Brev från Filippinerna

Copyright © Stiftelsen ESULs Vänner, december 2000


Foto: läkarbesök

INNEHÅLL
Loppis
Sicalao i norra Filippinerna
Ur två brev till Forum Syd
Kidnappning
Akut fältklinik
Huknan
Demonstrationer mot "Erap"
Nyårsbrev från Eva
Om ESULs pilotprojekt med mikrokrediter
Stiftelsen ESULs Vänner och Brev från Filippinerna



Loppis

Fredag den 17 mars 2000
Uppdatering
Hej kära vänner! Det är bara någon timme innan loppisen ska gå av stapeln.
   Faith kommer att faxa till svenska ambassaden för ett möte med dem förhoppningsvis tisdag. Tanken med det är att MAG "uppdaterar" dem. Vi tror att det är mycket viktigt. Ju mer vi är i kontakt, ju mer vi bubblar om vad vi gör, ju mer vi berättar för dem om situationen (tvångsförflyttade människor på landsbygd och i stad) etc. desto "lättare" blir det för dem att ta ställning till projekt, utvärdera etc. Vi kan exempelvis bjuda in personal att följa med på våra aktiviteter. Jag har ju lyckats med att bygga upp en bra kontakt med utlandssvenskar och andra skandinaver. Resultat: buffel-, häst- och getstöd; folk sprider information om våra projekt och nu senast det här med välgörenhetsbasaren där hälften av inkomsten går till MAG!!

Loppisresultat
Gamla emmaus-tider är tillbaka - eller?
   Idag sålde vi för runt 7.000 pesos. Det är mycket här i Filippinerna. Pengarna går till MAGs årsmöte. En del av de pengar vi behöver för det. Var kul att ha loppis tillsammans med andra. Well, PGX (Peoples Global Exchange) sålde hantverk. Och IPG (Institute of Politics and Governance) sålde begagnade kläder och barnböcker samt gamla "nya" böcker. Vi fick bredare publik. Och fler folk kom och tittade på deras hantverk och kläder och barnböcker. Så gott folk - vi (inkluderar er) gamla emmaiter kan känna oss nöjda. Traditionen fortsätter. Och ni ska veta att jag känner som jag är en del av verksamheten som vi hade i Sverige!

Många kramar från eva

Allsta Gård den 11 juli
Jag säljer på av filippinhantverk. Traditionella bjärtråbor handlade för ca 1200 i lördags då det var hembygdsdag. Kul tycker jag. Kändes lite som i gamla tider på Vaksala torg.
Hej från Inger



Sicalao i norra Filippinerna

Quezon City den 17 januari
Igår kom jag och Cecil och Anna-Lena tillbaka från Sicalao. Nytt årtusende - år 2000 skulle ju vara utvecklingsåret enligt förre president Ramos, ja även president Erap siktade på det. Glöm det, säger jag. Kom ut i byarna och se på utvecklingen eller rättare sagt avsaknad på aktioner från regeringshåll. Våra aggayer har ännu inte fått någon jord. De är fortfarande lika fattiga. Och sjuka. Men har inte MAGs projekt haft något positivt inflytande på aggayfolket i Sicalao? När jag ser tillbaka på hur det var när vi kom kan jag se utveckling, förändring om än i liten skala. Något som är påtagligt är getterna som nu finns hos en del av familjerna, rättare sagt 6 av de mer än 40 aggayfamiljerna har en eller flera getter. De flesta av hönsen som skänktes av jordbruksministeriet (det lokala) för snart två år sedan har dött (en del har sålts eller slaktats). Men man ser fortfarande en och annan höna och tupp. Man ser några grisar också. Privata investeringar.

Foto: getter i Sicalao

   När MAG kom till byn var husen generellt av sämre kvalitet. Fortfarande ser man hus med väggar av bara torra bananblad som byts ut emellanåt eller också låter man hålen vara och man får på så sätt större "luftkonditionering". Det finns en hälsokommitté - fem stycken hälsoarbetare. Som uppfattar sig som hälsoarbetare. De känner sig säkrare på sitt arbete men de behöver fortfarande mycket mer träning. Situationen i Sicalao är svårare än i de andra tre MAG-områdena. Jordfrågan som hela tiden hänger över och ännu ej är löst. När Cecil, Anna-Lena (sköterska, svenska som bor i Manila, och MAG-supporter) och jag kom till Lasam mötte vi kongressman Lara. Han var på tillfälligt besök. Vi pratade om jorden som han utlovat att han skulle köpa åt dem. Allt är nästan klart, enligt honom. Han väntar på pengar från myndigheterna. Hans plan är att aggayer från Sicalao och bredvidliggande by Peru ska flytta till mark som ligger på andra sidan floden. Där ska de kunna odla majs bl.a.
hälsningar eva

Söndagen den 2 april
För er kännedom !
Hej, känner för att dela med mig av reflektioner.

Sedan jag var uppe i byn i mitten av januari har minst två barn dött: Marco samt ett barn som dog i samband med förlossningen.
   För er som inte vet så dog Marco (cirka 8-9 år gammal) i malaria falciparum bara efter någon dags sjukdom. Han dog i mars. Och han är begravd nära hemmet.

Barnadödligheten är alltså hög, men jag ser på MAGs hälsoprogram som en tillgång. Fler barn skulle ha dött. Grymt, inte sant? Ska kolla statistiken som vi för och se om siffran har sjunkit, vilket jag hoppas.
   Det kändes värmande att höra av en av hälsoarbetarna, Siannin, att hon uppskattar mycket att de har lärt sig vart de ska vända sig (främst vid remitteringar), vad de kan kräva (mänskliga rättigheter) samt betr. getterna. En get i varje aggayfamilj är vårt syfte. En levande bankbok med ränta. Men miljöaspekten måste också tas i akt.

Jag är alltså på väg till Negros occidental, närmare bestämt till sitio Vergara (barangay Bug-ang, Toboso). Jag ska assistera de två holländska sjuksköterskestuderandena som är där sedan 10 dagar (assisterade av MAG tolk och barnmorska). Nu är det jag som ska ta över.
   Åker ensam. Men det ska inte vara något problem. Finns ingen elektricitet i byn, snålt med lanthandel så man får proviantera innan man kommer dit (ligger uppe bland sockerplantager uppe på ett berg).

