Dagbok från Filippinerna

Anna-Evas resa augusti—september 1999

Tisdag 24 augusti 1999

Nu har jag äntligen anlänt till Manila efter ett dygns försening. Resan tog mig 48 timmar inklusive tidsdifferensen. Jag åkte söndag kl 15.00 och landade tisdag klockan 18.30.

Allt känns underbart. Jag är så glad att vara tillbaks i Filippinerna. Lukterna av mögel, avgaser etc gör sig påmind och känslan av den fuktiga, kladdiga värmen. Minnen som inte sitter i intellektet utan i de andra sinnena och som aktiveras när man är här. Eva körde mig i den gamla toyotan genom trafikstockningar och oskrivna trafikregler. Jag förvånas över hur mycket folk som är ute på gatorna kl. 20.30. Barn och vuxna fast är det inte mest vuxna män? Gatubarnen finns kvar. De springer mellan bilarna för att tigga och en späd sjuåring drar upp sin tröja och visar sin bara överkropp. Vilket liv har detta barn som ska dra intresset till sig från kåta karlar? Ett annat barn verkligen arbetade. Det sprang runt och sålde den vita nationalblomman sampansignan som luktar så oerhört gott. Arbetspasset är inte slut förrän blommorna är slut och barnet kan springa hem och redovisa inkomsten till mamman. Saknar mamman kärlek och omtanke? Knappast. Snarare är det vi som saknar detta när vi väljer att köpa eller skänka pengar till det lilla söta barnet istället för till en vuxen. För att få ihop pengar till maten måste man göra det som måste göras.

I övrigt är det lyckan över att vara tillbaks som överväldigar mig. Jag har inte insett hur mycket jag saknat Filippinerna förrän nu när jag är tillbaks.


Onsdag 25 september

Sovmorgon till klockan tio. Det behövdes. Kroppen talade ändå om för mig att klockan bara var fyra på morgonen.
Frukost och Jun drog den nya planeringen och vi diskuterade hur vi skulle göra med IPHC projektet. Helt klart är att vi blivit blåsta utav dem. De har skippat Medical-kit projektet och lagt alla pengar på mopeder och en motorcykel. 390 000 Pesos. Jun kommer inte att följa utan Baby från MAG följer samt att en bekant till Jun som är moro åker dit och tittar med egna ögon.

Sedan åkte vi till en systerorganisation till MAG som heter Likhaan och sysslar med allt som har med graviditet, barnplanering och skötsel av mor och barn. En fransk tjej hade varit där i två månader och de firade av henne med sång och dans - på tagalog. Hon såg mest generad ut. Samt att vi åt lunch, så typiskt filippinskt!

Sen kom det stora intrycket. Vi besökte Quezon City Jail. Häktet var byggt för 700 pers. Där bodde 1800 människor. Vi besökte fem politiska fångar. Alla var anklagade för mord och dubbelmord. Den första killen jag pratade med kunde inte ha varit så värst gammal. Knappast 25 år. Han hade suttit snart fyra år häktad. Från en anklagelse var han frikänd från dubbelmordet trodde han att det skulle ta ytterligare två år innan dom föll. Han hade en fru som också jobbade inom NGO, så hon kom inte på besök så ofta. Han hade också en dotter som snart blev sex. Hon var två år när han häktades... Hans cellyta var lika stor som en normal madrass. Men han drev en liten sari-sari store så där fanns en tv och en video. Två par kalsonger hängde på tork. Där fanns en fläkt och inte så mycket mer. Han berättade att tv var en begagnad som han köpt för att kunna få nyheter och videon, ja den tjänade han pengar på att låna ut. Han hade haft ganska många internationella besökare så han hade tränat upp engelskan. Han plockade fram en påse. I den fanns säker 150 brev. Kärast bland dem var de från en fransyska. Hennes var de enda han besvarade. Killen mådde inte bra. Han berättade att julafton den 24 december när han togs av polisen torterades han i tre dygn. Efter det följde psykisk tortyr. Han sa sig försöka att inte tänka på sitt fall och öde, men eftersom han sa det så visade det helt klart att det var det han gjorde.
Nästa kille hade liv kvar i ögonen. Men han var mitt uppe i en basketturnering och hade också sin fru och barn boende hos sig under den förra killen. Han var också anklagad för dubbelmord. Han hade organiserat urban poor.

Standarden var fruktansvärd. Till vilket århundrade hade vi förflyttat oss? Båsen de byggt var inte stora. Värmen var fruktansvärt tryckande och ventilation existerade inte. Tänk er lukten. Söt, kväljande. Ett mål mat om dagen var det enda de fick. För någon vecka sedan hade en av de som bar maten tappat grytan och fått andra gradens brännskada. Kycklingbitarna plockades upp från det skitiga, jordiga cementgolvet. Men soppan den gick förlorad.
En psykiskt sjuk man satt där också. Tragiskt. Han hade inget där att göra, men alla de andra borde inte ha varit där heller. Sen gick vi vidare till källarcellen. 75 pers trängdes där det borde ha varit 40 pers. Och mitt i den röran av små bås gjorda av kartong och tyger gav MAG medicinsk undersökning. Faith Mesa gav ut multimediciner och antibiotika samt kollade blodtryck. Baby Morado praktiserade sin tandläkarkunskaper. Där satt vi instängda bland fångar av alla de slag. Tio minuter innan besökstiden var slut började Babe behandla en av de politiska fångarna. Hans tand skulle dras. Fram med undersökningsgrejerna. Flera sprutor för bedövning. En person fick hålla i huvudet på honom och en annan höll i ficklampan. Jag tänkte att detta är inte sant. Det kan inte hända! Där satt jag sammanföst med ett gäng fångar i en trång och vidrig källare och en person ska dra ut en tand! Mitt i allt blev det strömavbrott, så fram med stearinljus. Tillslut när besökstiden tagit passerat kändes det väl otryggt och Eva , jag och Benedict (läkarstuderanden som avtackats) gick upp till den öppna ytan. Upplevelsen var så omvälvande att jag saknar möjlighet att beskriva den. Benedict var alldeles chockad.

Ikväll har jag gjort den förhatliga tvätten!


Torsdag 26 augusti

Resan med Alladinbussen började 21.30. Det är så fruktansvärt kallt i airconbussarna. Jag hade t-shirt, manchesterskjorta, collegejackan och regnjackan. Huvan över huvudet och byxa + kjol och sarong på benen. Ändå blev jag nedkyld. Så fort de startat bussen så körde de igång en video med en filippinsk våldsfilm. Drygt 200 personer blev dödade samt våldtäkter etc. fruktansvärt!


Fredag 27 augusti

Vid åttasnåret på morgonen var vi framme i Gattaran. Sista biten av bussfärden sjöng konduktören kareoke. Smått exotiskt skulle jag vilja säga. Vi åkte en lite båt över Cagayan river, vandrade över en sandbälte och betalade broavgift på 1 peso. Tog en tricycle till borgmästarens hus i Lasam där det var mycket varmt. Där fick vi se hur de gjorde med riset när det torkade. De vände det med något som liknade en trägrep och så småningom skyfflade och sopade de ihop det för att ösas upp i säckar. Hunden var och pissade i det när det låg på tork. Vi var också på marknaden och handlade mat samt Eva och jag köpte 22 par badtofflor som vi skänkte till agayernas sari-sari store. Vi besökte också Cagayan State University. Drygt 400 elever gick där. Sen åkte vi jeepney till Sicalao.

Jag är i Sicalao. Jag sitter på plaststolen under ett bambutak som är täckt av en presenning. Regnet strilar ner. Faith håller på att laga maten och nio barn leker omkring mig. Åskan går och det blixtrar. Jag har en lätt huvudvärk. Det har jag haft sedan i går kväll. Barn, gubbar, getter och grisar studerar in mig och i näsan sticker det av röken från den öppna elden där Faith lagar mat.

