende. Kändes så trevligt att se något projekt som börjat så tragiskt få ett lyckligt slut – utan att folk har fått ge upp sin värdighet. Nej, här har de istället stärkts, och kampandan finns kvar. De har haft en kooperativ affär. Just nu fungerar den inte man kommer att välja ny styrelse och hoppas att komma igång igen.

Medical Action Group (MAG) har tränat hälsoarbetare på begäran från ASAMBA. Och sinom tid kommer man att öppna en kooperativ botica (apotek) här i Sitio Mendez. Det hela sker i samarbete med MAG.
   Sådana här projekt värmer ens hjärta. Jag ska försöka ta det för vana att åka dit och följa projektets utveckling.
 

hälsningar från eva



Brev från Filippinerna har tidigare utkommit med 3 nummer (3-4 var dubbelnr). De publiceras dels på World Wide Web, www.esul.org/brev/, dels i pappersupplaga för prenumeranter samt för bidragsgivare som med minst 100 kr stött Stiftelsen ESULs biståndsverksamhet.

En vänförening till Stiftelsen ESUL bildades vid årsskiftet, för att samla tidigare emmausmedlemmar, stödarbetare och andra intresserade. Vänföreningen kommer att överta den tidigare Emmaus-föreningens roll i stiftelsen, och vara representerad i stiftelsens styrelse. För mer information skriv till friends@esul.org eller kontakta:

Anna-Eva Kärrman, Grönborgsgatan 1 B, 852 37 Sundsvall, tel. 060-12 80 79

Gunilla Nilsson, Gävlegatan 8, 4 tr, 113 30 Stockholm.