Vänliga hälsningar Eva

Onsdagen den 16 augusti
Hej!
Någon vecka efter att vi varit i Sicalao i början av april dog 7 barn!! För mig var det en chockartad information. Det är nästan 10% av alla aggaybarnen!
   Dödsorsaken skulle ha varit diarré. Men man dör inte bara av diarré. Jag menar en vanlig person överlever. Nej, det beror ofta på att man är väldigt undernärd, dålig motståndskraft. Och finns det kunnig "sjukvårdspersonal" så kan den hjälpa till. Det var bara en familj som åkte ner till sjukhuset med barnet; det dog efter någon dag.

Vad jag kan säga om MAGs projekt i Sicalao är att vi på många punkter inte lyckats. Det kan bero på kultur, analfabetismen (vår alternativa undervisning var inte bra). Och naturligtvis att det inte har funnits någon stark person i samhället som har tagit på sig rollen att verkligen genomföra projektet. Naturligtvis känns det extra frustrerande för mig eftersom projektet i Sicalao är det projekt där jag varit mest engagerad. Men jag vet, det är inte mitt fel.

Det var Ces som var i Sicalao sista gången, med universitetsstudenter som stöder aggaybarn i skolan (den vanliga skolan). Och hon hade inte tid, enligt vad hon säger, att göra djupare undersökningar om orsaken till att epidemin bröt ut. Man borde också kollat om det kanske var en annan sjukdom, t ex mässling som låg bakom det hela. Och var också ilocanobarnen sjuka? Många frågor. Men när Ces var där var det redan juni. Knappt två månader hade gått.
   Hursomhelst upplever jag det inträffade som mycket tragiskt. De flesta barn var runt 1 år. Och många av dem väldigt undernärda. Ett barn gick i skolan.
   Om vi fortsätter i Sicalao måste vi börja från början igen -- OK, en del har dock utvecklats sedan MAG kom dit. Men ni kan också förstå hur det känns att se hur långsamt det går innan folk får egen jord. Löften, löften, löften från politiker. Och nästa år är det val igen.

eva

Ur Evas berättelse "Marco, hör du mig"?
Undrar hur ni har det i Intek när det stormar så hårt. Ces och jag är på väg till Sicalao i mitten av september.
Foto: Myrna   Det var alarmerande information vi fick från the Aggay community. Sju barn dog i april ? Vi har skrivit till alla aggayhälsoarbetare, och även Marcos mamma Myrna får ett brev. Vi vill att de sätter sig ner och diskuterar riktigt ordentligt vad de kan göra för att förebygga att barnen dör.
   Synd att Marcos mamma inte får vara hälsoarbetare för sin man. Hon kan ju läsa och skriva. Och hon skulle ha kunnat bli till så stor hjälp. Men - det är sådant som vi inte kan rå på?
   Vi har också skrivit till personalen på kliniken i Lasam centro. Vi undrar vilka aktioner de vidtog. Vi hoppas att aggayhälsoarbetarna ska bli mer alerta och rapportera meddetsamma till kliniken i Lasam, till sjukhuset, till socialen, ja, till så många myndigheter som möjligt. Så att aggayer till slut kan få egen jord och känna sig mer säkra att satsa på en framtid för sina barn, i Sicalao.

Vi skickade breven till Danny och hoppas att han distribuerar dem meddetsamma. Vanlig postgång här i Filippinerna fungerar inte så bra. Nu skickade vi med bussbolaget som kör till Lasam.
   Vi har också skrivit till lärarna i vanliga skolan i Sicalao. Ces berättade att Marsyal inte går till skolan längre. Hörde att mamma Myrna blivit helt bestört när läraren berättade att "det kanhända att ditt barn går hemifrån på morgonen, Myrna, men han kommer inte till skolan!"?

Det tog mig hårt det här att så många barn dog. När jag gick igenom namnen började tårarna komma.Nu när Ces och jag åker till Sicalao hoppas vi att Ka Fidel, hövdingen, kommer att vara med på möten om hur ni ska försöka få en radikal förändring på er levnadssituation i Sicalao. Om han bara tog sig för att flytta och vara mer tillsammans med de andra aggayer som slagit sig ner i Balbak 2. Han lovade - men det blev aldrig så. Han har en avgörande roll bland aggayer. Ett av hans barnbarn, Marivic, dog i april av diarré.
   Undrar hur Fidels fru Niebes mår? Hon har långt framskriden tuberkulos men vägrar att gå till sjukhuset och få hjälp. Sist jag var på hembesök hos henne satt hon där avmagrad i det supersmutsiga huset, tillsammans med Marivic, likaledes väldigt skitig. Och förmodligen också smittad av mormor. Och nappflaskan med utspädd mjölk låg slängd bland skiten, och emellanåt smakade Marivic på den.Utvecklingen av hälsoprogrammet hos aggayer går långsamt. Naturen arbetar emot er. Tyfoner alltemellanåt. Och ingen egen jord. Och kanske kulturen också.
   Vi har inte gett upp, fast det emellanåt känns så tröstlöst. Men det är inte er man ska klaga på. Nej, det är de ansvariga myndigheterna som sällan rör ett finger.
Eva

Torsdagen den 21 september
Utdrag ur brev från Eva till Eeva i Helsingfors
Jag har precis återvänt från Sicalao, vi hade fått en rapport att 7 barn dött av diarré i April?

Så vi åkte dit för att göra en undersökning. Inget av barnen hade dött p.g.a. diarré. Vi insåg att det inte var 7 barn utan 9 stycken + de 2 som dog i mars. Fruktansvärt. De hade i huvudsak hög feber, troligtvis malaria, kanske lunginflammation, eller denguefeber. Också 3 vuxna aggayer hade avlidit. En av dem var vår avhållna Martina, hon som också var medicinkvinna. Hon dog av malaria.
   Vi fick möjlighet att diskutera med Aggay-kommuniteten hur vi skulle hjälpa dem att överleva. Enkla åtgärder som att tillverka och ge oral vätskeersättning när de har hög feber, att få iväg anhöriga snabbt till sjukhus (trots att sjukhusen ibland inte är värda namnet, och att man verkligen kan kritisera deras attityder mot aggayerna - men de är väl förhoppningsvis bättre än ingenting alls.)
   De vill att vi kommer tillbaka snart.