Sicalao är en märklig plats. Här gör jag mig inte förstådd. För det är få som knapps behärskar tagalog. Än mindre engelska. Så jag är tyst. Tyst och ler. Jag är också främmande till deras försynta och kringvandrande kultur. Jag är fullständigt utanför . Försöker att ständigt le så de förstår att jag är välvilligt inställd. Å andra sidan är det de som står utanför. De är fattiga och lågutbildade. Nästan ingen kan läsa, och de är svultna, undernärda och bär bristsjukdomar. Min önskan är att sätta igång och plantera. Plantera grönsaker och fruktträd. Terassera kullarna. Folket behöver först och främst mat. Mashlows behovspyramid. Inget annat.


Lördag 28 augusti

Inatt har jag hört grisar, höns, getter, gnekande bambubäddar, hostande, gråtande barn, lågmälda samtal, sicador mm. Jag var jättetrött i gårkväll eftersom jag bara sovit tre timmar på bussen, så jag somnade redan klockan åtta. Jag har sovit relativt bra på bastmattan på bambubädden ovanför grisarna.

Vi har gått en promenad och Faith besökte en familj vars baby Jonar dött efter ett sjukhusbesök som Eva ombesörjt. Faith trodde det var leukemi, iallafall någon blodåkomma. Det var fruktansvärt hett, jag svettades störtfloder. Hjärnan slutade fungera klart och givetvis drack jag för lite så jag hade huvudvärk hela dagen.

På kvällen bjöd vi på mat. Inte alla tordes ta och mycket få åt av grönsakerna aubergine och tomater. Det behöver de allra mest! Se'n hade vi mötet. De satt i en rund ring i mörkret och känslorna gick heta. Hövdingen var mycket upprörd över att de blivit lovad land av kongressmannen Ed Lara men sen har inget hänt. Något förstod jag av mötet även om de pratade ilekanos. Men tack vare de engelska orden och kroppsspråket var det inte helt främmande. De redde upp olika besvikelser som land, hälsogruppen, sari-sari store, getdistributionen mm. Om det blev utrett vet jag inte men de fick iallafall komma samman och lufta åsikterna.

Sedan satte kareokestereon (som donerats till aggayerna av någon filippin) igång. Eva gjorde succé med sin krigsdans. Alla - även jag skrattade hjärtligt åt hennes krumsprång. Succé blev det när hon härmade en som planterade. Hon torkade svett och visade hur ont hon hade i ryggen. Aggayerna jublade. Samma låt kördes säkert åtta gånger och Eva fick dansa sin specialdans. Mycket varmt var det även om det var vid 22-tiden. Svetten rann och blötte ner alla kläder, men folk verkade trivas. 10 över 11 låg vi på vårt bambugolv. Det kändes sent med tanke på att det varit mörkt sedan sexsnåret.


Söndag 29 augusti

Kvart i fem vaknade första aggayen. Då kördes också kareokemaskinen igång på högsta nivå. Efter ett tag var någon dit och förbarmade sig och sänkte till en dräglig nivå.

På morgonen satt Eva upp sari-sari storen med begagnade kläder som vi burit i en väska från Manila samt 22 badtofflor som jag och Eva köpt och donerat. Här sitter jag nu i skuggan under ett Suha citrusträd. Stereon spelar kärleksballader. En tonårstjej sitter och plockar löss från en ungefär åttaårig tjej. Några iliokanos kom och handlade i sari-sari storen så relativt snabbt hade de sålt för 345 pesos. Vilket är mycket pengar för dem.

Man svettades floder och jeepneyfärden från Sicalao till Lasam var mycket dammig.


Måndag 30 augusti

Imorse hade jag en snygg 36-årig filippinsk fyrabarnspappa som sjöng happy birthday för mig. Han hade varit i Saudi och jobbat som pizzabagare i fyra år så han var rätt hygglig på engelska och som sagt ruskigt nyfiken och intresserad. Under ett busstopp på ett ställe klev jag ur för att köpa två träskålar för 45 och 65 pesos. De fick jag av Eva som en födelsedagspresent.

Resa hem var 65 pesos dyrare men värd var enda krona. Ingen våldsfilm, skönare säten och framför allt ingen förskräcklig aircon. Resan startade vid femtiden i går eftermiddag och vid sexsnåret i morse var vi framme. Taxi tillbaks till Evas hus där vi fikade och pratade lite med Jun om vad vi sett och reflekterat över. Behovet är stort av en Local Area Coordinator.

Idag har jag hitintills sysslat med att försöka bringa ordning i kvittona från Sicalao resan, dagböcker mm.


Måndag 31 augusti

1,5 timmar tog bilfärden från Evas hem till flygplatsen. Färdades genom ett trångt Manila. Idag kändes luften extra skitig. Airconen drog in skitig luft och jag led med alla vägarbetare som står på gatorna och gräver för hand. Inrikeshallen är nybyggd ca 1,5 år gammal och mycket lyxig. Av någon anledning så känner man sig som europé sig lätt skitig och ofräsch. Kläderna hänger och håret stripar ihop sig i fukten. Detta inträffar inte på filippiner. De trippar runt oerhört propra och med perfekta frisyrer.

Idag fick jag reda både på att jag fått ett nytt jobb och att mamma fått en lindrig hjärnblödning. Helst skulle jag vilja dra mig undan nu och få vara för mig själv. Jag är ledsen. Sorgsen. Det känns fel att vara så långt borta att man inte kan åka hem när något sådant händer. Idag har jag också fått reda på att jag fått Röda Kors jobbet. Det är jag verkligen glad över men i skuggan av mammas händelse så kan jag inte riktigt glädja mig. Nu får jag ta en sak i taget; jag ska till Negros. Jag kommer att landa i Bacholod. Där möter Norma mig och vi ska sova över på Balays kontor.

Norma är en välutbildad kvinna som har lätt att prata och redogöra för situationen för människor här i landet. Hon kommer också ifrån goda ekonomiska förhållanden. Hennes man är ingenjör, hon är veterinär och de driver också en restaurang. Trots det är hon väldigt aktiv i kampen.

Här på Negros finns tydligen oerhört många politiska fångar. 20 satt i ett fängelse och här på ön finns fyra fängelser, tror jag. Endel av de politiska fångarna var gerilla soldater men många var bara organisatörer och ledare i fackföreningar etc. Ön Negros har sin egen historia. Här odlas sockerrör på varje odlingsbar kvadratmeter i princip. Landlorderna är oerhört rika. 90% av befolkningen är knutna till sockerrörsodlingarna och socker industrin. När så sockerpriset sjönk så drastiskt på världsmarknaden i slutet av 80-talet så struntade plantageägarna helt enkelt att skörda och förädla sockret. Vilket innebar att arbetarna inte fick någon lön och det fanns heller inte någon alternativ odling av grönsaker och ris etc. Folk svalt. Många gick med i gerillan NPA och många organiserade sig i fackföreningar och intresseorganisationer. Idag är alltså resultatet många politiska fångar. Filippinerna är orättvist och i synnerhet ön Negros. Idag delade jag flyget med det rika skiktet. Guldklockorna och guldlänkarna glänste på gubbarna och själv såg jag nog oerhört lumpen ut bredvid dem. Jag klädd i vanliga byxor, t-shirt och sandaler. Dessutom med löst hängande stripigt hår, osminkad och en klocka på armen som enda juvel. Men trots allt har jag en status som foreigner och engelsktalande. Jag kommer från den rika delen av världen. Roligt var dock att flygvärdinnor etc. tilltalar mig på tagalog. Jag ser nog lite ut som en halvfilippin.

I morgonbitti tar vi bussen klockan sex vidare mot barangayen. Inatt sover vi på kontoret till Balay, som är en organisation som jobbar för att rehabilitera politiska fångar och deras tortyr skador. Jag ligger på en säng med träbotten och en plastmatta ovanpå. Stackars Norma som ska ligga på en plastmatta direkt på cementgolvet. Norma har sorg. Hennes mamma dog i helgen och ändå genomför hon detta med mig. Det är starkt. Så varför ska jag klaga? Min mamma lever ju fortfarande.

Nu är klockan kvart över åtta och jag är trött så jag tänker lägga mig att sova. God natt Bocholod.


Onsdag 1 september

Jag är nu i Sitio Vergara. Det består av 106 hushåll och drygt 500 invånare.

Jag vaknade vid fyra snåret. Norma var redan uppe och duschade. Jag drog mig en stund innan också jag gick och skopade kallvatten över mig. Imorse kändes det verkligen kallt och plågsamt. Sedan tog vi en jeepney. Jag betalade honom 30 P så körde han oss direkt utan att stanna och plocka upp några ytterligare passagerare. Vi passerade marknaden vid 5.30 och det var redan full fart där. Undrar över vilken tid de farit från sina byar för att hinna ner dit?

Bussen var också den en upplevelse. Resan tog 3 timmar och det började mycket snart att regna. Fler och fler passagerare klev på och snart satt och stog alla som packade sillar. Jag hade tur som fick en sittplats. Men bussen hade ett hål i taket och så snart den stannade så kom vattnet in och det droppade på mig såklart... Konduktören var en liten skojare som pratade glatt med passagerarna. Han hade också en kod som han knackade i metallen som signalsystem till chauffören. Två knackningar = sakta in, en knackning = stanna nu, tre knackningar = kör. När vi kom fram till samhället barangay Bug-ang så klev vi in hos barangay-captain. Hans son tog emot oss och vi tittade på the last world, efterföljaren till Jurasic park. De hade en video som man stoppade i cd-skivor i istället för videokassetter. Det har jag aldrig sett förr. Här är man verkligen i kontrasternas land. Å ena sidan så fattigt och eländigt å andra sidan så ny och dyr teknik. Senare fick jag reda på att barangay-captain varit inne för drogrehabilitering. Marihuana eller någon drog som jag inte känner till. Bykaptenen berättade att fyra eller fem av hans systrar var gifta med svenska män. Sju syskonbarn hade han i Sverige. De kunde inte tagalog eller någon annan dialekt. Bara svenska och engelska. Tragiskt! - 97 hade någon av dem varit hemma senast. Sedan fick vi åka barangay-kaptenens lastbil upp hit. Han har stora, stora sockerrörsfält och också sju jättelastbilar som ska kunna ta sig fram på den näst intill oframkomliga vägen. Den resan var också en spännande upplevelse - helt i min smak.

Här har jag fått träffa hälsogruppen. De trodde att jag bara var 18 år - lite smickrande för en 31-åring. Hälsogruppen här är en aktiv, positiv grupp av starka, driftiga kvinnor. Här finns verkligen potential både vad det gäller hälsogruppen men också hela sitiot.

Regeringen har skänkt byggmaterialet till 20 cementhus 6+4 kvadratmeter. 1997 var det en tyfon som drog över Visayas och förstörde mycket i bl a denna by. Byn måste gemensamt bygga upp husen. Nu har de lite press på sig att bli klar med dem för någon ingenjör från regeringen har varit här och satt en tidsgräns.

Jag pratade med läraren i grade 4. Hon är gravid i åttonde månaden och ska nu vara barnledig tom november, alltså tills babyn är 1-2 månader. Hon borde ha 30 elever i klassen men bara 23 är kvar pga att de andra tvingas arbeta i sockerrörs fälten. Hon berättar om en pojke som för femte året går om grade 1 då han aldrig får slutföra året eftersom han efter en termin måste ut och arbeta i fälten. Norma berättade med tårar i ögonen och också läraren bekräftade om barn som gick till skolan utan att äta frukost. Eftersom föräldrarna gav sig av till plantagen redan klockan 4 och det inte fanns någon mat hemma. Många av barnen har heller inte någon anteckningsbok eller penna. Som lärare tar de då ur egen ficka och lånar ut papper och penna men ofta får de aldrig tillbaka pennan. Svårare är det då för den nytillträdda läraren i grade 1. Hon har nu jobbat i fyra månader utan lön. Tydligen är det så det fungerar för nyutexade. Det kan ta ända upp till två år innan de får sin månadslön. Då är det givetvis svårt att också köpa skolmaterial till barnen.

Byn är i allafall full av liv, och det är välorganiserat. Hus med häckar och träd på gårdarna. Norma berättar att de haft en green and clean- tävling. Där de samlat ihop en summa pengar som vinst till den som hade snyggaste tomten. Husen är också gedigna. Barnen leker och sjunger tillsammans. Getter, grisar, höns, hundar, katter tom häst och marsvin finns här. Byn sjuder av liv. Här finns potential.

Har nu också fått reda på att barangay-kaptenen brukar i princip all jord häromkring. Han köpte 40 hektar när priset var mycket lågt under sockerkrisen på tidiga 90-talet. Dessutom arrenderar han 160 hektar så idag tjänar han miljoner. Kaptenen kommer egentligen från ganska enkla förhållanden, trots det betalar han plantagearbetarna 40 P/dag. Minimilönen är ca 150 P/dag. Skamligt! Dessutom betalar han inte någon socialförsäkring för arbetarna. Han är den som ska vara ledare och officiell representant för kommunen!!! En arbetare som är 18 år och storväxt tjänar 40 P. Är man småväxt eller barn/ungdom blir det bara 25-30 P för en dags hårt arbete i brännande hetta. Många äger jord men de har inte råd med utsäde och näring. Skulle de betala det skulle de inte ha råd till mat och andra dagliga behov. Istället arrenderar de ut jorden och arbetar själv på sockerrörsplantagen - haciendorna.


Torsdag 2 september

Inatt frös jag. Vid halv 9 kom hälsoarbetarna och “vi" hade en genomgång om vad som hänt sedan MAG var här i mars. Hälsoarbetarna har varit aktiva. 89 patienter har de medicinerat med västerländsk medicin från mars-aug. Då är de inte inräknade de patienter de har behandlat med egentillverkade örtmediciner. Den 3 april gav de mat till 75 barn. Dessutom har de hållit mödrautbildning och där pratat om mentalhälsa. Den psyko-sociala hälsan är inte alltid så bra om man som dessa är/varit internflyktingar i sitt egna land pga militärens bombningar mot misstänkt gerilla. Familjeproblem har också tagits upp i de samtalen. Hälsoarbetarna berättar om att de har stor acceptans och respekt hos byinvånarna. Dock har militären haft hälsoteam som givit ut utgången medicin och misstroende och förväxling med dem finns fortfarande kvar hos endel. Några klagar också på att de måste betala endel för medicinen, men Norma förklarar då och fyller på hälsoarbetarnas argumenten om behovet för dem att bli självförsörjande så att de också i framtiden kan fungera även om inte MAG finns där och de inte kan lita på bidrag. Idag består hälsoarbetarna av 7 st kvinnor; Rita Cabalero, Susan Dukain, Mary Beth Noide, Judith Bokalin, Rosella Amares, Purifikation Noiad, Salvation Bokalin. I början var de drygt 10 st men de ogifta har åkt till Manila för att jobba som piga. Kvar är de kvinnor som fött barn.