Hälsning från eva



Ur två brev till Forum Syd

Tisdag den 14 mars
I Filippinerna pågår krig
På senaste åren har MILF, (Moro Islamic Liberation Front), varit den mest militanta gerillarörelsen. NPA (den kommunistiska New People´s Army) försöker med terroraktioner återta de positioner den hade innan splittringen inom rörelsen i början av 1990-talet. Den demokratiska delen av den rörelsen ansåg det möjligt att kämpa för förbättring i landet på olika fronter; den kom att verka för demokratisk utveckling i landet, bl.a. genom att agera inom det parlamentariska systemet.
   Partiet Akbayan (Citizens Action Party) har blivit uttryck för samlade demokratiska krafter och har en ledamot i kongressen, Etta Rosales. Emellanåt blandas Akbayan av folk som inte är hemma på tagalog (filippinska) ihop med paraplyorganisationen Bayan. Bayan står mycket nära CPP (Communist Party of the Philippines, som leds av Jose Maria Sison från exilen i Holland). Bayan är den legala fronten för National Democratic Front, där CPP är ledande medlemsorganisation.
   Brott mot mänskliga rättigheter fortsätter således. MILF kämpar för autonomi och har en stark armé som orsakar regeringen problem. MILF kritiseras ofta för att rekrytera barnsoldater. De förespråkar ett samhälle där muslimsk lag ska råda.
   Stridigheter mellan regeringsmilitär och MILF orsakar massevakueringar av byar i stora delar av Mindanao. Detta i kombination med naturkatastrofer såsom översvämningar får svåra konsekvenser för folks överlevnad.
   Det har på senaste tiden förekommit en upptrappning av stridigheterna, dels på Mindanao i söder, men också på andra öar. Medical Action Group blir allt oftare ombedd att delta i medical missions i samband med stora evakueringar. Nu senast rör det sig om evakuering av minoritetsfolk på ön Mindoro - mangyans - i samband med att regeringsmilitär slår till efter att en borgmästare mördats av NPA.

Ett av MAGs områden där man hjälper till att starta hälsoprogram, i North Cotabato, har drabbats. Området har varit relativt stabilt länge. Dock ej helt säkert för utlänningar. Kidnappningar på Mindanao förekommer men då mest i jakt på affärsmän - kineser. Men även NGO-arbetare har tillfångatagits.
Situationen för folket i Lebpas där MAG-projektet ligger har utvecklats enligt planerna. Hälsoarbetarna har genomgått all hälsoträning - medicinsk och psykosocial. Och de är nu inne i den fas där de utvecklar livelihood projects för att få hälsoprogrammet varaktigt. Utrustning för tillverkning av örtmediciner har skänkts och utvecklats. Vattenbuffel har skänkts av den svenska stiftelsen ESUL för att utveckla jordbruket. Fler bufflar samt hästar och getter är på väg att köpas in - medel som inkommit i samband med att MAG har sålt hantverk. Krigstillståndet i omkringliggande område gör att uppköpet har fått uppskjutas.
   Bybefolkningen är just nu "trapped" i Lebpas. De kan inte bege sig därifrån eftersom MILF har checkpoints utefter floden som är den väg man ger sig till och från Lebpas. Ej heller tillåter MILF nu att medicinsk personal kommer in i Lebpas - av samma anledning, checkpoints.

Under Aquino-tiden var det alltså utbrett med vigilante groups (dödsskvadroner). Senaste utvecklingen i Davaoområdet (Filippinernas andra största stad) är att Alsa Masa (vigilante groups) har bildats igen.

Under Estrada-regeringen (president Estrada blev vald 1998) återinfördes dödsstraffet. Organisationer för mänskliga rättigheter, såsom PAHRA (Philippine Alliance of Human Rights Advocates) där Medical Action Group är medlem, bekämpar dödsstraffet. Andra medlemmar är bl.a. Philrights, Balay, Task Force Detainees, Ecumenical Commission for Displaced Communities.
   Fortfarande finns det cirka 150 politiska fångar i landet. Ett av MAGs program, stött av UN, ger medicinsk assistans till dessa politiska fångar.

En del utländska organisationer, funding agencies, regeringar har uppfattningen att brott mot mänskliga rättigheter minskat pga att antalet tortyrfall har minskat.
   De mänskliga rättighetsorganisationerna hävdar att brott mot mänskliga rättigheter inte endast gäller civil and political rights utan även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
   Det är därför Medical Action Group också har ett utvidgat mandat sedan mitten av 90-talet. Och det är därför som arbetsområdet utvidgats till att hjälpa till att sprida kunskap om vilka rättigheter som folkgrupper har.
   Under Ramos och Estradas tid förekommer allt oftare stora rivningar av slumområden. Ibland, men inte alltid, erbjuds nu alternativt boende, dvs folk erbjuds att flytta långt utanför staden till områden där ofta varken vatten eller elektricitet finns. Och det finns ej heller möjligheter för dem att hitta någon försörjning.
   Filippinerna är ett land där korruption totalt genomsyrar myndigheter och privat företagsamhet. Att hälso- och sjukvården inte fungerar beror på att det inte "finns tillräckligt mycket pengar" i landet. Hur kan det då komma sig att de som är rika är så extremt rika? Pengar finns i landet, men det handlar om hur pengar fördelas.

Quezon city söndag den 19 mars

Vad händer i Filippinerna?
Det pågår fullt krig i vissa delar av södra Filippinerna med MILF (Moro Islamic Liberation Front). Och i andra delar av landet är det "encounters" mellan NPA-gerillan och regeringsmilitär. Och folk dödas. I gårdagens tidning Today såg man en grotesk bild på förstasidan med 6 (som det sägs i bildtexten) dödade medlemmar av NPA-gerillan. I dagens Philippine Inquirer har man en tankbil mitt i staden Lanao på förstasidan. Militären "ska rensa ut varenda MILF-soldat från Lanao city". Igår intog MILF-gerillan Lanao city och kontrollerade staden några timmar. Annat som diskuteras är om First Lady har varit med och försnillat fonder.
   Och oljeprishöjningen - igen - retar gallfeber på många.