Vi vandrade runt i utkanten av byn. Där mötte vi fattiga familjer i enkla bambuhus med mycket få ägodelar. Hälsoarbetarna vägde alla barn upp till 5 års ålder och förde journal för att se om de var undernärda. Ett av barnen hade första gradens undernäring. Man kan ha upp till tredje och då är man döende. Dessutom delade hälsoarbetarna ut a-vitamin mot ögonsjukdom och tabletter för avmaskning då många barn har svullna magar pga maskar i magen. Imorgon kommer vi att ha matutdelning till de undernärda barnen men många fler barn kommer att komma och äta och det skadar ju inte. Ingen är ju på långa vägar överviktig här. Sedan gick vi tillbaka för att äta lunch och sova middag. Därefter började vi skala två st trädsorter för att sedan skrapa av det gröna innanför barken. Vi plockade också av löven från en buske och så skrapade de av stearin från ljus. Så imorgon ska vi göra örtmedicin. Bl a en salva mot ngn hudåkomma. Efter detta har jag tvättat och nu återstår inte så mycket mer. Jag tror de har slaktat en kyckling för ikväll eller för imorgon.


Fredag 3 september

Igårkväll blev det sång och musik, och för några också sprit. Men det är mysigt hur en gitarr kan samla folk och skapa gemenskap.

Idag har de haft motherclass. Jag har fått presentera mig. De hade en föreläsning om diarré och rent vatten - tror jag. De vägde också barn. Sedan var det matservering. 13 barn hade de vägt som de funnit undernärda. En hörde jag tom hade andra gradens undernäring. De serverade någon slags nudelsoppa. Nu undrar förstås jag hur näringsriktig den var, men det var iallafall ett komplement, ett ytterligare mål mat för drygt 40 barn som var samlade i kapellet.

Problemet här är mat. För en filippin bör maten bestå av tre mål ris med något tillbehör. När man måste blanda ut riset med casawa eller som många gör här ersätta två mål med casawa så är det ett tecken på fattigdom. En man förklarade att eftersom nästan all produktiv mark är odlad med sockerrör och sockerrören inte är för folket blir följden fattigdom. Sockerrören skall förädlas till socker och säljas på export. Arbetarna på fälten får mindre än hälften av minimilönen så följden blir svält. Hade de odlat mat och då främst ris hade de åtminstone haft mat så att barnen inte blivit undernärda och föräldrarna kunnat äta sig mätta. En av ledarna har sedan två generationer brukat 1 hektar av regeringens mark. När de skulle bygga skola så försvann hälften av den marken. Idag vill den lokala hem&skola-föreningen också ha resten av marken. Trots att hans familj har brukat den så länge och trots att han planterat träd och bistått skolbyggnaden och majs till skolan.

Nu har jag en hel flock ungar kring mig som stirrar på mig och min handskrift...

Efter motherclass var det community meeting. Här hade också en hel del karlar slutit upp, de flesta var ledare för någon grupp. Flest representanter hade olika sekter. Det är viktigt att få med ledare för olika sammanslutningar så besluten får acceptans och sprids i alla grupper. Norma hade tre punkter; 1) förklara att Unicefs stöd till MAG projektet har tagit slut, och få dem att förstå att inga projekt varar för evigt. 2) Att få förståelse för att hälsogruppen inte delar ut medicinen gratis utan vill ha donationer för att kunna fortsätta verka. 3) Överlämnandet av hästen som en av Anna Janssons vänner, Tina, skänkt och därför fått namnet Tina. Klart blev att hälsoteamets ledare Rita Cabalero var den som skulle ta hand om MAG-hästen. Hästen är en liten söt sak som ska föla om en månad. Det fölet kommer att distribueras enligt kartan.

ägare: Tina           ägare:
MAG         föl 1   MAG

h.w.1   föl 2       föl 1.2 h.w 2

MAG föl 2.1 -- h.w 3   föl 1.3 MAG -- h.w 4

h.w.1   föl 2.2     föl 1.4 h.w. 2

1) Tina + föl 1 ägs av MAG

2) Första fölet av varje ägd häst skall ägas av MAG.

Rita och Nicholas var mycket glada över att ta emot hästen. Jag fick provrida hästen också. Hon var en mycket snäll häst.
Sen fick jag mat. Kyckling i soja - den smakade riktigt svenskt. Gott! Sen var det dags att sova middag. Jag sov längst förutom Jun-Jun 3 år.

När jag klev upp var de i full gång med att koka örtmedicin. Dels en sirapsblandning av löven från Tamarind, ingefära och calamansig (citron) och socker. Den är bra för slemlösande och feber. För barn är dosen en tesked och för vuxna en matsked 3 ggr/dag. Det smakar gott. Sedan kokade de också en salva av barken från två träd samt en stam och stearin. Den är bra för hudåkommor som skabb och insektsbett. Salvburken kostade 5 P så jag betalade 20 P och fick då också hostmedicinen inpå.

Just nu sitter gubbarna och pratar om mig. Jag hör någon förklara att jag är från Europa och inte Amerika och att jag heter Anna-Eva Kärrman. Ikväll ska de ordna en fest för oss. Helstekt kalkon. Jag har sett den både levande och plockad.

Imorgon betalar jag 100 P för bensin till lastbilen som då kommer och hämtar oss och jag får åka tillbaks till civilisationen. Jag trivs men det är jobbigt att vara representant och inte kunna språket. Dessutom längtar jag hem till mamma och M.


Lördag 4 september

Vilken märklig upplevelse. Här har jag nu tillbringat 4 dagar tillsammans med flyktingar i det egna landet. Flyktingar pga militärens bombningar mot tilltänkt gerilla. Imorse var det dags att ta förväl. Vi fick åka lastbil ner till närmaste samhälle och därifrån skulle vi åka jeepney. Den första jeepneyn var full av människor, för full för att också rymma oss. Den andra hade man två vattenbufflar inuti. Den tredje som kom hade plats men inuti men på taket satt sex k-pistbeväpnade militärer. Trots den avsky jag kände för både militärens handlande och för vapnen så klev vi på. Så började resan genom sockerrörsfälten ner till staden. För min del så fick jag se de vackra vyerna med ett par militärkängor hängande ner från taket precis framför mina ögon. Det blev för mig en påminnelse av det förtryck och lidande de fått utstå dessa människor som numer var mina vänner. Härjningar och hot från både militär och gerilla samtidigt som de också måst utstå utsugning och utnyttjande av deras arbetskraft som arbetare på sockerrörsplantagen. Minimilönen på landsbygden i Filippinerna är drygt 150 P/dag ca 35:- , dessa arbetare tjänar på plantagen 40 P om dagen i brännande hetta om de är storvuxna. Annars om man är lite till växten, kvinna eller barn så reduceras lönen till 25-30 P.

Jag träffade ett människoöde i Vergara. Det var en handikappad man i 35 - 40 års åldern. Hans vänstra ben var kortare och foten deformerad och hans högra hand saknade fingrar. Han stod framför sin bambukoja som var 2 ggr 2 meter och som saknade fyra väggar. Hans fru hade dött för några år sedan. De två äldsta barnen arbetade i Bocholod medan han själv bodde med de tre yngsta barnen 13, 8 och 4 år gamla. Själv arbetade han på den lilla jordlott som han ägde medan hans söner gjorde dagsverken på sockerrörsfälten. Han hade tur då 13-åringen fick en vuxenlön på 40 P/dag, dock fanns villkoret att de två yngsta barnen 8 och 4 år skulle hjälpa till på fältet gratis. Han suckade uppgivet att de 2000P alla tillsammans lyckades skrapa ihop inte räckte. De skulle i en familj på 4 pers behöva 5000 P/månad. Kanske skulle de två yngsta barnen kunna gå i skolan då.

Igårkväll åts det kalkon och sjöng och dansades det till min ära. Kalkon var mycket gott och stämningen var mycket hög(kanske beroende på den wiskey karlarna hunnit dricka). Jag sjöng och dansade för dem - det uppskattades. Vid niosnåret kröp vi i säng. Jag hade gärna kunnat stanna uppe längre med dem men Norma hade fått en rejäl förkylning och vi skulle också upp kl. 6 på morgonen för att hinna ner till Bocholod.

De som kör lastbilarna tjänar 15% av veckoinkomsten som ofta är 6000P men då måste de också betala för all disel.


Söndag 5 september

Idag är jag så trött att jag inte orkar rapportera. Har tvättat och försökt skriva rapporterna. Datorn har för andra gången ätit upp mitt rundbrev. Urgh! Känns tungt att behöva åka iväg på nytt uppdrag i morgon.


Måndag 6 september

Idag åkte jag med Cecile till Tacloban i östra Visayas. Jag var inte huvudattraktionen på flyget. Istället var all uppmärksamhet på en av de stora filmskådisarna i Filippinerna som också var med på planet. Alla vände sig om och tittade på honom. På flygplatsen i Tacloban stog de med banderoll och skådisen skred verkligen fram som en kung. Det är otroligt hur människor kan upphöja en vanlig person som egentligen har ett mycket oviktigt jobb. Vilken nytta har hans arbetsinsats för framtiden?

Nu är jag på TFDP Task Force Detainees Philippines kontor i Tacloban. De jobbar för de politiska fångarna och kartlägger övergrepp på dem mm. Har nu sett på tv-nyheterna på tagalog. Cecile översatte. Snacka om att vara sensationsjournalistik. Helt i klass med tv3s nyheter. En stor nyhet var hur man grävt upp ett lik som avlidit för 40 dagar sedan och hur man höll en ceremoni då någon påstod sig kunna uppväcka döda. En annan stor nyhet var att president Eraps dotter ska gifta sig, så därför sänder man ifrån hennes sista fest som ogift och direktsändning från kyrkan där de har genrep för musiker och ombyggnad in i det sista.

På flygplatsen kunde jag verkligen se skillnad hur jag behandlades denna gång när jag åkte med Cecile och togs för en filipina jämförelse med sist när jag var själv. De pratade till mig på tagalog vilket för mig är smickrande men jag fick också öppna och visa min handväska samt att jag visiterades. Det är otroligt hur olika man behandlas utifrån vad de tror att man är för en person. Landet är verkligen ojämlikt.

På kvällen var vi och åt på en riktig filippinsylta. Ute vid gatan stod de och grillade kycklingar, sedan fick vi gå innanför på en bakgård och sätta oss på plaststolar vid plastbord och äta. Fram kom kycklingen upphuggen i bitar tillsammans med sås i plastpåsar. Då kommer två plasttallrikar - fortfarande blöta, och två cali på burk. Inga bestick, inga glas. Det var onödig disk. Riset kom i en påse och Cecile beställde in två små paket ris vackert förpackade i fyrsidigt flätad ask av något blad. Maten smakade bra och jag trivdes mycket bra på denna lilla enkla men vanliga filippinrestaurang.

Somnade in vid halv 10. Här fanns ju tv så jag fick förutom nyheterna också se Dawson Creek och serien om de tre häxorna.


Tisdag 7 september

Sitter på en trång pyttebuss i Tacloban och väntar på att den någon gång ska ge sig iväg. Klockan är kvart i 11 och vi skulle åka runt 11. Vi får väl se hur mycket runt 11 det blir. Kanske en, kanske två timmar. Det beror väl mest på när bussen är nog full så det lönar sig att köra iväg. Runt bussen så lastas det och backas av jeepneys och diselavgaserna ligger täta. Solen bränner för fullt. Det är säkert + 30 grader och stanken av avfall tränger också igenom. Försäljare försöker pracka på en allt. Nötter, mango, mineralvatten, glass, solglasögon och porrfilmer. Det mest spännande och komiska med denna resa är att jag har dieseltanken under mitt säte och vid mina ben är plastslangen nerstucken som suger upp dieseln till motorn. Dessutom i detta land där folk röker lite hur som helst! Oj, ni kom chauffören och klockan är fem i 11. Han startar motorn och låter den gå på tomgång. Detta bådar gott. ---------------------
Att jag satt ovanför bensintanken fick jag vackert erfara. Det första vi gjorde var att åka och tanka. -"mam, excuse" sa en kille och sedan var det bara att akta sig för munstycket sträcktes in genom fönstret och disel fylldes på liter efter liter. Efter full tank så skruvade man fast pluggen och en trasa virades runt så att dieseln antagligen inte skulle skvätta ut. Jag satt sedan där ihopklämd mil efter mil och mina bermudasshorts i tjock bomull fungerade utmärkt. De var som en sughävert på dieseln. Så under de fyra timmar som resan tog till Giporlos, så kände jag ingen annan lukt än lukten av disel. Dessutom fortsatte lukten att förfölja mig ända tills jag vid sexsnåret fick en underbar dusch och kunde byta kläder.

Samhället här är verkligen vackert med alla sina spansk inspirerade hus. Här upplever man inte skjulbebyggelsen på samma sätt som på andra ställen. Men de är ovana vid vita främlingar. Jag väcker verkligen uppmärksamhet när jag går här på gatan. Alla åldrar vänder sig om ogenerat och stirrar.

Här har de en mycket vacker och lång ledare från Huknan som kommit ner för att möta oss. Polloy tror jag han heter. Han vägrar dock än så länge att prata engelska med mig trots att han kan. Vi var till en förtjusande dam, mamma Filippa. Hon är fru till någon ledare också. Där berättade hon om deras känsla av underlägsenhet pga att de inte har vit hud och hur det kan härledas till spanjorerna som härjade i detta område. Då fick jag ha en liten lektion om hur vi vill bli bruna och att de har sin färg för att skydda sig mot solen och skydda sig mot hudcancer. Det var skönt att kunna bjuda dem på det att de faktiskt var bäst på något. De berättade också att 93% av befolkningen är fattiga.

I Tacloban åkte vi förbi två av SOSBarnbyar. Denna organisation gör mig oerhört misstänksam. De samlar in miljontals kronor bara i Sverige. Vad händer med alla pengar?


Onsdag 8 september

Tidigt i morse klev vi upp och åkte sex personer på två mopeder de 18 km upp i bergen. Vi stannade till i det första sitiot av Huknan. Sex hus var där byggda direkt på nerhuggen regnskog. De hade också en sex månaders apa och den var inte harmonisk i jämförelse med den i Sicalao. Jag förstod inte ett ord av vad de sa där men ändå förstod jag vad de sa. De retade chauffören jag hade. Kroppsspråket är ändå bra internationellt.

Två km från byn fick vi gå, vägen blev all för dålig. Polloy och den andre som bar, tog sig verkligen fram fort och jag och Cecile hamnade på efterkälke ganska snabbt trots att vi inte bar något. Polloy har en förtjusande familj. Tre pojkar 12,10 och 2år och en flicka 7 år. Den minsta pojken Nielmark är inte längre rädd för mig utan låter mig hålla honom.


Torsdag 9 september

Jag har blivit kompis med Nielmark och nu också med hans storasyster Jerrami.
Jag frös mycket i natt trots att jag hade byxor, nattlinne, manchesterjacka, t-shirt på huvudet och sari-kjol och handduk över mig.