Jag jobbar i Medical Action Groups Community Managed Health Program med hälsoutbildning bland internal refugees beneficiaries i Cagayan province i norr, Negros Occidental, Eastern Samar samt North Cotabato - alla evakuerade från sina byar för flera år sedan men har kommit tillbaka. Ett av MAGs kriterier för att hjälpa till att starta sustainable health programs är att det politiska området är stabilt, dvs att risk för militära aktioner är i princip noll.

Evakuering i North Cotabato
Så har det varit sedan MAG påbörjade projektet 1 juli 1996. Men strax före jul (1999) drabbades byborna i Lebpas (President Roxas, North Cotabato) av MILFs och regeringsmilitärens aktioner. Byn måste evakueras.
   Man flyttade tillbaka, men var tvungna att evakuera igen i januari. Det förekommer inte stridigheter i byn själv men runtomkring.
   Bybor i mer avlägsna sitios (delar av en by), bor enligt uppgift från Gil (psykolog från MAG som besökte staden Carmen och mötte Lebpas' barangay captain i början av mars) nu i skolan i Lebpas samt i det nästan färdigbyggda health center som hälsokommittén (tränade av MAG) byggt.
   Hur gärna Medical Action Group än vill går det just nu inte att komma in i byn och ha medical mission - medical mission betyder akut fältklinik. Många är sjuka och mat utifrån kommer inte in. Arbete på fälten fungerar ej.
   Vi är dock tacksamma att hälsokommittén fungerar. När dr. Faith Mesa (MAGs executive director) samt tandläkaren Mariasol Morado (MAG-tandläkare) besökte byn Lebpas så sent som i slutet av oktober fanns inga direkta tecken till att stridigheter skulle blossa upp i området. Våra hälsoarbetare har fått basic health skills training samt psycho-social training. Dessutom är man hela tiden medveten om betydelsen av att hela bygemenskapen aktivt deltar i processen för att få hälsoprogrammet hållbart.
   Vid detta besök samlades hälsokommittén tillsammans med community leaders för utbildning i mänskliga rättigheter. Sådana kunskaper är en viktig grundsten i träningen. Då diskuteras inte bara politiska och civila rättigheter, utan även ekonomiska, sociala och kulturella. Och byborna berättar om den aktuella situationen.
   Genuskänslighetsaspekten har förts fram från första början. Och i detta "macho"samhälle är denna aspekt avgörande för om projektet ska lyckas eller ej.

Kidnappningsrisk
Betr. säkerhetsaspekten: så har jag beslutat redan tidigare att inte utmana ödet och åka till byn Lebpas i North Cotabato; det har då varit frågan om risken för kidnappning. Något som fortfarande är aktuellt. Utlänningar ses som tjocka plånböcker. Och jag har bedömt att jag kan göra mer nytta för MAG om jag inte är kidnappad.

Medical missions - fältkliniker
MAG har annars inga fonder för medical missions (läkarklinik i byar/slumområden) men får många akuta förfrågningar i samband med tvångsevakueringar om vi kan ställa upp med läkare, sjuksköterskor, psykologer och tandläkare. MAG rekryterar då frivilliga till dessa medical missions, samt frågar runt om donationer av mediciner som behövs.
   MAGs syn på medical missions är att de inte bara är "dole outs"; i samband med medical missions ger man före kliniken information om första hjälp (som behövs vid exempelvis tvångsevakuering på landsbygd och i stad) samt information om förebyggande hälso- och sjukvård eftersom dessa människor lever under dåliga sanitära omständigheter såsom på trottoarer, eller i evakueringscentra, där smittsamma sjukdomar snabbt sprids bl.a. genom otillräckligt med rent vatten, tillgång till toaletter samt avsaknad av mat. Det är också mycket viktigt att hälsoarbetarna utbildas i hur de kan bedöma det mentala hälsotillståndet hos de evakuerade samt veta hur de kan hjälpa bäst.

Sopberget i Quezon City rasade
I morse kl 8 rasade delar av sopberget Payatas i Quezon City. Vid 10-tiden ikväll var 44 döda, 300 räddade och 38 på sjukhus. (Ej helsäker på om de sårade på sjukhus är fler.) Dödssiffrorna stiger säkert när man hittar fler människor begravda i soporna. På sopberget bor mellan 60-100.000 människor. De lever av soporna. Vad de hittar säljer de till s.k. Junkshops. Folk har blivit erbjudna förflyttning, fast där finns ingen möjlighet att försörja sig, så de återvänder till sopberget.
   Sopberget är nu lika stort som det illa beryktade Smokey Mountain som president Ramos senare jämnade med marken och lät bebygga med low cost houses. Resultatet blev att alla sopor därifrån hamnade på Payatas.
   Hur sopproblemet kommer att lösas är klart: det är meningen att manilaborna ska källsortera. Men till vad nytta? när sopbilarna blandar alla påsar på flaken?? Det är ju bra att tanken finns, men ännu bättre att man handlar därefter.

Onsdag den 12 juli
Payatas
Dödssiffrorna bara stiger, 122 döda nu strax före kl. 18 idag. Och man fortsätter och gräver. Siffran kommer troligtvis att nå 200. Fruktansvärt.
   Peson faller - och den har väl aldrig varit så låg som nu. En USD = mer än 45 pesos.

Och på Mindanao faller bomber.
   Cecil och Baby ringde just. De kom från Lebpas. Tillbaka i Cotabato City. Bomber har fallit runt byn. Jag får höra mera detaljer när de kommer tillbaka till Manila. De ska delta i en International Fact Finding/Medical Mission i krigsområdet. Faith åker i morgon.
   Tack alla som bidragit med att köpa hantverk när jag var i Sverige och Finland. Förtjänsten därifrån har använts till att köpa mediciner till de drabbade, evakuerade på Mindanao.

Eva

Måndag den 24 juli
SONA (State of nation address)
Flera demonstrationer mot president Estrada och hans ekonomiska politik resulterade i arresteringar och mycket våld (från polis och marinsoldater samt från demonstranternas sida).