På förmiddagen hade vi ett möte där de berättade hur de arbetar. Jag är imponerad. Visserligen är det inte så mycket för hälsoarbete men desto mer av sammanhållning och arbete för att tillsammans få det bättre. På eftermiddagen var det föräldramöte i skolan. Lärarna var upprörda över att föräldrarna rapporterat till rektorn att de inte undervisade de timmar de var ålagda. Istället för att börja skolan halv 8 så började kl. 9 etc. Det är ju desto allvarligare på ett sådant ställe där barnen går bara halvdag. Lärarna undervisar 1-2 + 3, 4-5 + 6. En lärare tjänar P 8600 vilket är mycket när man bor på ett ställe som detta där inget finns att köpa.

Igår fick jag se hälsocentralen och barangayhall som är under byggnad. Polloy gör verkligen mycket för Huknan. Han fick reda på att det fanns en regeringsfond för hälsocentraler och då Huknan är en barangay och inte hade någon hälsocentral så fick de ett mycket fint hus som för tillfället inrymmer dagis för 4-5-åringar. De håller också på att bygga klart barangayhallen, kapellet och det nya dagishuset. Det mest otroliga med denna by så långt upp i regnskogen är ändå att hela natten lyser en stor gatlykta över basketbollplanen. Australian Aid har nämligen skänkt solceller till den filippinska regeringen för att sätta upp på avlägsna platser. Visst är de glada över det men de skulle ju vilja ha det i alla hus - inte som nu när det lyser upp basketbollplanen, barangayhall och ger ström till en tv&video så man kan se film på kvällstid i skolan. Det kanske mest tragiska med detta bistånd är att det egentligen är försäljningsknep. Förhoppningsvis ska någon filippinsk regeringsperson välja just deras solceller nu när de sett att de fungerar bra. Polloy berättade att också Japan givit sig i kast med tävlan. De har skänkt den dubbla summan jämfört med AusAid och hoppas därmed kamma hem beställningar på just de japanska solcellerna.

Nu när jag sett tre områden är det så uppenbart att de verkligen formats efter den ansvarige från MAG. Eva har saknat nog med kulturella kunskaper för att kunna vägleda Sicalao. Norma har verkligen strukturerat dem i Vergara och satsat på hälsovård medan Cecile i Huknan inte alls brytt sig om hälsovård utan istället satsat på gräsrotsorganisation. Vad som är bäst? Svårt att svara på men längst kommer de att nå i Huknan där de samarbetar och organiserar sig.


Fredag 10 september

Här börjar jag känna utanförskap nu. Cecile översätter inte så mycket och ingen annan vill prata engelska med mig. Kanske beror det också på att detta är det sista stället att åka till och bara observera. Idag mitt på dagen ska vi ta oss ner till Giporlos för att vara där på eftermiddagen. Klockan 24 går “diesel"bussen tillbaks så ungefär vid fyrasnåret är vi tillbaks i Tacloban. Inget kommer man att se när man åker, trött kommer man att vara och samtidigt omöjligt att sova på bussen. Igår kväll hade de samtal ända till klockan ett. Innan jag gick och la mig vid 9 så grät Cecile. Antagligen över vetskapen hur politiskt aktiva behandlas här i landet.

I morse sa Cecile att en av flickorna här ska följa med till Manila för att vara piga i Ceciles hus. Sådant fyller mig med blandade känslor. Det är mycket vanligt med jungfrur här i landet och sedan är det också så flickorna försörjer sig eller hjälper familjen när den är stor eller fattig. Men ändå. Flickan går in i ett avtal där hon förlorar alla rättigheter och får lita på andras välvilja. Samtidigt har hon inte någon möjlighet att åka tillbaks när hon vill. Hon pratar knappt tagalog. Hon har aldrig varit utanför Samar. Nu ska hon flyga, åka taxi och hux flux klara sig i en 14-miljonersstad utan familjen, utan språket, utan det liv hon är van vid när hon växt upp här i en liten fattig bergsby.


Lördag 11 september

Efter 18 timmars resande har vi färdats från Huknan till Tacloban. Vi gick från byn vi 14.00. Efter 50 min vandring kom vi upp till huset där motorcyklarna skulle hämta oss. Vi fick vänta där tills klockan 16 och sedan tog det 45 minuter med motorcykel ner till Giporlos. Det var det jobbigaste av allt. Magmusklerna värkte, som tur var fick vi kliva av på mitten av sträckan för att gå över en bro - annars vet jag inte hur jag skulle ha överlevt. Jag kunde knappt stå när jag var framme ändå. I Giporlos sov vi över.
Cecile förklarade vad som hade hänt vid samtalen kvällen innan. Två ur den beväpnade gerillan var där för att fråga ut Cecile om MAG. Otroligt vad man varit med om egentligen! Sedan frågade jag henne hur farligt Polloy lever.
-"Mycket farligt, han går en ständig balansgång. Att få acceptans hos gerillan för hans jobb samtidigt som militären vet att han har band till gerillan. Men militären har det emot sig att han också är en officiell person och barangay kapten."
Jag tycker så mycket om den Polloy är och det han står för. Därför är det obehagligt att tänka på vad som faktiskt kan hända honom och hans familj. Hans fru Pina skämdes så över att de inte kunnat tala med mig. Jag försökte avlasta den bördan genom Ceciles översättning men det är svårt när man inte kan tala direkt till varandra.

Cecile har berätta att Redardin, pigan, kommer att tjäna P 1200 per månad + fri mat och logi. Den summan är mycket pengar som kan hjälpa familjen på 7 barn. Pappan har separerat från första frun och startat om på nytt med en ny barnkull. Idag ska Redardin ca 13 år gammal för första gången flyga och landa på denna luxuösa flygplats i Manila där allt är klätt i marmor, glas och stål. Redan när vi kom till Tacloban gick huvudet på henne fram och tillbaka. Det fanns så mycket nytt för henne att se, så mycket främmande. All trafik och alla de stora husen för att inte säga alla människor. ---------
När vi landat i Manila och fastnade i biltrafiken sa hon försiktigt att hon mådde illa. Mottagandet som Ceciles familj gav henne var inget varmt och familjärt utan snarare ett accepterande av en ny personal. Man talade inte till henne utan om henne. Man sa till Ceciles syskonbarn 4 år -"nu får du lära Redardine prata tagalog och engelska". När jag klev av vid Evas och Juns hus så klev också Redardine ut och spydde. Stackars barn! Nu var hon så långt bort från sin familj, totalt utlämnad i en främmande, förvirrande kaotisk och nersmutsad stad. Inte undra på att hon spydde! Den psykiska anspänningen flickstackarn haft måste varit fruktansvärd.


Söndag 12 september

Träffade Anna-Stina Jönsson, SKMs missionär i IFI-kyrkan. Otroligt roligt att få träffa henne och höra om hennes jobb och läget inom IFI-kyrkan nu, fyra år efter min stipendietid. Iövrigt innehöll min dag tvätt, förberedelse inför IPHC mötet och ett möte med Cecile och Baby inför Cotabato-resan. Dagen innehöll ingen vila alls. Men å andra sidan var jag allt för spänd och laddad inför mötet med Reggie och IPHC.


Måndag 13 september

Upp tidigt på morgonen. Hade inte sovit så värst bra då jag vaknat klockan tre och legat och funderat över vad och hur jag skulle framföra kritiken till IPHC. Klockan sex skjutsade Eva och Jun iväg mig till flygplatsen. Klockan åtta kom vi fram och Baby väntade på mig där. Jag måste vara en oerhört bra inkomstkälla för Philippines Airline då jag för femte gången skulle flyga med dem på tre veckor. På flyget fick vi sitta i första klass så vi satt på stora breda skinnfåtöljer på främre delen av planet.