På morgonen höll AMRSP (Alliance of Major Religious Superstitions in the Philippines) mässa utanför kongressen där talet skulle hållas. Protest mot Erap-politiken, och för Fred på Mindanao. Flera människor arresterades och skadades.
   På eftermiddagen förekom fler demonstrationer. 15000 poliser och soldater hade kallats in för att "försvara" Erap. Vattenkanon. Polisen använde flitigt batonger och slog folk. Många gånger verkade dessa aktioner vara utlösta av nervositet från polisens sida. MAG besökte militärförläggning där bl.a. TFD-anställda hölls arresterade. Plåstrade om sår.

Själv var jag med på den demonstration som leddes av Akbayan och Freedom from Debt Coalition. Där fanns också Sanlakas och BMP-folk - som enligt min personliga uppfattning tyvärr onödigt provocerar, vilket leder till clashes. Så var det också på 1 majdemonstrationen.
   Var det en marinmilitär eller någon från de ovannämndas led som började med stenkastningen? Stora stenbumlingar flög fram och tillbaka mellan de olika lägren.
Peace Now.

Eva



Kidnappning

Onsdagen den 3 maj
All out war
Ni som följer BBC har kanske redan nu hört att det är "all out war"i centrala Mindanao. Cotabato City flygplats är stängd p.g.a. stridigheter vid start/landningsbanan. Senaste rykten om gisslan (i Basilan resp på Sulu) är att 13 barn skulle ha fritagits; motsägelsefulla uppgifter om att två utlänningar dog igår. En skulle ha blivit träffad av en förlupen kula. Den andra skulle ha dött i hjärtinfarkt. På senaste nyheterna nu säger man att det inte stämmer. Det sägs också att NPA skulle ha tagit tillfället i akt - någon sorts allians med moros. Vilken gruppering? MILF som är den största?? "Koranen gäller" enligt MILF.
   Vi vet inte hur det kommer att bli nu med medical/relief mission den 15-20 maj. Situationen är ytterst farlig. Och MILF ställer väldiga krav på folk som kommer in eller ut.
Onsdag den 2 augusti
Filippinske ambassadören i Indonesien skadad - av en bilbomb. Man kopplar ihop det med vad som händer på Mindanao.
   CAFGUs har rekryterat semimilitärer som inte har någon vidare utbildning, men de får 200 kronor i månaden och vapen. Det luktar marcos-tid. Ja, även under Aquinos tid var CAFGUs väldigt aktiva.
   MILF och NPA (New People´s Army - kommunistgerillan) har gjort taktisk allians och det påstås att man hittar MILF-soldaterna från Camp Abuakbar på Mount Apos sluttningar. MILF hade alltså stora camps tidigare men har nu övergått i gerillakrigföring. Ingår bombexplosioner också i deras strategi? Eller i NPAs? Eller i andra gruppers?

Gisslan sitter fortfarande fången. En del av de malajiska gisslanpersonerna har frisläppts efter förhandlingar. Spekulationer att pengar lämnats över.
   En vän till mig, dr. Parouk Hussin (som bott länge i Sverige, men som återvände 1995 eller 1996), är med i förhandlingspanelen. Han är medlem i MNLF. Jag minns en gång för länge sedan i Stockholm när jag försökte värva honom att vara med i Hälsogruppen. Han kom. Men han blev aldrig aktiv där.

Peson har fallit, och för en dollar får man nu nästan 45 pesos!! För någon månad sedan fick man cirka 38 pesos. För några år sedan var jag på fiesta i Monkayo hos vänner - en hälsoarbetare som jag lärt känna 1985. Han och hans familj hade bjudit in mig till fiestan i år igen. Det var igår. En bomb smällde och tre människor dog och ett tjugotal skadade.
   Filippinska regeringen pratar om utvecklingsprojekt på Mindanao. Men folk där klagar: de vill välja själva vilka projekt de vill ha och inte sådana som är tänkta att locka till sig utländska investerare - med skattelättnader etc. President Erap försöker få alltmer makt.

Human Right workers skadades i samband med demonstrationen förra måndagen. Nu försöker de "ge igen" mot övervåldet från polis och militärs sida och stämma de ansvariga - i en class suit.

Onsdag den 16 augusti
not yet released - tomorrow maybe
Den utländska gisslan är fortfarande hos Abu Sayyaf. På filippinska nyheter ikväll talar man om att de ska släppas imorgon, torsdag. Och att de ska flygas till Libyen. Man pratar om miljontals dollar som libyska staten skulle betalt/betala. För "utvecklingsprojekt" fast det tvivlar man på. Och man tvivlar på att den utländska gisslan verkligen släpps imorgon.
   Andra nyheter är också att MNLF kräver verklig autonomi, annars hotar man att starta väpnad kamp. Mindanao är en kokande gryta. Speciellt nu när regeringen har anställt CAFGU´s som gjorde sig ökända under aquinotiden. Fanatiska grupper florerar igen. Och Erap ska få special power tydligen.

Måndag den 28 augusti
Fem av den utländska gisslan som suttit i djungeln hos Abu Sayyaf i 128 dagar släpptes igår. OK, det heter att pengarna som mestadels den libyska regeringen står för ska gå till utvecklingsprojekt på Mindanao. Vi får väl se. Jag tror på det så mycket jag vill.
   En av huvudpersonerna i förhandlingspanelen har varit dr. Parouk Hussin, en läkare från Jolo. En del av er känner honom från Sverige. En varm, humanitär man. Han har som det uttrycktes i en tidningsintervju igår (innan delar av gisslan släpptes) fungerat mycket som "en kypare som inte får dricks". Han har fått göra "the dirty job" så att säga. Riskerar sitt liv för att rädda gisslan. Men han syns sällan utåt.
   Igår kväll landade de fem från gisslan på en militärbas i Zamboanga för att transporteras till ön Cebu, och sedan till Libyen för att "träffa Khadaffi". Politiskt spel.
Många hälsningar från eva



Akut fältklinik

Söndag den 3 september
Medical clinic i Bulacan
Men den 12 augusti 2000 var jag i San José, Bulacan utanför Metro Manila. Där bor de "relocated people" från Roxas boulevard i november 1999, platsen där den våldsamma rivningen ägde rum.
   MAG hade ombetts att komma till San José för att ha "läkarmottagning" - medical mission. Det var så många bland barnen som var sjuka. Faith och jag från MAG (läkare resp. sköterska) samt Faiths syster Jammel som är sköterska, och Annelyn som är läkare var teamet. Vi hade sällskap också med folk från Task Force Detainees (som sköter dokumentation bl.a.) och Balay Rehabilitation Center (som hade psycho-social training med folk som behövde assistans).Just nu håller jag på att bearbeta materialet på MAG-kontoret. Vi hade cirka 140 patienter under de två och en halv timme som vi var där, varav de flesta var barn. Och när jag ögnat igen journalerna kan jag redan nu säga att övre luftvägsinfektioner är den vanligaste åkomman. Där finns flera fall av diarré. Många barn har mask. Många har blodbrist, både vuxna och barn.
   Som sagt, jag hjälper MAG att föra in data. Det ingår i MAGs forskningsprojekt. Det är nämligen viktigt att visa på verkligheten. Health as a Human Right. När jag har mer konkreta fakta återkommer jag.
   På mitt förslag tillfrågades också patienterna vid inskrivningen varifrån de kom. Naturligtvis var det intressanta inte Cultural Center in the Philippines vid Roxas boulevard. Nej, mer intressant är att se vilken provins de kom från för några år sedan. Det var slående att många kom från Samar och Leyte (bland de fattigaste provinserna). En del reflekterade att kanske de hade det bättre där men som en kvinna sade: "Min mamma ville flytta till Manila, och hon ville att jag också skulle flytta." Även betr. statistiken varifrån patienterna kommer återkommer jag.


Huknan

Söndag den 3 september
Tragiskt fall i gyttja
Häromdagen kom Faith och Ces tillbaka från Visayas. De gjorde bl.a. fängelsebesök. Det fanns även "minors" bland de politiska fångarna, två killar på 16 och 17 år. De var runt på olika fängelser på Leyte och på Samar.

De var också i Huknan. Jag har inte fått utförlig rapport än om besöket där. På tisdag förmiddag har vi CMHP-möte. Och då får vi väl höra mer.
   Men i torsdags berättade Faith lite. Det var första gången som hon var där i Huknan. Bl.a. berättade hon om en av vattenbufflarna (de visste inte könet) som hade dött p.g.a. aspiration. Den hade fått ner dy i lungorna.
   Det som jag har hört var att buffeln hade ganska nyligen fått en ny skötare. Och när olyckan hände var det sonen som hade hand om buffeln. Han hade bundit den troligtvis för löst vid ett träd. Och buffeln skulle ha kommit lös. Och väl gått ner i dyn. Det är ju dit de går för att svalka sig. Om det var för gyttjigt och han/hon sjönk kommer jag inte ihåg om Faith sade. Men hursomhelst skulle den ha svalt dy, gyttja.

Nu pågår en undersökning om skötaren är skyldig eller ej. Ni minns att de har MOA (memorandum of agreement). Enligt Faith skulle de ha skurit upp halsen och funnit att det var fullt med dy.
   När Faith sade att hon hade något att berätta om djuren trodde jag att NPA (som nu hade varit på besök igen) hade krävt att få bufflar eller hästar. Jag tror jag ska be Ces skriva ner en rapport på engelska. För när vi sitter och pratar så blir det på tagalog, och det är alltid lätt att missa viktiga saker. Och börjar de på engelska så glider de över alltid på tagalog efter en stund.

Jag frågade hur det stod till med hälsocentret. Det verkar som om de inte använder lokalerna särskilt ofta. Och det är väldigt synd eftersom det är en mycket fin byggnad.

eva



Demonstrationer mot "Erap"

Onsdag den 1 november
Förra veckan, fredag, var det strömlöst 14 timmar. På radion varnade man för att inte råka i panik. Hela det filippinska samhället är i gungning. Demonstranter från höger och vänster och mittemellan som kräver president Estradas avgång, ja inte bara "Eraps" avgång, utan hela regeringen.
Torsdag den 2 november
Annars är Erap-regimen riktigt på fallrepet nu. Den ena efter den andra av Eraps ministrar avgår. Erap förlorar mer och mer stöd. Frågan är vad som ska komma istället. Sison-gänget i form av BAYAN hoppas på att de ska få vara med i en provisorisk regering. De har allierat sig med högerkrafter och militärfalangen RAM. Samtidigt som BAYAN-folk på ön Cebu anklagar vänsterorganisationen SANLAKAS för att den är för Erap eftersom SANLAKAS (enligt BAYANresonemang) vill att hela regeringen ska avgå. BAYAN menar att Erap inte blir tillräckligt attackerad. Deras resonemang håller inte.
Lördag den 4 november
Stor och bred demonstration mot Erap
Klockan halv två på natten rasade tyfonen över Manila. Och den pågick med oförändrad kraft i fyra timmar. Hela Manila drabbades av strömavbrott. Förra veckan hade vi tyfon -- och 14 timmar strömavbrott.
   Den här tyfonen var värre och ställde till väldiga skador och översvämningar. Överallt ser man omkullfallna träd. Och omkullfallna elstolpar naturligtvis också. Strömmen gick. Jag hade förberett och kokat vatten och hade i termosen så att vi i alla fall skulle få kaffe till frukosten. Våra vänliga grannar, erbjöd varmt vatten. Vi har nämligen elplattor, de har gasolspis. Och Roger o Sunshine bjöd senare på lunch -- ja, även idag. Det är mysigt att ha trevliga grannar. Inte trodde vi att vi skulle vara utan ström i nästan 30 timmar. Det knasiga är att vi också har BAYAN-telefon, och när strömmen går så fungerar inte telefonen. Som tur är har Roger PLDT så då kan vi gå dit och ringa de viktigaste samtalen.