På flygplatsen var jag in på toan. Ur en kran stod det och rann vatten på golvet och eftersom det var stopp i avloppet så rann det inte undan. Så också toaletten i Cotabato var översvämmad, precis som Manila. Två har dött pga av översvämningen i Manila och fyra är rapporterade saknade. Babe och Danilo från IPHC mötte oss på flygplatsen och skjutsade oss till det hotell där vi bor. Reggie ändrade sig för några dagar sedan och sa att det inte gick bra för oss att bo på office då de hade patient där. I verkligheten bodde Reggie där och någon mer så hon ville väl helt enkelt inte behöva bo med oss. Men det är iallafall skönt att bo för sig själv nu när situationen är som den är och hotellet har ett underbart kaklat badrum. Det är rent, ljust och allt fungerar!

Mötet på IPHCs office skedde med Reggie L. Somodi, Danilo G. Paypa och Babes Vicento. De var lite skärrad och jag inledde med att lämna över pasta från Jason och hälsa från honom. Sedan satte jag igång och klargjorde att vi inte har förstått att de inte fortsatt medical kit projektet utan bara använt alla pengar till pedicabs och skylab. De försvarade sig med att kommunikationen varit dålig och att hälsoarbetarna velat ändra projektet. Jag var tydlig med att det var ett partnerskap och vi var besvikna på hur de skött detta och hur de brutit den skriftliga överenskommelsen. Jag anser mig ha varit tydlig och hoppas också på att budskapet gick fram. Regina medgav att de hade handlat fel. Jag sa att i dagsläget kan vi inte förändra något men detta måste bli en läxa för IPHC att de inte kan sköta ekonomiskt stöd från väst på detta sätt i framtiden.
Sedan var det dags att försöka lätta upp stämningen lite så jag kunde få veta något om trisikadprojektet. De svarade på mina frågor och klargjorde endel. Tydligt är att Kalamansig CHW organization ville ändra projektet för att tjäna pengar. De satte upp riktlinjer vilka som skulle få de tio mopederna och motorcykeln. Det har helt klart blivit ett mycket orättvist projekt inom befolkningen men också mellan hälsoarbetarna vilket också givit viss avundsjuka. Förarna drar av kostnader för bränsle och andra omkostnader och resterande pengar delas 60% till förarna och 40% till KCHWO. En bra dag tjänar förarna 200 P och en dålig dag 50 P. Pengarna som går till organisationen har använts till
1) träning i första hjälpen, mödrautbildning och         emergency.
2) Öppnandet av en kooperativ affär i maj-99.

1 gång per månad så har styrelsen ett möte med ekonomisk redogörelse. Det som jag är kritisk till direkt är att det är mycket pengar som denna lilla hälsogrupp har fått och som de också genererar varje vecka. Dessa pengar verkar de dock inte ha förstånd om att spara och vara rädda om utan de spenderar dem nästan omgående. De har inte något bankkonto och det enda Danilo kunde rapportera till mig var att de hade betalt 5000 P för inköp till varor. Men projektet har genererat pengar sedan sept-97 och summan borde kunna vara ansenlig nu. De borde tom kunna stödja IPHC! I eftermiddag ska de följa med och visa var jag kan handla hantverk till dagcenter och på kvällen har jag bjudit ut dem på middag. Då ska de ha gjort kopior på breven de skickat och de ska också överlämna kvittona. En månad from 990913 har de på sig att skriva en rapport på profilen på Kalamansig och alla barangays och deras hälsoarbetare, rapport på träningen, ett dokument på den lokala lagen som förbjuder pedicabs och financial monthly report.

Jag är nöjd med mötet och har hämtat endel information. Det var dock bra att ha med Baby Morad från MAG. Hon kunde ställa kloka frågor runt hälsoprogrammet och också ge filippinsk insikt på pengar.


Tisdag 14 september

Klockan 11 ska vi träffa Geumiel, den person som Jun frågade om han kunde åka dit och göra en undersökning för vår del, och också den person som IPHC vägrade låta komma dit då de från andra NGO hört att han inte var att lita på. Då förtroendet är mycket lågt för IPHC just nu känns det också viktigt att träffa en sådan som Guiemel.

Mötet med Guimeil gav väl inte så mycket. Han är en välartikulerad person i engelska som också varit till Stockholm. Han företräder en organisation Kadtuntaya Foundation Inc. som är en muslimsk hjälporganisation. De fick väl vissa förhoppningar om att söka pengar hos ESUL utan att jag lovade något. Jag bad dem ta kontakt med Jun... Jag började då känna av huvudvärk. Vi tre snåret kom Babe och Danilo och hämtade oss och tog oss till marknaden. Jag tycker det är svårt att handla på såna ställen men jag köpte iallafall fyra väskor och tio småbörsar till dagcentra. Det blev också en klänning och två dukar till mig. På kvällen hämtade Danillo oss och vi var ner på sta'n och åt rökt fisk. Jag köpte också två huvudvärkstabletter som jag slukade.


Onsdag 15 september

Baby åkte tidigt iväg till närmaste stad till Leipaz för att där kunna meddela att hon kommer om någon vecka. Jag stannade kvar i sängen. Smällande huvudvärk och inga tabletter! Lyckades skriva två dagars dagbok men i övrigt låg och satt jag bara och önskade mig död. På eftermiddagen kände jag mig bättre så när Baby kom tillbaks så åkte vi till IPHC för att få vissa förtydligande angående inkomsterna av tricicads samt lämna en lista på vad jag vill ha kompletterat och skickat till mig. Dessutom behövde Baby få veta endel saker ang. resan till Kalamansig. Sedan gick vi ut och åt. Jag mådde så illa att jag bara kunde äta lite buljong. När vi kom tillbaks så spydde jag . En stund senare kom Babe och gav mig akupressure. Det var väldigt skönt och botade mig mycket. Hon har också genomgått en sexmånaders kurs i akupunktur. Hon diagnostiserade mig genom att titta på tungan. Den sa att jag ibland blev irriterad, hade en urinvägsinfektion, skulle undvika fet mat, dricka mycket vatten och undvika köld då jag var en kallnatur.


Torsdag 16 september

På morgonen for jag och Baby iväg till en annan marknad och köpte mango, sjalar och små leksaker. Väntar nu på att ta flyget till Manila och det trafikkaoset som är där.

På flygplatsen höll jag inte på att få ta med mig väskan för att de hade missat att sätta på någon lapp på den som överensstämde med lappen jag fått på biljetten. Då hjälpte det ju föga att jag lånat väskan av Eva så att namnet inte överensstämde med namnet på min biljett. Nästa gubbe frågade mig om jag var säker på att det var min väska och eftersom jag var det så fick jag faktiskt ta med mig den utan klater.

William som är en frigiven politisk fånge kom och hämtade oss. När vi fastnade i trafikstockningen så tittade jag in en 8-årig pojke som bar på en tillplattad kartongskiva. Den såg ut att vara mycket viktig för honom så jag antog att han var ett gatubarn och att han använde den som madrass eller skydd på natten. När han såg mig i bilen släppte han dock kartongen snabbt och sprang fram till vår bil och hängde med den stående på dörrtröskeln. Han sträckte in handen och visade att han ville äta samtidigt som han tittade på mig med bedjande ögon. Det är tur att jag redan har min strategi klar att inte ge något till tiggare. Han var dock enträgen och jag skakade också envist på huvudet. Det mest fascinerande var hur han förvandlades till samma glada pojke när han gett upp hoppet och istället log och hjälpte till att stänga fönstret. Hur ska dessa barn kunna få värderingar som hjälper dem att fungera i samhället?

Vi passerade Makati för att undvika trafikstockningar. I detta fasionabla kontors och affärsområde såg jag fler västerlänningar än jag sett på hela tiden. Det visar verkligen hur segregerad Filippinerna och världen är.


Fredag 17 september

Idag hade Jun skjutit på mötet med kvinnoorganisationen bland urban poor. Det var skönt, även om jag klev upp tidigt gick tiden åt till att rapportera om IPHC resan till Jun och Eva. Dessutom satt jag och Eva oss ner och pratade om vänföreningen. Dessutom hann jag snabbtvätta några kläder tills i morgon.

Så gick jag och Jun till Balays office för att där hämtas av Ria från kvinnoorganisationen PKKK= federation of women in the communities for development. Det var otroligt att gå där på de en meter breda gatorna, känna stanken och se hur otroligt trångt de har. Det finns en vattenpump för 10 000 invånare. De berättade om problemen av arbetslöshet och hur de lätt hamnade i armarna på indiska “bombays" lånehajar. Behovet av micro-credit är nog stort i området men också hjälp att se vad som är realistiska projekt.

Efter det åkte vi till MAG för att de skulle ha min avskedsfest. Stämningen var väl inte i topp, jag var trött och de var nog detsamma. Vi åt iallafall och småpratade i fyra timmar. Jag ringde också till Flocy och sa att jag inte följer med till Laguna imorgon. Hon lät besviken. Jag lovade iallafall att komma förbi på måndag förmiddag.

Jag skulle egentligen behöva berätta mer om kvinnoorganisationen men jag är för trött. God natt!

Lördag 18 september

Idag träffade jag och Jun Ramon Jan som är en mycket skicklig person på micro-credits. Han har en ekonomisk examen inom jordbruk! Dessutom sitter han i en mängd styrelser och arbetat för regeringen och olika NGOs i frågan. Han hade mycket att lära mig och var mycket skicklig att kunna förklara hur vi numer skulle tänka som ekonomer och få våra ESUL-pengar att växa och bli en långlivad organisation. Poängen är den att om vi använder graminbankmetoden som varit framgångsrik i Bangladesh så innebär det att vi lånar ut pengar till tillförlitliga organisationer som han hantera att dela ut smålån till grupper eller individer enligt våra kriterier. De gör jobbet, vi står med pengarna och vi delar på räntan. Fattiga människor får låna pengar till en mycket förmånlig ränta och kan sätta igång med sin lilla rörelse istället för att behöva skuldsätta sig restan av livet till “bombays", samtidigt kan vi förvalta ESULs pengar klokt och inte behöva krympa vårt kapital alltför mycket. Mötet var mycket bra. Sen efter lunchen med honom så kopierade jag kopior av min mindmap av mina intryck från de tre MAG projekten jag besökt. Vid två kom Faith, Baby och Cecile till oss och jag beskrev vad jag sett och vi förde en diskussion om vilka problem och möjligheter områdena har. Den diskussionen tog ca fyra timmar. Sedan gav jag och Jun en beskrivning av situationen i IPHC projektet och vad jag ville att Baby och Faith speciellt skulle titta efter när de åker till Kalamansig. Faith måste rusa vidare till nästa möte men vi andra fortsatte vår sammankomst till halv tio då det blev dags för mig att sätta igång med mailandet, dagboken och härnäst ska jag göra pengarapporteringen av Cotabato-resan.


Söndag 19 september

Jag jobbade undan det som behövdes göra till sent i går kväll för denna söndag skulle få bli min första riktigt lediga dag på en månad! Vi klev upp ganska tidigt och skjutsade hem Jun till sin mamma. Hon har ett alldeles förtjusande hus, ett eget litet edens lustgård alldeles granne med fattig stadsbebyggelse. Vi bjöds på Goldlocks-kaka och en auberginkaka som smakade morotskaka - mums!

Sedan drog Eva och jag vidare till Los Pinas med den gamla bilen. Tillslut efter flera timmar färd och letande hittade vi till just en badanläggningen vi skulle till och jag fick äntligen bada. Simma omkring i en bassäng med vatten från varma källor. Det var mycket skönt. Jag badade som en riktig filipina med shorts och t-shirt trots det var inte jag och Eva neutrala i bassängen. Vitingar som dessutom simmade! Ibland blir man så less på denna uppmärksamhet. Det var en filippin som hade filmkamera med sig så han filmade nog oss också en hel med. Men det bjöd vi på. På väg hem så stannade vi vid ett stånd och det var mycket billigt så jag köpte massvis av hantverk till dagcenter. P2400 så de måste ha varit mycket nöjda med dagsförtjänsten. Trots det billiga priset kunde Eva inte låta bli att pruta. När vi skulle kliva in i bilen med alla grejer kom tre barn fram och tiggde av mig. Jag gav dem de två bananerna vi hade liggande i bilen, de blev faktiskt glada! I övrigt kan man väl säga att jag där såg så många vuxna tiggare. Eva trodde att det kunde vara några ursprungsbefolkning som tagit sig ner till staden.

Glad och nöjd kom vi hem på kvällen efter att tillbringat en hel dag för att få simma i ett tropiskt land!


Måndag 20 september


Så var detta min allra sista dag i tropikerna. Fast så känns det inte. Jag vaknade redan klockan sex för att hinna upp så jag kunde åka till Taft ave. och se katedralen och träffa Faith. Jag tog en jeepney till Philcoa och sedan skulle jag ta en buss till Taft. Det var mycket få bussar som skulle till Taft och de som kom var så överfulla att de bara blåste förbi mig. Så där stog jag i över en halvtimme, i ett fullständigt inferno. Trafiken är så intensiv, avgaserna bara ryker och solen steker. Några givna regler vart man ska stå eller när bussen kommer finns givetvis inte. Tillslut kom en buss iallafall, mycket full men också jag fick plats + några till. Resan från Evas hus till Taft tog mig 2 1/2 timme! Men det var skönt när man kom till Quiapo för då kände jag igen mig. Gamla kära Malati. Jag traskade upp på NPOs office och där höll fr. Deo ett planeringsmöte. Det var så härligt att känna igen så många, att känna sig så hemma trots att det nu är fyra år sedan jag var där så ofta. Men det blev bara två timmar med dem så jag käkade lunch med dem innan Jun hämtade upp mig och vi åkte tillbaks till Quezon för att gå på banken och ta ut de sista pengarna och betala alla skulder. Jag höll på att bli tokig på banken. De gjorde allt för att inte serva mig och när de väl gjorde det blev de aldrig någon gång färdig. Sedan stressade jag runt hemma hos Eva för att göra upp om pengarna, packa det allra sista och ta en snabb dusch.

Fortfarande i bilen var det svårt att fatta att jag var på väg därifrån. Trafiken och byggnaderna kändes så familjärt numer. Det är som att måste skiljas från det allra bästa, det som trots allt är en mycket viktig del av mig - Filippinerna.

Nu är jag på flygplatsen. Klockan är sju och om en halvtimma så drar vi, det är konstigt. Här sitter jag nu i aircon kylan och när jag kliver ut i Stockholm i morgon förmiddag kommer det att vara lika kallt.

Jag har haft en härlig månad här. Den har varit arbetsam, javisst, men den har hela tiden varit givande och intressant och då gör det inte så mycket att man inte får vila så mycket. Jag är mycket tacksam för tiden, för alla möten med olika människor och ska nu försöka göra något viktigt av det hela. Blåsa fart under stiftelsen och få alla inarbetade pengar av olika människor i Sverige till att bli till nytta och socialförändring för människor, födda i en fattig del av världen utan samma möjligheter till utbildning, mat och snowboard-åkning! Tack alla ni som jobbat ihop pengar i Emmaus på olika sätt och tack alla ni som också i framtiden kommer att hjälpa till i vänföreningen och i stiftelsen.

Anna-Eva Kärrman