Idag åkte vi över till Juns syster, vi ställde vår 23-åring, den gamla röda Mitsubishin och promenerade bort mot Edsa shrine, där - "Edsa-revolutionen" ägde rum för 14 och ett halvt år sedan. Den gången var det diktatorn Marcos som man kastade ut efter att han regerat i 20 år.
   Nu gällde det president Erap (eller Joseph Estrada som han heter -- gammal avdankad filmstjärna) som man vill ska avgå. Erap vägrar avgå. Han vägrar erkänna att han "tagit så mycket som en centavo" från folket. Han är inblandad i en jättespelskandal, anklagad för "womenizing" (gått ut öppet med att han som "man" liksom har rätt att ha älskarinnor; dessa har han skänkt hus till, för pengar som han fått in på spelpengar), samt är känd som en suput.
   Kardinal Sin, som en del av er har hört namnet på i samband med Edsa-revolutionen, gick till hård attack mot Erap - stödd av Cory Aquino bl.a. Dock blev det för mycket när han började babbla om liv som skördats genom aborter. Well, well, well. Det var en skara på cirka 60.000 människor (en del nämner högre siffra) av alla samhällsklasser och olika politiska åsikter - och olika religiösa åskådningar - som fanns på Edsa.
   Man vill ha väck denne Erap som kör ekonomin i botten. Finns mycket att säga om det. En del är mycket ledsna över att utländska investerare flyr landet, och att peson sjunkit drastiskt. En del tror att revolutionen står för dörren. Ja, ja. Låt dem tro det.
   Alternativet till Erap om de ska följa konstitutionen är vicepresidenten Gloria Macapagal-Arroyo. Inget alternativ som folk på vänsterkanten tror på - ingen skillnad i grunden.
   Men ERAP måste bort!! Hans cyniska snack om att han är för de fattiga lurar fortfarande en hel del fattiga. Pro-ERAP-rallyn ordnas: 100 pesos först kontant och sedan får du 200 pesos till om du deltar i dessa rallyn.
   Poliserna som bevakade demonstrationen var till största delen kvinnliga poliser. Det är en ny taktik. För att undvika att nervösa manliga poliser ska gå bärsärkagång mot demonstranterna.

Erap vägrar alltså att avgå. Men hans dagar är räknade. Han ska ställas inför rätta; det sker i senaten, the congressmen are his prosecutors. Domare är supreme court justice. För att Erap ska bli dömd krävs att 16 senatorer röstar för det.
   President of the senate samt talaren i senaten gick ur det parti (det regerande partiet) som Erap tillhör. Majoriteten av kongressfolket har röstat för att Erap skulle ställas inför rätta i senaten. Det är långt fler än vad som behövdes för att få igenom denna "impeachment"
   Ministrar har avgått. Vicepresidenten Gloria avgick som socialminister för en vecka sedan. I filippinsk politik är det ofta så politiker gör när någon blir president: skiftar från ett parti till ett annat, dvs går över till det parti som landets president har så att de kan få "favours". Och nu avsäger de sig alltså dessa favörer.

Följ gärna med vad som händer i Filippinerna genom att gå ut på Internet och läsa bl.a. Philippine Daily Inquirer (www.inquirer.net). Kolla gärna på www.philsol.nl

Onsdag den 15 november
Gräsrötter på gatorna
Ni kanske redan har hört/sett eller läst i media att Erap ska ställas inför rätta. Kongressen röstade med stor majoritet för detta. Karlen hävdar fortfarande att han är oskyldig. Han skall förhöras i senaten.
   Idag var det massiva demonstrationer över hela landet. Majoriteten av de som arbetar i börsen tågade ut en halvtimme före börsens stängning, med svarta armbindlar. Som protest. De krävde Eraps avgång. För demokratin.
   Affärsmän gav sina anställda ledigt för att de skulle få möjlighet att delta i demonstrationerna, som de själva deltog i. Nationalstrejk. I vissa städer lamslogs upp till 70-80% av all transport. I Manila lägre siffra. Davao hade hög siffra.
   Det är första gången sedan Edsa-"revolutionen" som folk från olika klasser går ut tillsammans. Vänstern fanns i olika tåg. Men media rapporterade från alla platser och överallt var det väldiga folkmassor. Demonstrationerna fortsätter nu under natten.

Nyheterna från Filippinerna får stort utrymme i både CNN och BBC - trots USA-presidentvalet, Israels eskalerade krig mot palestinierna, oroligheter i Peru etc.
   El Sheddai med sitt "opolitiska" prayer- and fasting-rally för "nationen" kommer nu i skymundan. Vredessnöbollen blir nu bara större och större. Erap ska UT!
   Många av vänsterfolket såg med stor besvikelse vår gamla vän Ed dela Torre vara emcee (moderator) på Eraps prayer rally i lördags. I dessa tider!! Han är regeringsanställd. Vilka ambitioner har han? Vill han falla med Erap?

eva


Nyårsbrev från Eva

Hej!
Det har hänt mycket det senaste året i Filippinerna som endast delvis uppmärksammats i utländsk media. Kidnappningarna av utlänningar fick relativt stort utrymme. Däremot känner många inte till att det storkrig på ön Mindanao i söder som president Estrada igångsatte under maj. Cirka en halv miljon flyktingar. Nu pågår en rättegång mot den korrumperade presidenten. Inget av det som skett kan sägas ruska om och förändra den grundläggande situationen i Filippinerna - den stora klyftan mellan fattig och rik.
   Av och till har jag försökt beskriva mina intryck om de olika händelserna. Mina amatöranalyser har ofta blivit ganska ytliga. Vad jag beskrivit har mestadels begränsat sig till det projekt som jag arbetar med hos Medical Action Group. Ibland också om MAGs övriga program.
   Health and human rights for all Filipinos.

Gunilla, Anna-Eva och jag i Vänföreningens styrelse har haft styrelsemöten både e-mailledes samt live. Och nu senast träffades vi tre i Stockholm i samband med mitt julbesök.
   Det har varit stimulerande att ha haft kontakt med medlemmarna. Mina kontakter har mestadels skett via e-post. Men en del har jag haft telefonkontakt med - och en del har jag också träffat live.

På "mänskliga rättighetsdagen" den 10 december annonserade Erap (president Estrada) att dödsstraffet skulle omvandlas till livstid samt att politiska fångar släppas. "Ordbajeri" upplever jag det som. Vad har exempelvis hänt med de papper som Erap delar ut till de fattiga sluminvånarna om att de har rätt att få jord? De fattiga luras att tro att de äntligen kan få kontrakt - men i själva verket är det bara ett papper från Erap utan värde. Men det är så som cyniska människor lurar de fattiga endast för att de själva ska kunna fortsätta att sitta vid makten.
   Erap vägrar att avgå trots en enormt stark proteströrelse från hela det politiska spektrat som trycker på och kräver hans omedelbara avgång - ja, att hela regeringen tar sitt ansvar och avgår.

Vänner,
jag skriver ju brev mailledes till styrelsen och av dessa blir så småningom "Brev från Filippinerna". Nu undrar jag om ni som medlemmar skulle tycka det vore roligt att få mina helt oredigerade, spontana brev.
   Hör av er till emmaiter@esul.org eller skriv en rad till Stiftelsen ESULs Vänners postadress så ska jag se till att ni får dem via e-post.

Hoppas att ni tycker om det här numret av "Brev från Filippinerna".
Kom gärna med kommentarer!

En vintrig hälsning som snart blir varmt tropisk igen.
Vi hörs igen nästa år!

eva i december 2000


Om ESULS pilotprojekt med mikrokrediter

Råöversättning av utkast för diskussionsunderlag (original på engelska)

Varför ESUL satsar på mikrokrediter eller småutlåningsprojekt
ESUL är engagerat i den allmänna progressiva ansträngingen att få bort strukturer som utsuger och förtrycker, särskilt i Syd. En sådan struktur som behärskar urban poor communities (slumbefolkningen) i Filippinerna är ockersystemet. I brist på kontanter och i avsaknad av lösegendom faller många människor (inkl. småentreprenörer) i dessa samhällen offer för skrupellösa lokala och utländska finansiärer som lånar ut kapital till mycket hög ränta. Detta får till följd att de flesta låntagarna får betala den största delen av vad de tjänar till ockrarna.
   Utan möjlighet att låna hos banker (som normalt ställer mycket snäva krav på låntagare) och med mycket begränsade utsikter att låna hos regeringsinstitutioner, har de behövande folkgrupperna helt enkelt inget annat val än att fortsätta vara beroende av och offer för ockerverksamheten.
   ESUL tänker försöka bidra till att bryta denna kedja av exploatering genom att ge smålån med gynnsamma villkor till småföretag som behöver extra kapital. Till låga räntor samt genom att erbjuda ett gynnsamt alternativt sätt för återbetalning, förväntas företag bland de fattiga i städerna att kunna tjäna mer medan de samtidigt tar del i att bygga upp ett alternativt community-managed kreditväsende.
   ESULs strävan på mikrokreditfältet är därför att ge både omedelbar assistans för fattigföretag genom att låta dem slippa press från lånehajar samt ge långsiktig möjlighet till oberoende.

Hur kan det gå till?
ESUL kommer att starta pilotprojekt i några urban poor communities i Metro Manila. ESUL kommer att engagera sig som partner till folkorganisationer (People's Organizations) i dessa communities. Dessa folkorganisationer kommer att sköta lånfonden, och stå för lånen till fattigföretagarna, som själva är medlemmar i organisationen. Folkorganisationerna kommer att ta emot och gå igenom låneansökningarna, som grundar sig på överenskomna kriterier, och de kommer att följa upp och se till att lånen betalas tillbaka enligt ett återbetalningssystem.
   Ränta kommer att betalas på lånen men en del av denna räntebetalning kommer att gå tillbaka till de som lånat pengarna i form av påtvingat sparande av andelar i ett
alternativt lokalt administrerat kreditförbund. Detta påtvingade sparande samt andra sparmedel från community kommer att ta över ESULs startfond när denna drar sig ur.
   Mikrokreditprojekten i dessa communities kommer att skötas av PO-partners i samråd med ESUL, och följas noga av ESUL för att kunna dra lärdom av erfarenheterna.

Efter ett års pilotverksamhet förväntas ESUL ha tillräcklig grund för att besluta om man helt enkelt ska fortsätta eller om stiftelsen bestämmer sig för att satsa på att utvidga sitt engagemang och gå in för att jobba med mikrokrediter som ett levande regelbundet ESUL-program.

ESUL kommer att inleda verksamhet med mikrokreditprojekt i tre urban poor communities, och bli partner med två folkliga organisationer: PKKK samt Kakammpi. Två projekt kommer att pågå i två barangays med PKKK-avdelningar i Pasig City, Metro Manila. Det andra projektet är i en barangay med en Kakammpi-avdelning i Paco-distriktet i Manila City.

11 maj 2000



Stiftelsen ESULs Vänner

(Vänföreningen till Stiftelsen ESUL - Emmaus Sundsvall-Luleås biståndsfond)

Nytt år! Dags att förnya medlemskapet, om du inte redan gjort det.
Vid utgången av år 2000 var vi 24 medlemmar i Vänföreningen.
Vi vill tacka för det stöd som inkommit under året från medlemmar, sympatisörer. Och tacka för det bistånd som influtit genom loppisverksamhet som Filippa- och Emma-boden bedriver.

Medlemsavgiften för år 2001 är oförändrad, 50 kr
Postgironummer: 620 54 39-0, Gunilla Nilsson. Märk betalningen: Stiftelsen ESULs Vänner. Glöm ej skriva namn och adress, gärna också telefon och e-postadress.

Stiftelsen ESULs Vänner
c/o Gunilla Nilsson, Gävlegatan 8, 4tr, 113 30 Stockholm.
E-postadress: emmaiter@esul.org

Brev från Filippinerna
Stiftelsen ESULs biståndsarbetare i Filippinerna, sjuksköterskan Eva Karlberg, berättar om sitt arbete och ger personliga reflektioner om händelser på Filippinerna per e-post till styrelsen. Breven redigeras och ges ut i broschyrform, och finns också att läsa på www.esul.org/brev/ - de skickas ut till medlemmar i Vänföreningen samt till bidragsgivare som med minst 100 kr stöder Stiftelsen ESULs biståndsverksamhet.

Stöd Stiftelsen ESULs biståndsfond. Läs om biståndskriterierna på hemsidan